Liv och Tova satt ute en kväll och lyssnade på skogens sus när Lafr kom fram till dom.

-Vi har fått en inbjudan till att skapa ett hem åt ett nyförenat par. Du är varmt välkommen Liv.

-Oj, tack, log Liv. Vilken ära.

-Ja, det är verkligen en stor ära, sa Lafr. Ingen människa utanför troll familjen förstås, sa han och tittade menande på Tova, har fått närvara vid ett skapande.

Liv blev nervös.

-Är ni säker på att jag är välkommen? Jag har inget emot att stanna här ifall ni vill ge er av. Ni har vart så vänliga mot mig och Best att jag skulle inte drömma om att vara ivägen.

-Du är speciellt inbjuden Liv. Dom vill gärna träffar er båda, sa Lafr och kliade Best bakom öronen.

Liv log stort.

-Så när ger vi oss av?

Det var inte mycket dom behövde ta med sig. Dels lever Trollen i harmoni med naturen så det mesta dom kan önska finns där redan, men det var oxå en kortare resa, knappt en dag.

Lilla Tova gick klädd i en tjock kappa med täckande mask för att skydda sin känsliga hud mot solen.

Trollen kan tyckas stora och klumpiga och det skulle säkert stämma i städerna, men i skogen kom trollen till sin rätt.

Tyst och smidigt klev dom över stock och sten utan att knappt bryta en kvist.

Liv och Best flämtade snart av ansträngning men kände sig upplivade av detta äventyr.

Best skuttade omkring och drog in alla dofter men höll sig ändå i närheten.

Lafr och Rava pekade ut olika medecin växter för Liv som genast skrev upp dom i sin bok. Dom berättade vart man kunde hitta nyttoväxter även på vintern och vilka växter som var extra viktiga när vintern var svår och man riskerade svält eller brist sjukdommar.

Liv hade blomstrat under tiden hos trollen. Här kom hon till sin rätt. Här fann hon harmoni. Men hon visste ändå att hennes plats var hos människorna. Hos Bengt.

-Ett trollsamhälle fungerar inte på samma sätt som dom andra folken, berättade Rava. En troll"by" kan sträcka sig över flera hektar och ändå kan människor passera mitt i bland oss utan att märka något. Våra hem ligger oftast till största delen under jord. Vi lever i en sorts symbios med skogen och gjorden. Dom hjälper oss och vi vårdar dom. Via trädens rötter, forsatte Rava, kan vi skicka meddelanden inom familjen och närliggande byar.

-Jag vet inte hur, sa Lafr, men skogen accepterar dig som en av sina egna, en av oss nästan.

-Mig? undrade Liv med stora ögon.

-Har du inte märkt hur du fylls med kraft när du är i naturen? undrade Rava? Märker du inte att skogen blir lite extra grön efter du har varit där?

-Jag, ja vet inte, stammade Liv. Jag har alltid älskat att vara i naturen, men jag antog att det bara var för att jag inte passade in någonannanstans.

-Du passar in i naturen, sa Laft och log. Naturen känner igen en av sina egna.

-Alla folken är på ett eller annat sätt förbundna med naturen, sa Rava, men vissa av oss har starkare band. Se bara hur hela naturen är förbundna till Älvorna. Skulle älvorna dö ut skulle naturen snart vissna. Älvorna ger naturen sin livskraft på samma sätt som naturen föder älvorna. Älvorna är lite grann som solen, vattnet och närigen för naturen. Människor och Dvärgar brukar och ibland missbrukar naturen på sitt sätt. Men även dom är en viktig del för den stora bilden. Som rovdjuren är viktiga för att hålla balansen över växtätarna. Vättarna håller sina hemligheter för sig själva men även dom har en stor del i naturens harmoni. Vi troll är mer endel av naturen. Naturen är mer våra föräldrar och vi dess barn.

Liv lyssnade.

Även Best verkade lyssna uppmärksamt där han travade brevid Tova.

Efter några timmars promenad närmade dom sig en liten glänta.

Laft satte sin väldiga hand mot en stor gammal Ek. Han öppnade munnen och sjöng en sång som var den vackraste Liv hade hört. Det var en enkel sång med bara några få toner och utan ord men hon kunde känna hur träden lyssnade.

Ur skuggorna runt träden klev fler troll fram, som om dom hade befunnit sig inne i själva träden.

Liv drog djupt efter andan och kände sig så väldigt liten.

Tova skrattade glatt och rusade in bland trollen och kastade sig mot ett stort gammalt troll som lyfte henne högt över marken.

Tova tjöt av glädje.

-Moffa Maar, ropade hon och gav honom en så stor bamse kram som hennes små armar tillät.

-Min lilla trollunge, mullrade Maar och gnuggade sin väldiga näsa mot hennes skyddande mask. Jag är så glad att se dig min lilla fågel. Sen satte han ner henne lika försiktigt som om hade vart ett bäckligt ägg.

Rava gav sin far en varm kram och sen blev det en massa hälsande från alla håll när dom andra trollen kom fram.

Liv kände sig lite obekväm i sin roll som besökare. Hon kända som att hon inkräktade i denna varma grupp.

En ung trollkvinna med håret lika grönt som mossan kom fram till Liv.

-Vi välkomnar dig Liv, sa hon med en röst var lika mjuk som vinden bland trädens löv. Jag heter Mossgröna och det är mitt och min makes hem vi ska skapa idag. Jag är väldigt glad att du är med oss.

-Jag är så väldigt tacksam för denna oförtjänta ära, började Liv. Men varför vill ni ha mig med? Jag menar, jag är så väldigt tacksam över att få vara här. Hon var irriterad på sig själv över att hon inte kunde finna orden.

-Du hör till naturen lika mycket som vi andra gör, hördes plötsligt en röst.

En åldrig krokig man kom mödosamt fram till henne.

Naturen känner igen sina egna och det gör vi oxå, fortsatte han.

-Liv, får jag lov att presentera min gammel moffa Ekjord, sa Rava och log varmt mot den åldriga mannen.

Namnet passade honom tänkte Liv. Hans hår hade samma färg och rik och bördig jord och trots hans ålderdom var han lika värdig som den stora eken.

-Tack för att jag fick komma, sa Liv.

-Solen börjar gå ner, avbröt Ekjord henne. Vi får vara tacksamma senare fortsatte han och gav Liv en lite blinkning.

Trollen ställde sig i den lilla gläntan och bildade en ring. Det nyförenade paret gick fram till mitten av ringen och planterade en liten ek kvist. Dom delade en kyss över den lilla kvisten och ställde sig sen med dom övriga.

Liv mellan Ekjord och Tova och visste inte riktigt vad hon skulle göra.

Så började trollsången.

Den ordlösa sången var naturens egna sång. Fåglarna som vaknade för natten stämde snart in och längre in ifrån skogen kunde man höra hur dom andra djuren föll in i sången.

Liv rös men av välbehag.

Det var magi i sången. Den strålade in mot den lilla kvisten som satte sina rötter och började växa. Ju mer dom sjöng desto större och starkare växte sig eken. När sången ebbade ut var eken en av dom största som Liv nånsin hade sett.

Det unga paret gick fram till Eken som var flera meter i omkrets. Dom strök över barken och mumlade något som Liv inte kunde höra men det lät som en bön av tacksamhet.

Sen satte paret sina händer på barken och viskade ett ord på trollens egna språk, Herdhfi*. Ett väldigt knakande hördes när Eken plötsligt öppnade upp sig och blev ihålig.

Liv bara stod och gapade. Hon var stum över denna magi.

Tillsammas gick dom sen alla in i den stora eken.

Livs hjärta slog så hårt att hon var säker på att det skulle hoppa ur bröstkorgen på henne.

-Det är naturens egen magi, viskade Rava och tog försiktigt Livs hand i sin.

Liv strök sina händer över den smidiga eken som inte verkade må dåligt över att plötsligt vara ihålig och fylld med både människor och troll.

Ytterst försiktigt ställde sig trollen på knä och strök sina händer över den bördiga jorden.

Rötterna och jorden vek undan och snart fanns en trappa ner till ett rum under jorden.

Liv var förtrollad.

Trollen gick runt i rummet och strök över väggarna och snart istället för all jord och rötter som borde ha funnits där så fanns istället ett hem.

Det var bara skalet till ett hem men det var ett hem.

Nu var det upp till dom förenade att skapa sitt hem.

Mossgröna kom fram till Liv.

-Jag och min förenade, Rot, skulle bli tacksamma om du ville välsigna vårat familjerum.

-Vad innebär det? frågade Liv, dels nyfiken men också rädd att göra fel.

-Familjerumet är husets hjärta. Köket. Det är där vi samlas, sa Rot.

-Vad kan jag göra? Jag vet inte hur man gör?

Rava log. -Du går bara fram till öppningen till köket, sa hon och pekade på en rundad stor öppning. Du sätter din hand mot jorden och tänker på kärlek och värme. Det sker naturligt, du behöver inte oroa dig.

Darrande gick Liv fram, blyg över att vara i allas blickfång och stolt över att ha visats sån ära.

Hon satte handen mot den mjuka gjorden och blundade. Hon tänkte på Bengt och sin familj. Hon tänkte på hur mycket hon älskade och saknade dom. Hon önskade att hon kunde fylla detta trolla hem med all den kärlek och styrka hon hade fått av sin familj och hoppades kunna ge sin egen en vacker dag.

Runt omkring henne sjöng trollen.

När Liv öppnade ögonen var dörröppningen inte längre kal jord som innan. Hennes armband hade satt sina rötter i den bördiga jorden och gjort en krans runt ingången fylld med vackra blommor.

-Gjorde jag rätt? viskade Liv.

*Herdhfi betyder rätt och slätt hem på trollens egna språk. Ordet är fyllt av magi och används iregel bara i böner eller när man skapar ett hem.

Ting kvittrade på resten av dagen. Hänförd av alla nya intryck och människor hon hade mött.

Älvor lämnar sällan sin trygghet och undviker människor och andra folk, så världen var stor och ny för henne.

-Visst var Tim och Tom trevliga? En kallad musiker. Ååå vad underbart det måste vara. Musik är verkligen en njutning. Tycker ni inte det? Jag har aldrig förr mött en man som är förenad med en annan man. Är det vanligt? Borde det inte kännas märkligt att känna en skäggig kind mot sin egna skäggiga kind? Trasslar skäggen ihop sig? Hon fnissade åt bilden hon fick i huvudet. Men nog verkade dom lyckliga? Tycker ni inte? Undra om det var svårt för Tom att vänja sig vid att vara Alv. Vad tror ni?

Dwarg började få ont i huvudet.

Men han skrattade inomsig åt hennes oskuldsfullhet.

Han hade sett så mycket död och allvar i sitt liv att hennes syn på livet var uppfriskande och kändes ny.

Ibland önskade han att han själv kunde vara lite mer som henne.

Han gick ner till en näraliggande sjö för att tvätta av sig.

Två män som var förenade med varandra.

Det fick honom att rysa lite.

Inte för att det egentligen spelade nån roll.

Det var ju deras liv.

Eftersom han var krigare så hade han sett betydligt mer av världen än Ting så dett var inget nytt för honom.

Men ändå. Två män..

Han frustade för sig själv.

Så såg han sin spegelbild.

Alla ärren från diverse strider.

Alla märken från offer..

Vänner och fiender.

Plötsligt spelade det inte längre någon roll att dom var två män som hade funnit varandra.

Vem är han att dömma deras liv?

Dom hade ju kärlek.

Vad hade han själv?

Han tittade kritiskt på sin kropp.

Vem skulle vilja ha honom?

Nä, kom han fram till, Kärlek är något man ska vårda. Vartän man hittar den.

Dessutom, tänkte han lite självironisk, ju fler män som gillade män, desto fler kvinnor blev det ju över till honom.. Han skrattade lite bittert för sig själv.

Men detta var det liv han hade valt.

Det liv han hade blivit kallad till.

Dessutom fanns det ju många som levde sina liv i avhållsamhet.

Många kallade och även många andra valde att leva sina liv utan kärlek och samliv.

Och det var något han hade svårare att förstå än dom som hittade kärleken i samma kön.

Bara man är lycklig tänkte han för sig själv när han gick tillbaka till dom övriga.

Mäster Esa iaktog Dwarg som omedvetet tittade på Ting.

Men det blev en lång natt.

Trots mäster Esas värmande dryck och den varma brasan hade Ting och Dwarg svårt att känna sig riktigt varma.

Men om det berodde på kylan eller chocken av att ha varit så nära att förlora varandra kunde dom inte svara på.

Dom tre låg där i natten och tänkte på hur nära deras lilla trio hade varit att krossas.

Men tillslut fick eldens lugna sprakande deras tankar att ge vika för sömnen.

Efter en långsam start på morgonen gick dom tillbaka till den raserade bron.

Förödelsen var total. Den skulle inte gå att använda utan stora reparationer.

Tillsammans kom dom fram till att dom skulle bygga en temporär bro som iallafall kunde ta folken över.

Tings vingar hade torkat så hon kunde flyga över med ett rep och fästa det runt ett träd.

Mäster Esa hasade sig sen över till andra sidan med repbron fastknuten runt midjan.

Eftersom han var vätte och därmed hade lättare benstomme än Dwarg var han det logiska alternativet.

Dwarg var helt enkelt för tung och Ting på tok för liten.

Men tillsammans ordnade dom en tillfällig men säker bro.

Efter en rejäl lunch fortsatte dom färden.

Dom stannade till vid en by och berättade där om den raserade bron.

Tur nog var inte bron en lika viktig som dom först hade trott men byborna skulle se om det fanns nåt dom kunde göra.

Ting flög glatt omkring i byn och hälsade på alla hon mötte.

Hennes alltid lika glada läggning och att hon faktiskt var en älva gjorde henne till ett uppskattat besök.

På torget mötte hon två musikanter.

-Hej, sa Ting. Va fint ni spelar. Är ni båda kallade?

-Jag är kallad, sa Tim, men min partner Tom är det inte.

-Tim och Tom, sa Ting. Va gulligt det låter. Hon tittade på Tom. Ooooo, du är Alv?

-Javisst, sa Tom.

-Men ni är förrenade?

-Japp, sa Tim och gav Tom ett varmt leende.

-Men... Ni är båda pojkar?

-Oj vilken iaktagelseförmåga du har, skrattade Tim.

-Spelar det någon roll att vi båda är män? frågade Tom.

Ting funderade ett ögonblick.

Så sken hon upp.

-Det är klart att det inte spelar någon roll. Varför skulle det göra det? Kärlek är något man ska värna om.

Tom log.

-Jag är inte så van att vara ute i världen, erkände Ting. Det finns så otroligt mycket att se.

-Det hade jag aldrig kunnat tro, skrattade Tom.. Älvor som är sååå kända för att dom trivs i städerna..

Ting skrattade sitt porlande skratt.

-Tiiiing, vrålade Dwarg. Vart har du nu försvunnit?

-Suuuck. Att jag aldrig får ha roligt, stönade Ting och himlade med ögonen. Hon flinade busigt och gjorde en piruett i luften innan hon flög iväg. Det var kul att träffa er Tim och Tom ropade hon över axeln. Jag är glad ni har funnit varandra.

Tim tittade på Tom.

-Det är verkligen allvar? Om en älva så öppet färdas bland människor menar jag.

-Jo, suckade Tom. Vi lämnar ytterst sällan våran trygghet om det inte är så vi finner kärleken hos något annat folk, sa han och tog Tims hand.

-Du ångrar inte att du tappade dina vingar för att vara med mig?

Tom funderade en stund.

-Ibland kan jag sakna känslan av att flyga. Som älva har man en helt annan sorts frihet än dom andra folken. Men om jag skulle få välja ett liv som älva eller ett liv utan dig så är svaret enkelt. Du är mitt liv. Och jag har aldrig ångrat mig ens för ett ögonblick.

Tim gav honom ett strålande leende.

Ting, Dwarg och mäster Esa fortsatte sin resa till trollen och Liv.

Dom hade nu hunnit vänja sig vid varandras egenheter, till och med ponnyn Siljenhov hade tillslut vant sig vid Tings fladdrande.

Det var en annorlunda sorts vänskap dom emellan men den passade dom.

Annorlunda tider kräver annorluna vänskapsband.

Och banden mellan dom blev allt starkare.

Mäster Esa hade vunnit Dwargs respekt och dom tillbringade sena kvällar med att diskutera olika strategier och försökte göra upp en sorts plan om hur man skulle skola Liv så smidigt och mångsidigt som möjligt på den korta tid dom eventuellt skulle ha.

I vanliga fall tar det åratal att forma en soldat. Ännu längre om det skulle bli en bra soldat, men Liv var inte en soldat kandidat så därför passade inte Dwargs vanliga strategi. Och vem visste hur lång tid dom skulle ha på sig? Vad var egentligen viktigast att lära henne?

Behövde hon kunna avfyra en båge med precision på långt avstånd eller var det närkamp hon skulle komma att behöva lära sig?

Hur förbereder man någon för det okända?

Ting låtsades iregel sova när dom satt där sena kvällar framför elden och pratade.

Hon hade kanske inget att tillföra men ack så intressant det var.

Men hon kände ingen oro för hur dom skulle skola Liv. Hon kände på sig att när dom väl vara framme och när dom träffade Liv skulle alla bitar falla på plats och dom skulle instinktivt veta vilken som var den rätta vägen att gå.

Det var en solig och vacker dag.

Ting satt som vanligt på Siljenhovs bakdel och kvittrade på om trollen.

Hon var så fashinerad över att där kom dom, dom tre minsta folken och skulle träffa det allra största.

-Har ni sett troll nångång? frågade hon.

-Det har hänt men dom brukar föredrar att hålla sig undan, sa Dwarg.

-Jag har handlat med dom några få gånger, sa mäster Esa.

-Var det inte svårt att prata med dom? babblade Ting på. Fick ni stå på stegar för att dom skulle se er? Pratar dom mycket högt? Är dom verkligen snälla? Dom trampar väl inte på en?

Dwarg skrattade.

-Det är inte svårare att prata med dom än någon annan.. Dom har utmärkt hörsel och syn så stegar behövs inte och du behöver inte vara rädd att dom ska trampa på dig. Dom få troll jag har träffat har varit dom mest godhjärtade personer jag nånsin mött.

-Ja, verkligen, höll mäster Esa med. Utöver älvorna så finns det inte som har ett så starkt band till naturen. Dom kan inte ens förmå sig att döda ett djur för att äta det. Eller för att skydda sig själva.

-Inte nu för att något djur skulle komma på tanken att anfalla ett troll, sa Dwarg.

-Oooo, kvittrade Ting.. Jag kan knappt hålla mig.. Jag har aaaaldrig sett ett troll förut. Oj, vilken skranglig bro det här var....

Innan hon var klar med sin mening hördes ett obehagligt knakande ljud och strax därefter började bron svajja obehagligt och rasade samman. Mäster Esa lyckades ta sig över med Siljenhov och vagnen men Dwarg och Ting kastades av.

Ting räddades av sina vingar och kunde flyga i säkerhet men Dwarg föll handlöst i vattnet.

Dvärgar har av naturen väldigt kraftig benstomme vilket gör att dom klarar fall väldigt bra, men dom saknar simförmåga.

Dwarg lyckades nätt och jämt klamra sig fast på ett träd som satt fastkilat mellan två stora stenar i det strömmande vattnet men han kom sig ingenstans.

Mäster Esa fick fort fram ett rep som han knöt fast i vagnen, andra ändan gav han till Ting som fick flyga ut till Dwarg.

Med hjärtat bultande av oro för sin vän flög hon med repet.

Repet var både långt och tungt och blev ännu tyngre när det blöttes ner av vattenmassorna som slet och drog i det. När Ting tillslut nådde fram till Dwarg var hon medtagen av ansträning och satte sig på en sten medan Dwarg band repet runt midjan.

Sakta, sakta, kämpade han sig till stranden med Ting som oroligt flög vid hans sida.

När han tillslut kravlade sig upp på stranden flämtade han tungt av den hårda ansträngningen och frös så han skakade.

Ting var blek av oro när hon flög mot Dwarg, men utan förvarning träffades hon av en kvist från ett träd som kom flytande och sveptes ner i vattnet.

Dwarg kastade sig efter henne och lyckades nätt och jämt få upp henne innan det var försent.

Ting satt som förstenad på stranden.

Hennes blöta vingar hängde slappt.

Men hon var vid liv.

Dom var båda vid liv.

Mäster Esa fick snabbt igång en brasa och snart satt Dwart och Ting under en filt och försökte få upp värmen. Mäster Esa visade sig vara en utmärkt kock och gjorde en underbar soppa som snart satte rosor på deras bleka kinder.

Ting var skakad.

Hon hade aldrig vart så nära att förlora en vän tidigare. Att hon hade kunnat dö tänkte hon inte så mycket på förutom att hon kände en stor tacksamhet mot Dwarg som så handlöst hade kastat sig tillbaka ut i vattnet efter henne.

Dom gjorde en tidig kväll.

Men Ting kunde inte sova.

Inte Dwarg heller.

-Jag trodde jag hade förlorat dig, viskade Ting med tårar i ögonen.

-Det du gjorde var både det mest dumdristiga och modiga jag har sett, sa Dwarg. Du räddade mitt liv.

-Men sen räddade du mitt, sa Ting och skrattade lite ansträngt.

-Och är ni inte tysta snart så kastar jag er båda i sjön, muttrade mäster Esa, men han kunde inte dölja värmen i rösten.

Redan följande dag gjorde Bengt slag i saken och började rita upp planerna för hans och Livs framtida hus.

Han var inte för stolt för att be om hjälp när det kom till dom områden han kunde mindre om och snart var alla i byn mer eller mindre engagerade.

Det var nu inte så att deras hjälp kanske alltid behövdes, men att byggga detta hus till Liv och Bengt blev nånting mer.

Efter allt som hade hänt både med Liv och Bengt och historien med Ingbry och barnen och detta okända hot, så behövde man detta.

Man behövde få skingra tankarna.

Huset blev en symbol

För Liv och Bengt.

För kärleken.

För styrkan som finns i gemenskapen.

Men framförallt blev det en symbol för en framtid.

En framtid som tills nu hade sett så osäker ut.

Men nu hade man nåt att kämpa för.

Något man kunde ta på.

Något att sysselsätta sina tankar med.

Mycket tid lades ner från början med själva strukturen på huset.

Hur ville man att utsikten skulle vara?

Skulle man se sjön från sovrummet eller köket eller familjerummet?

Hur många rum skulle man ha?

Hur stor skulle jordkällaren vara?

Bengt tyckte det kändes skönt att ha något fysiskt att göra.

All den där väntan hade sakta men säkert tärt på honom.

Men nu kände han att han gjorde något.

Han log när han såg sina föräldrar stå med huvudena tätt ihop med Livs föräldrar och fundera vart den bästa platsen för en öppenspis i sovrummet skulle vara.

För första gången i sitt liv kände han sig riktigt vuxen.

Som dom flesta som inte hade egen familj (men även många yngre familjer) bodde han fortfarande hos sina föräldrar.

Det var mer praktiskt så helt enkelt.

Det krävs tid och energi att sköta ett hus själv så många bor med sina föräldrar tills dom skaffar egen familj.

Man finner styrkan i familjen.

Men snart skulle han ha sin egen familj.

Även om det nu skulle vara så att Liv inte kunde skaffa egna barn (långt ifrån alla med gåvor kan/vill få barn) så kunde man alltid adoptera. Och även om det inte gick så hade dom varandra. Och Best förstås.

Huset skulle föstås inte bli så stort.. Knappt större än en stuga, men det gick ju alltid att bygga ut om det behövdes.

Han kunde se framför sig hur han och Liv satt på verandan och tittade ut över sjön.

Han tog ett djupt andetag och återvände till bygget.

Sent en kväll knackade det på dörren hos Tor och Elba.

Dom tittade förvånat på varandra. Vem var det som kom så här sent?

Tor öppnade dörren och tittade ut i det kompakta mörkret.

-Jag ber om ursäkt att jag stör så här pass sent, sa Bengt med uppenbart nervös röst, men jag klarade inte av att vänta tills imorgon.

-Kom in, sa Tor och klev undan så att Bengt kunde komma in.

Bengt tittade sig nervöst omkring.

Elba och Tor tittade på varandra.

-Har det hänt Liv något? frågade Elba oroligt.

-Nej, nej absolut inte! Åh.. Jösses.. Att jag inte tänkte mig för.. Självklart att ni trodde nåt hemskt hade hänt när jag knackar på så här sent.. Jag ber så mycket om ursäkt. Det var inte min mening att göra er oroliga. Så vitt jag vet är allt bra med Liv. Iallafall senast jag pratade med henne.

-Har ni kontakt? frågade Elba.

-Ja, alltså på sätt och vis. Hon tog kontakt via naturen och armbanden på något sätt. Och hon verkade då må bra efter omständigheterna. Hon hade tydligen fått vara med om endel äventyr. Men det är alltså inte därför jag är här. Alltså, det har med Liv att göra. På sätt och vis iallafall.

Hans blick flackade och han gick av och an i rummet.

-Men snälla Bengt, sa Tor. Vad är det?

-Jag älskar Liv, babblade Bengt på. Jag har nog alltid gjort det även om jag inte har vetat det. Jag förstår att ni måste ha era tvivel med tanke på vår historia, men jag försäkrar er om att mina känslor är uppriktiga och oföränderliga. Egentligen har jag nog alltid älskat henne. Hon är endel av mig. Och jag är endel av henne.

-Vi tvivlar inte på dig för ett ögonblick, sa Elba.

-OM er kärlek inte hade vart äkta tvivlar jag på att Livs kraftarmband skulle ha delat sig. Ni kanske inte är förenade på ett traditionellt sätt men armbandet har förenat er, sa Tor.

-Åh, tack för att ni förstår. Men det är så jobbigt när hon är borta. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Livs prövning är hennes egen. Jag kan inget göra. Men jag blir tokig på att bara gå här hemma medan hon är där ute alldeles ensam.

-Så vad hade du tänkt dig? undrade Tor.

-Jag har redan pratat med mor och far, men jag ville inte göra något utan ert godkännande. Ni är Livs föräldrar och jag vet hur mycket hon respekterar och älskar er.

Tor och Elba tittade uppmuntrande på honom.

Bengt tog ett djupt andetag.

Jag har köpt en bit mark av mina föräldrar nere vid sjön och jag undrar om jag har ert tillstånd att bygga mig och Liv ett hus.

Elba strålade mot honom.

-Det låter som en underbar ide, sa hon. Liv har alltid älskat naturen. Du kunde inte ha valt en bättre plats.

-Men vi vet inte hur långvarig Livs prövning kommer att vara, sa Tor. Vi vet inte ens om det är "våran" Liv som kommer tillbaka. Tänk om era känslor inte klarar prövningen? Tänk om du inte klarar av att vänta på henne och finner tröst i någon annans famn, vad händer med huset då? Tänk om Liv finner någon annan?

-Liv och jag kommer alltid höra ihop, jag har inga tvivel om den saken, sa Bengt med säker röst. MEN om det nu skulle vara så att Liv inte är samma person när hon kommer tillbaka och hon känner att hon vill leva med någon annan än jag eller ensam så är huset ändå Livs. Jag måste ha något att göra, sa han och slog ut med armarna. Jag blir galen på att bara gå här hemma och vänta. Trots att det är mycket att ordna med skörden och att förbereda för ett eventuellt krig så är dagarna fortfarande på tok för långa. Han suckade tungt och lutade sig mot eldstaden. Om jag kan bygga oss ett hus så känns det som om jag på ett sätt kommer närmare henne. Närmare oss.

-Du har vårat godkännande, sa Tor. Vi räknar dig som en son.

-Vad kan vi göra för att hjälpa dig? undrade Elba.

-TACK! strålade Bengt. Naturligtvis skulle jag bli glad för rent praktisk hjälp. Gräva grunden och liknande. Men framförallt behöver jag hjälp att göra det till ett hem för Liv.

-Jag skulle kunna förbereda Livs personliga saker när det börjar närma sig, sa Elba och hjälpa med lite mer praktiska saker som filtar, dukar, fat och liknande.

-Tack, min mor vill förstås också vara med när det gäller inredningen, men jag vill i första hand ha era åsikter eftersom jag vill att Liv ska trivas.

-Du behöver inte oroa dig, sa Tor. Med din föräldras hjälp ska vi nog göra ett hem där ni båda kommer att trivas. Det var länge sen jag arbetade med ett husbygge. Jag ser faktiskt framemot det.

-Min lilla flicka ska flytta hemifrån, sa Elba med tårar i ögonen.

-Hon är inte så liten längre, sa Tor och gav henne en kärleksfull kram.

-Nu ska jag inte störa er mer, sa Bengt. Tack för allt. Han gav dom ett varmt leende. Mamma och pappa, tillade han lite försiktigt.

-Gonatt min son, sa Tor när Bengt försvann i natten.

Det var en stjärnklar natt.

Miljoner av stjärnor gnistrade på himlen och en tydlig gudastig gick hela vägen ner till sjön.

Man hade kunnat tro att den vita klänningen på hennes redan så vita kropp med alla synliga ådror skulle få henne att verka ännu blekare och underlig ut, men det skira gnistrande tyget på den vackert skurna klänningen tillsammans med hennes långa blanka vita hår med det blå hårbandet fick henne att se ut som en gudinna.

Isa snurrade framför spegeln så klänningen böljade.

Hennes skratt ekade i rummet.

Drottningen tittade på henne.

Isa väckte modersinstinkterna i henne.

Isas oföreställda glädje spred sig till dom andra kvinnorna, framförallt dom yngre som inte heller var så vana vid baler.

-Det känns som om jag drömmer, suckade IsaMabirse.

-Det är ingen dröm, försäkrade drottningen och borstade Isas vackra hår så att det nästan gnistade lika mycket som klänningen. Sen fäste hon halsbandet som Isa hade fått i gåva av kungen på hans dödsbädd.

Isa ryckte till när halsbandet lade sig tillrätta runt hennes hals. Hon hade svårt för att ha saker runt halsen utan att känna att hon kvävdes. Paniken syntes i hennes ögon.

Drottningen tog snabbt bort det.

Isa flämtade ansträngt.

En ung kvinna skyndade sig fram och tvingade Isa att möta hennes blick.

-Du är trygg här, sa hon. Det är ingen som har tänkt göra dig illa. Det är bara ett halsband. Är du inte redo att bära det så behöver du det inte. Du är lika vacker utan ändå så.

-Tack, sa Isa. Jag är ledsen. Jag skäms så. Men jag klarar inte av att ha saker runt halsen. Jag...

-Du behöver inte förklara dig, sa den unga kvinnan som heter Majori. Vi skulle nog alla känna likadant om vi var i ditt ställe.

Kvinnorna i rummet nickade instämmande.

-Det var en gåva från min makes far, jag vill bära det. Hon tittade på drottningen. Kan du hjälpa mig?

Drottningen nickade och lade försiktigt halsbandet tillrätta men utan att fästa det.

Majori tog Isas händer i sina. -Är du redo? frågade hon.

Isa tog ett djupt andetag och nickade.

Drottningen fäste halsbandet som nu låg med hela sin tyngd mot Isas hals.

-Man hade kunnat tro att det var gjort för dig, sa drottningen.

-Du är verkligen vacker, sa Majori.

Den stora balsalen vad smyckad och musikerna spelade.

Många var samlade och stämningen var hög.

Maarakhus stod med en grupp män och väntade nervöst på kvinnornas ankomst. Detta var första gången dom skulle presenteras som man och hustru och konung och drottning. Inte en dålig omställning på så kort tid. Han hoppades bara att den skygga Isa inte skulle må allt för dåligt. Han visste att hon inte tyckte om att stå i rampljuset. Han hade inte lyckats få henne att inse hur vacker han tyckte hon var trots att hon visste att han talade sanning. Känslan av att inte duga och att inte höra till var allt för djupt inrotad i henne.

En dov klang avbröt hans funderingar. Kvinnorna hade kommit.

Traditionen var sån att först presenterades en kvinna och sen hennes make eller vän som skulle vara hennes sällskap på balen.

Väntan kändes oändlig.

Par efter par fann varandra och gick ut på det vackra dansgolvet.

Men tillslut så var det äntligen dags.

-IsaMabirse, drottning av Yss! presenterade rösten. Maarakhus, konung av Yss.

Isa flämtade när hon såg Maarakhus. Han var klädd i guldtyg med komplicerade motiv som var så vackert till hans mörka hår och varma hy.

Maarakhus log när han såg att hon bar hans mors halsband. På modern hade halsbandet varit så vackert, men på Isa var det rent gudomligt.

Han sträckte fram sin hand till henne och tillsammans gick dom ut på dansgolvet.

Drottningen tittade på Majori. -Guld och silver, sa hon. Guden och Gudinnan.

-Dom är så vackra tillsammans, suckade Majori.

Dansen började och paren vivrlade runt och bildade ett färgsprakande kalejdoskop.

Då och då kunde man skymta IsaMabirse och Maarakhus.

Deras kärlek var så påtaglig att alla i deras närhet påverkades.

Solen och månen. Guden och gudinnan.

Och hotet om krig kändes allt mer avlägset.

Det var den sista kvällen för mötet på Tingsjöborg och drottning Leanett hade ordat med en bal.

Hon kände i sin vishet att efter allt tungt man hade bearbetat så vore det bara att avsluta med något avslappnat och festligt för att lyfta moralen och avsluta mötet på ett trevligt sätt.

Vänskapsbanden som nu knöts skulle kunna visa sig avgörande när kriget kom.

Drottningen hade samlat kvinnorna till badhuset där dom gjorde sig i ordning för kvällens bal.

Oftast inför baler förberedde sig män och kvinnor på olika håll för att maximera effekten av deras ankomst.

Många av dom äldre paren förberedde sig tillsammans men bland dom yngre var det fortfarande en mycket uppskattad tradition.

IsaMabirse gjorde stora ögon när hon såg det vackra badhuset.

Kvinnornas pol var egentligen en del av självaste silversjön och vattnet hade en underbar mjölkblå färg.

Drottningen och några av hennes tjänare hjälpte IsaMabirse som aldrig upplevt deras traditioner tidigare.

Hon kunde knappt tro all den vänlighet hon mötte.

Det var inga konstiga blickar på hennes kropp.

Inga kommentarer om alla ärren hon bar.

Allt hon mötte var vänlighet och respekt.

Till sin förvåning kände hon hur tårarna började rinna.

Ingen sa något, dels av respekt för hennes känslor men framförallt för att ingen ville tvinga henne att berätta något hon helst höll för sig själv.

Alla visste nu den förbannelse hennes gåva innebar.

-Jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle få möta så mycket respekt och vänlighet som jag har gjort här, började hon. Jag är så väldigt tacksam för allt ni har gjort för mig och min prins, jamenar kung, sa hon leende.

Drottningen tog hennes hand i sin.

-Vi har hört din berättelse, kära IsaMabirse, hur skulle vi kunna bemöta dig annorlunda när vi vet allt du har fått utstå och ändå står du här, inför oss för, att hjälpa oss i dessa svåra tider?

IsaMabirse kunde höra att drottningen var uppriktig i allt hon sa och hon fann oxå att dom övringa kvinnorna var lika ärliga i sin respekt och vänskap.

-Jag känner en frid här med er som jag aldrig har kännt med andra människor tidigare, sa IsaMabirse. Det kommer att bli svårt att lämna er.

När kvinnorna var klara med badet iklädde dom sig underbart mjuka badrockar och gick in i spegelsalen.

Egentligen var själva badhuset ett grotta och speglarna var naturligt släta bergsväggar med en reflekterande yta som lystes upp av otaliga ljus.

Naturliga kristaller glittrade runt om i rummet.

Det var här kvinnorna skulle förbereda sig inför balen.

Här fanns deras klänningar, parfymerade oljor, smink och diverse smycken.

Drottningen tog IsaMabirse avsides.

-Jag fick som jag sa tidigare veta några dagar innan eran ankomst att konungen hade avlidit och att du är den nya drottningen av Yss. Jag visste också att ni höll erat giftemål hemligt av hänsyn till kung Maarakhus far. Men nu är det inte hemligt längre, och för att fira er kärlek och att ni nu är kung och drottning ber jag dig ta emot denna gåva, sa drottningen och lyfte försiktigt upp en skir vit klänning med långa vida ärmar och en smickrande uringning. Till klänningen fanns oxå ett ljusblått hårband som glänste i ljuset.

IsaMabirse var inte bortskämd med gåvor. Förutom hennes bror var Maarakhus den enda som hade gett henne något, och det hade hon länge tolkat som betalning eller skuldkänslor över hans farbror. Men att få denna vackra klänning. Hon kunde inte ens hitta orden för sig själv vad hon kände.

Hon gav drottningen och kvinnorna ett brett leende.

-Tack, var allt hon lyckades få fram.

Men mer behövdes inte. Hela hennes ansikte visade alla dom känslor hon inte kunde finna ord för och det fanns ingen i rummet som inte blev rörd av hennes oföreställda glädje.