-Min Kung! en ung väpnare stormade flämtande in i rummet. Min Kung, vi är under anfall!

-Har skeppen redan nått land?

-Nej min Kung. Dom har tagit sig runt via floden. Han pausade kort. Vi är avskurna.

-Fördömt! Inte underligt att skeppen har tagit så lång tid på sig att nå land. Alla blickar har vart vända mot dom, hur lätt som helst att smyga förbi oss då.

Jazie och Jakkzarh tittade bestört på varandra. Hur hade dom kunnat missa följebåtarna?

-Hur illa är det? frågade IsaMabirse.

-Det är spridda strider i staden. Och dom har försökt bränna ner värdshuset "Vilda Gåsen".

-Hur gick det? undrade Maarakhus.

-Bara ytliga skador och några trasiga möbler. Det är en stadig byggnad.

-Och Tressie?

Väpnaren höjde bara menande på ögonbrynet.

Maarakhus skrattade till.

Han och Tressie var avlägsna kusiner. Hennes föräldrar hade sänt henne till slottet för att dom skulle lära den hopplösa pojkflickan vara mer som en dam, men hon hade visat större färdigheter med ett svärd än hon nånsin gjorde med en synål. Inte ens kungens egna livvakter kunde räkna med att gå oskadda ur en strid mot henne.

-Men Koba och Semen är döda.

-Shar? han frågade trots att han hade svårt att se hur någon kunde skada den enorma mannen.

-Det var han som gav mig nyheterna. Men det är inte allt.

Maarakhus suckade tungt.

-Vad är det mer?

-Ett av skeppen är "Tranan".

Maarakhus flämtade och svajade till.

-Är du säker?

-Det var Shar som informerade mig.

-Då måste det vara sant. Vid allt mörker. Maarakhus drog handen genom sitt hår.

-Vad gör vi nu? Isas röst darrade lite.

Trots att dimman som gled in med skeppen var onaturligt tjock, så hade solen börjat gå upp och snart skulle minsta solstråle skada både henne och Tova svårt. Om dom var avskurna kunde dom inte längre sätta sig i säkerhet.

Rava och Lafr drog Tova beskyddande intill sig.

Maarakhus var tyst en stund.

-Tunnlarna under slottet. Dom leder under hela staden.

-Men du kan inte följa med oss, sa Isa tyst.

-Nej, sa Maarakhus. Min plats är här. Hur mycket jag än vill, kan jag inte överge vårt folk när det blir strid.

-Jag vet min älskade, Isa lutade sig mot honom.

-Och gångarna är för små för oss, sa Lafr med en harkling.

-Nej! ropade Rava. Tanken på att överge sitt barn var outhärdlig.

-Vi måste tänka på hennes säkerhet, sa Lafr.

-Mamma? Tova tittade frågande på Rava.

-Han har rätt min älskling.

-Mamma lämna mig inte.

-Vi skulle aldrig överge dig min lilla skatt. Rava försökte le men även om tårarna ännu inte nått hennes ögon så darrade rösten. Dessutom kommer du ju att vara med IsaMabirse och hon är ju också din mamma. Hon kommer att ta hand om dig.

-Du är min mamma! Du är min mamma!

-Nu måste du vara stark min älskling, Lafr tittade sin dotter i ögonen.

Tova snyftade och klängde sig fast.

Rava lirkade försiktigt lös henne och gav det gråtande barnet till Isa.

-Ta hand om vår dotter, viskade hon genom tårarna, väl medveten om att detta kunde vara sista gången hon höll sitt barn.

-Hon behöver båda sina mödrar, sa Isa, så jag räknar med att vi inte är åtskilda längre än nödvändigt.

Maarakhus nickade mot Lafr. Dom gjorde rätt val.

-Min kung, Jakkzarh stod på knä framför Maarakhus som han hade sett andra göra för att visa sin respekt. Det är vårat folk som har avskurit staden. Vi borde ha insett att om vi kunde använda följebåtarna för att ta oss iland så kunde även dom det. Vi skulle se det som en ära om ni lät oss följa i tunnlarna för att beskydda barnet och drottningen. Vi är skapade för att kriga, dom skulle vara trygga med oss.

Jazie höjde stolt på huvudet.

-Jag var alfa för mitt folk, som en drottning skulle ni kanske säga, även om jag inte är alfa längre så vet jag att vårt folk fortfarande har respekt för mig och dom vet att jag inte är en lätt motståndare. OM vi får äran att beskydda barnet så lovar jag att vi klarar av allt eventuellt motstånd som vi kan råka på och kanske kan vi till och med få några av dom att lyssna på oss.

Maarakhus tittade på Isa.

-Vi kan lita på dom, bekräftade hon.

Maarakhus tittade på Lafr och Rava. Lafr nickade instämmande och Rava vände bort blicken.

-Då säger vi så, sa Maarakhus.

-Min kung! ytterligare en väpnare stormade in i rummet.

Skeppen har nått land!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Kommer snart!     5e Oktober 2018           Från och med 5e Oktober 2018 finns den på följande ställen   cdbaby   Spotify   YouTube Music   Google Music Store   Apple iTunes   Amazon Mp3   *** ...

    More Peace       NOmore Pieces     

Man behöver inte alltid vara död för att vara ett spöke. *** Bara för att ens röst inte hörs innebär inte det att man inte skriker. *** Det kostar inget att lyssna. *** En kram botar så mycket mer än man tror. *** ...

Jag står och stryker över hans nakna bröstkorg. Vi ska få besök. Jag kan inte vara mer glad. Dom har aldrig hälsat på oss tidigare. Det ska bli så spännande. Jag hoppas att dom tycker om mig. Han avslutar samtalet. Jag vänder upp huvudet för at...

    Bättre att pissa i stuprännan *** än att *** Skita i stekpannan !   önskar ett alldeles härligt underbart 2018 :) ...