Det blev bestämt att rådslaget skulle ske efter lunch, vilket skulle ge alla tid att samlas och att gå igenom sina frågor.

Duvan som hade skickats under natten hade funnit luftströmmarna och redan nått sitt mål.

Dom övriga duvorna var redan på väg och skulle nå sina destinationer senare under dagen.

Det var bara duvorna som kunde flyga nog fort och högt för att kunna utnyttja luftströmmarna och var därför ett utmärkt sätt att skicka viktiga meddelanden på.

Tyvärr var dom också små, så av naturliga orsaker var varje meddelande så kort som möjligt och iregel skrivna i kod.

Men hur skriver man ett meddelande om något som aldrig har hänt nånsin i historien i kod?

Man funderade länge och väl innan man beslöt sig för att skicka följande meddelande.

"överlöpare har tagit kontakt. Förbered er. Yss och Garr dom troligaste målen."

Meddelandet var kort och konsist.

Även om själva anfallet fortfarande verkade vara dagar kanske tom veckor borta så tar det tid att mobilisera en hel värld.

Hur förbereder man ett folk för en strid mot en fiende man inte känner till?

Vad tar man med sig när man lämnar sitt hem för att kanske inte återvända?

Hur skyddar man sina barn mot faror man aldrig tidigare har mött?

Rädslan låg som en stank i rummet och Jakkzarh fräste upprört.

Jazie tog hans han och gned sig mot honom så hennes doft skulle distrahera honom från dom andra i rummet.

Dom kunde känna alla blickar som var riktade mot dom.

Gälla röser pratade i munnen på varandra så Jazie undrade hur detta folk nånsin fick något gjort.

Var dom ens värda att rädda?

Tillslut orkade hon inte mer och alfan i henne tog över.

Hon klev upp på ett bord och morrade högt.

Tystnaden blev total.

-Hur kan ni nånsin få nånting gjort när ni bara pratar i munnen på varandra? Har ni ingen respekt för era alfor? Har ni inte insett hur allvarlig eran situation är?

Maarakhus klev upp på bordet och ställde sig brevid Jazie.

Hon blev generad.

Detta var inte hennes folk.

Detta var inte hennes sak.

-Jazie har rätt, sa Maarakhus med hög röst. Vi kan inte längre köra huvudet i sanden och hoppas att ingenting kommer att hända. Tills nu har ett krig bara vart en teori. En möjlighet. Men dom är på väg. Dom finns utanför våran kust och väntar på sina order. Vi måste förbereda oss för ett sjöslag!

-Men vi har inga skepp för att kriga.

-Hur ska vi göra?

-Kan vi verkligen lite på nykomlingarna?

-Tänk om detta är en fälla???

Isa klev upp på bordet och ställde sig brevid Jazie.

-Jag är en sanningsläsare, började hon. När någon i detta rum ljuger så kan jag se det. Om någon i detta rum frågar mig nångonting så måste jag tala sanning. Detta är ett nytt folk för mig, för oss alla. Jag kan inte med säkerhet säga att jag kan se om dom ljuger på samma sätt som jag kan läsa alla andra, men jag kan känna deras sinnesstämning. Så på det sättet kan jag ändå se om dom ljuger eller inte. På ett sätt mer tydligt än vad jag kan på våra folk. OM ni tvivlar på mitt ord så fråga. Jag kan inte ljuga för er.

Ingen vågade ifrågasätta drottningen men oron fanns ändå kvar hos dom alla.

-Jag frågar, sa Maarakhus. Så det inte finns några tvivel. Är dessa nykomlingar verkligen uppriktiga i sin vilja att hjälpa oss?

Isa tittade på Jazie och Jakkzarh.

-Dom är uppriktiga, men dom vill även försöka rädda sitt eget folk.

-Men hur vet vi att dom inte kommer att sätta sitt eget folk före oss?

-Vi kommer från andra sidan gränshavet, började Jazie. Som folk är vi betydligt yngre än vad ni är. Vi har inte samma bakgrund eller uppfostran eller ens frihet som ni har. Vi är skapade av vår Gud av en enda anledning. Vi är skapade för strid.

Upprörda mummel hördes i rummet.

-Vi är skapade för strid, upprepade Jazie och höjde rösten. Vi har alltid vetat det. Vi har alltid levt så. Den starkaste överlever den svage dör. Och striden vi är skapade för är den som väntar er. Hon blickade ut över rummet. Hon ville dom skulle känna allvaret. Ett folk skapade för strid. Ett folk skapade för att döda. Ett folk skapade för att döda DOM! Hon kunde se hur hennes ord tog fäste. När jag var en liten valp var jag stolt över mina klor. Jag är snabb, stark och jag är en av dom främsta jägarna i min flock. Efter jag hade blivit bortkörd från min flock på grund av ett ungdomligt misstag blev jag tvungen att lära mig tänka för mig själv. Och jag insåg omedvetet att flockens väg var fel. Jag var stark så jag överlevde min tid utan flocken  och jag var stark nog att ta mig tillbaka. Hon spände blicken i dom. Jag utmanade den mannliga alfan i min flock och dödade honom. Alfa honan såg att jag inte var som dom andra så hon tog mig till hennes efterföljare. Hon skolade mig i flockens historia, men även det lilla om vad hon visste om hur världen här såg ut innan oss. Hon berättade om andra folk som levt innan oss. Andra folk som inte hade varit nog starka för kriget våran Gud vill föra. Och när dom misslyckades förstörde han dom och skapade oss.

-Förstörde han ett helt folk? Bara så där? Maarakhus kunde inte tro sina öron. Vilken gud kunde göra något sånt???

-Ja, sa Jazie kort. Vi var hans nya folk. Hans stolthet. Hans soldater. Hans att offra. Jag tror inte ni förstår hur det är att växa upp generation efter generation med bara ett mål i sikte. Man följer flockens regler. Utan undantag. Följer man inte då är straffet fruktansvärt. Och flockens regler styrs av Guden. Men vi har ändå kunnat leva våra liv på vårat sätt. Om man nu kan kan säga att vi har "ett sätt". Hennes röst dröp av bitterhet. Men nu anser han att vi är redo. Vi är starka, uthålliga och vi lyder blint.

-Guden har alltid varit ett starkt inflytande, fortsatte Jakkzarh. Starkare än ni någonsin kommer att förstå. Men Guden har en fånge. En åldrig kvinna finns hos oss sen en tid. Och sen han lyckades fånga henne har han blivit galen av makt.

-Och hans galenskap har tagit över vår flock, Jazie nästan viskade nu. Dom kan inte se galenskapen i hans handlingar. Det händer att dom vakter han sätter vid den åldriga kvinnan verkar, jag vet inte hur jag ska förklara det, vakna upp, friskna till, visa en glimt av självständighet. Men dom dödar han omedelbart.

-Och när offerkullen är redo tänker han åter igen öppna portalen till Garr.

-Och inget kommer att kunna hindra honom.

-Han skickar vårt folk i ett krig dom inte vet nånting om.

-Han vill förgöra oss alla.

Det var fullkomligt tyst i salen.

-Han har fångat ljuset, sa Maarakhus chockerat.

Skräcken var total.

Dom gick tillsammas till palatset.

Maarakhus och Isa i täten och Jazie och Jakkzarh strax efter tätt följd av beväpnade vakter.

Jazie och Jakkzarh tittade sig storögt omkring och drog in alla nya dofter.

Det luktade så mycket här.

Helt andra dofter än vad dom var vana vid.

Till en början stack det i näsan och doften av rädsla fick dom att känna sig obekväma.

Dom gick in i ett stort rum som lystes upp av otaliga ljus.

Isa visade dom till en bekväm soffa där dom satte sig.

Vakterna var fortfarnade lite för nära för att dom skulle känna sig bekväma.

Isa gav Maarakhus en menande blick och han gav order om att vakterna skulle flytta sig en bit.

-Ska vi tillkalla rådet? undrade befälet över nattvakten.

Maarakhus tittade på Jakkzarh.

-Är det nödvändigt? frågade han.

-Nej, sa Jakkzarh. Ett anfall är fortfarande flera dagar bort. Det är bara en slump att vi redan är här.

-Dåså, sa Maarakhus åt befälet. Ingen ide att väcka dom om det inte är absolut nödvändigt.

-Då återgår jag till min tjänst om jag inte behövs här, sa befälet.

-Gör så.

Maarakhus och Jakkzarh tittade på varandra. Värderande.

Isa insåg dock att den som hade den verkliga makten var Jazie. Det syntes på hennes hållning.

-Hur många skepp är det där ute? frågade Isa och nickade åt havet.

-Än så länge är det bara ett, svarade Jazie. Det är som sagt en slump att vi är så tidiga. Ett anfall är fortfarande dagar kanske veckor borta än. Men en våg tog tag i skeppet och förde ut oss till havs.

Isa och Maarakhus tittade på varandra. Kunde det ha varit när älvorna röck sina vingar?

-Vet ni hur många skepp som kommer? Vad är det för typ av besättning? Hur har ni tänkt att anfalla? Maarakhus riktade sina frågor till Jakkzarh.

-För det första, det är inte VI som har tänkt anfalla.. VI sitter här och försöker varna ER. Jakkzarh blängde på Maarakhus. Vi vet inte varken hur många skepp som kommer eller hur stor besättning det är men alla är beredda på att följa Gudens order utan att bry sig om sina egna liv. Han spottade ur sig ordet Guden. Men det är inte heller vårat folk som är på skeppen. Det är erat!

Maarakhus andades häftigt.

-VÅRAT? skrek han. VAD MENAR DU???

Isa tittade på Jazie.

-Dom är inte längre erat folk, sa Jazie. Guden har tagit dom och gjort dom till sitt folk. Dom är inte längre ett eget folk. Dom är inte längre levande.

Maarakhus ställde sig upp och gick omkring i rummet.

Det gjorde Jakkzarh rastlös.

-Hur hamnade ni här? Isa riktade frågan åt dom båda.

Dom berättade för Isa om sin resa. Dom övergivna byarna. Offerkullen som var på väg. Och om styggelserna inne i berget.

-Vid allt mörker, sa Maarakhus och rev sig i håret. Jag vet inte vad jag ska tro.

-Det är sent, sa Isa. Vi är säkert alla trötta och skulle må bra av att sova. Varför tar vi inte och gör just det så kan vi återuppta diskussionen imorgon när vi alla är utvilade och har klara tankar och kan samla rådet? Vi kan skicka duvorna, folken behöver få veta. Men sen måste vi få ordning i våra tankar, och bästa sättet är att vila ut ordentligt.

-Men, sa Maarakhus.

-Inga men, sa Isa. Hotet är fortfarande långt borta, och vi är alla trötta. Hotet är kvar imorgon också men då är vi utvilade och har bättre ordning på våra tankar. Och våra gäster måste vara trötta och hungriga efter allt dom har varit med om.

-Vi kan inte låta dom gå fria, måste du väl ändå förstå, sa en av vakterna förfärat.

-Nej, sa Maarakhus. Vi kan ta dom till källaren.

-Maarakhus! Isa tittade på honom och slet av sig sjalen och drog upp sin dräckt så hon visade sina ärrade handleder och hals. Jag tillåter dig inte att låsa in dessa modiga folk mot deras vilja!

-Men du måste ju förstå...

NEJ! DU måste förstå. Jag kan inte förstå att jag av alla människor måste påminna dig om hur det är att bli inlåst mot sin vilja utan anledning bara för att någon tycker det är dennes rätt! Du om någon borde kunna se modet dom visar genom att gå emot sitt eget folk, SIN GUD, för att varna oss.

Jazie tittade uppskattande mot Isas ärr och kraftfulla person. Detta var en riktig alfa! Hon kände igen sig i denna kvinna från ett annat folk.

Maarakhus slog undan blicken.

Han visste att han hade förlorat.

Jakkzarh räddade hans stolthet genom att inskjuta,

-Vi förstår att vi måste verka hotfulla när vi kommer från havet och varnar för ett anfall av vårat folk. Vi accepterar att bli inlåsta, eftersom vi säkert skulle ha behandlat er på samma sätt. Vi förstår att ni sätter ert folks trygghet i första hand precis som man ska göra.

Maarakhus gav Jakkzarh en uppskattande blick.

-Tack, sa han. Men Isa har rätt. Ni har kommit till oss helt frivilligt. Ni hade inte behövt varna oss. Vi kommer inte att låsa in er utan behandla er som dom modiga gäster som ni faktiskt är. Låt oss få visa er till ett rum där ni kan få mat, tvätta er om det behövs och vila ut ordentligt så pratar vi vidare imorgon när vi alla är utvilade och klara i tanken.

-Ni är förenade? kom Isa på att fråga.

Jazie gav henne en menande blick och dom skrattade tillsammans.

-Imorgon, sa Jazie och nickade åt Isa.

-Imorgon, sa Maarakhus och nickade åt Jakkzarh.

Jazie vaknade av att Jakkzarh höll för hennes mun.

Knappt en steglängd ifrån dom passerade en av dom odöda.

Jazie piggnade till fortare än hon nånsin hade trott var möjligt.

-Vad är det som pågår? frågade hon.

-Det verkar som dom har tänkt sätta ankar.

-Menar du?

-Det verkar som dom har nått sitt mål.

-Men det måste ju vara länge kvar tills offerkullen är redo?

-Vågen måste ha fört iväg dom fortare än om hade kunnat ana.

-Vi måste ta oss av skeppet. Vi måste varna dom.

-Om vi väntar tills däcket är fritt så borde vi kunna ta oss till följebåten.

-Bra ide. Vi kan klättra längs repet och bara skära av det sen.

Dom odöda satte ankar och tog ner seglen. Dom var obehagligt snabba och smidiga med tanke på deras långsamma ryckiga rörelser.

Det var som om att dom behövde ett mål för att kunna utnyttra sin rörlighet.

Så fort dom inte hade en specifik uppgift stod dom bara stilla eller rörde sig väldigt långsamt, som om dom inte visste vart dom skulle ta vägen. Som att dom helt saknade en egen vilja.

Men det fanns inget tvivel på att dom var både dödliga och hänsynslösa.

Gudens perfekta redskap.

När däcket var tomt smög dom sig fram till följebåten.

Månen var full så dom smög försiktigt i skuggorna för att inte riskera att bli upptäcktta ifall nån ur besättningen hade orsak att gå upp på däcket.

Linan hängde slak mellan skeppet och följebåten så det var svårare än dom först trodde att ta sig över.

Jakkzarh som var först var nära att klämmas mellan dom när en våg slog emot.

Han fick anstränga sin kattlika kropp till det yttersta för att svinga sig upp i den mindre båten innan den träffade honom.

Han låt ett ögonblick och flämtade av ansträngning.

Han höll repet noga sträckt så Jazie kunde ta sig ner utan komplikationer.

Dom tittade på varandra.

Jazie skar av repet.

Nu fanns det ingen återvändo.

Maarakhus tittade ut genom ett fönster och fick se IsaMabirse på stranden.

Han hade inte tänkt spionera på henne, men nu kunde han inte slite blicken ifrån henne.

Hon gick på stranden och vinden slet i hennes hår.

Han hade aldrig kunnat förstå varför hon alltid ville vara på stranden när månen var full, och hon hade inte kunnat förklara det heller.

Hon visste nog inte helt själv trodde han.

Men detta var allra första gången han såg henne.

Eftersom det var natt så behövde hon inte sin skyddande huva.

Det var förtrollande att se henne i månens sken med håret böljande.

Hon vände ansiktet mot månen på samma sätt som många njuter av solen en varm och härlig dag.

Detta var hennes sol, förstod Maarakhus.

Han skulle precis vända sig om för att respektera hennes privatliv när hon tog av sig kläderna.

Han stod som förstenad.

Han hade förstås sett hennes kropp tidigare men i skenet av lampor.

Här, badande i månskenet kom hon till sin fulla rätt.

Hans far hade nog rätt.

Hon såg ut som en varelse som just kommit från havet.

Eller från rymden.

Hon var månens dotter.

Han hörde hur hon skrattade sitt hesa skratt och så sprang hon ut i vågorna.

Hon såg så fri ut.

Så.... Vanlig.

Men samtidigt så var hon allt annat än vanlig.

Hans hjärta bultade hårt.

Plötsligt hördes ett högt kraxande från snöskatan som flög i cirklar ovanför henne.

Hon hade fått syn på något.

Isa skyndade upp hur vattnet och klädde på sig.

En liten båt var på väg iland.

Maarakhus ropade på vakterna och sprang ut.

När Maarakhus och vakterna nådde stranden var båten nästan iland.

Till hans stora förskräckelse så gick Isa helt orädd båten till mötes och hjälpte dom iland.

Vakterna stod redo med vapen och Maarakhus visste inte vad han skulle tro.

Aldrig hade någon kommit från havet tidigare.

Varelserna som klev iland var olik allt annat någon av dom hade sett tidigare.

Vakterna spände strängarna i sina bågar och höjde sablarna, men Isa höjde avvisande på armarna.

-Stopp, skada dom inte. Dom är inte här för att göra någon illa!

-Hur kan du vara så säker på det? frågade Maarakhus tvivlande.

-Jag kan känna deras avsikter, sa hon.

Jazie morrade.

Detta folk såg ut som dom odöda och doftade helt annorlunda än hon var van vid.

Jakkzarh var redo för strid.

Isa sträckte ut båda sina händer mot Jazie och visade att hon inte dolde något vapen.

Jazie sträckte fram sina och upprepade proceduren.

Hon tog ett steg fram till Isa och drog in hennes doft.

Maarakhus höde sin sabel men Isa hindrade honom.

-Låt henne känna min doft, sa hon.

Jakkzarh bedömde Maarakhus med blicken. Han kunde se denna märkliga varelse beskydda sin hona men också att han respekterade henne. Dom måste vara förenade.

-Jakkzarh, sa Jakkzarh och slog sin hand mot bröstet.

-Jakkzarh, upprepade Maarakhus och tog försiktigt på Jakkzarhs bröstkorg. Maarakhus, fortsatte han och pekade på sig själv.

-Mahrahus... MAarakhus, försökte Jakkzarh igen. Maarakhus.

Isa log försiktigt åt Jazie som log tillbaka.

-IsaMabirse, Isa, sa Isa och pekade på sig själv.

-Jazie, sa Jazie och pekade på sig själv. Vi kommer från andra sidan havet.

-Ni är här för att varna oss för det stora hotet? undrade Isa.

-Ja, sa Jazie. Hon tittade ner på marken. Sen höjde hon blicken och mötte Isas. Det är vi som är det stora hotet fortsatte hon.

Författaren skriver;

Tusen tack till skåningen som gav mig inspirationen att komma över den sista (hoppas jag) tröskeln. Ibland behöver man en liten knuff för att ta sig vidare.

Berg och Sigbris satt så avsides som dom kunde i den fullsatta matsalen.

Sen berget skakade hade man varit tvungen stänga ner stora delar av dom delar som annars användes för boende och därför hade man varit tvungen sätta upp tillfälliga läger i dom större salarna.

Till och med Kungen hade fått anpassa sig och åt med dom övriga.

Det var ingen som klagade, man kände en viss trygghet att vara samlade.

Berg höll Sibris hand hårt i sin och tittade på deras tatuering som visade att dom var förenade.

Hon hade funnits vid hans sida hela tiden.

Hon hade hållt honom sällskap under dagarna, hon hade tröstat honom när han vaknat skrikande.

Torkat hans svett när hostan nästan tog ihjäl honom.

Och det hade varit nära.

Hans skador hade först inte varit så illa men hostan hade försvårat läkningen.

Så en dag hade han hostat så kraftigt att han svimmat och ett av hans trasiga revben hade punkterat en lunga.

Läkarna hade inte trott han skulle överleva.

Berg ville inte överleva.

Men det ville Sigbris.

Och hon fanns där.

Hon gav aldrig upp.

Så en dag hade han märkt att han log.

En dag upptäckte han att han inte bara höll hennes hand utan även strök med tummen över hennes små fingrar.

Det kändes så intimt.

Blygt hade han dragit åt sig handen så tvärt att Sigbris tittat på honom.

När hon såg hur generad han var hade hon bara lett sitt vackra leende och kysst honom.

-Din stora dummar, sa hon.

Att förena sig så hastigt var inte egentligen vad Berg ville.

Sigbris var en underbar kvinna och förtjänades att uppvaktas som en.

Men hon hade insisterat.

-Jag var nära att förlora dig, sa hon. Inte bara en gång, utan två.. Tro inte att jag släpper dig så lätt när jag äntligen har fångat dig.

Så vad hade han kunnat göra?

Det var inte lönt att motsätta sig när hon väl hade bestämt sig.

Föreningen skedde i solrummet och alla som rymdes var där för att se.

Man behövde en orsak att fira efter all död.

Så nu satt dom här i matsalen.

Förenade.

Berg suckade över allt ljud.

Han var fortfarande bitter över att inte kunna vara till någon nytta.

Ilskan blossade upp till raserianfall av orättvisan över all död.

Sigbris strök hans hand.

Dom hade just börjat repa sig när Älvorna röck sina vingar.

Berget hade åter igen skakat och orsakat stor panik och växterna i solrummet var nära att dö ut.

Det sög musten ur honom.

Det var som om allt liv försvann ifrån dom.

Nästan hela sitt liv hade han bott där.

Det var hans hem.

Men hemmet ska vara en trygg plats, och trygg kände sig ingen av dom längre.

Han gjorde sitt bästa för att hjälpa till att vårda dom växter som fanns kvar.

Även om han inte var helare eller kallad så finns det magi i allt man gör av kärlek, så med hans hjälp och många med honom så började växterna frodas igen.

Och ju friskare växterna blev ju mer försvann bitterheten inom honom.

Men än fanns ett stort mörker inom honom.

Det gnagde i honom.

Frätte honom inifrån och ut.

Hotade med att förstöra allt det vackra som ändå fanns där.

Och nu kände han ur ilskan blossade upp.

Måste ungarna väsnas så förskräckligt???

Plötsligt ställer sig en av dvärgarna upp och sliter tag i ett barn och skriker åt honom att vara tyst.

Berg slet tag i mannen och tröck upp honom mot väggen.

Han var röd i ansiktet av ilska.

-Berg? Sigbris tittade bedjande på honom.

Mannen såg rädd ut och barnet grät imoderns famn.

Berg släppte mannen.

Allas blickar var på honom.

Han ställde sig upp på ett bord och stod tyst tills han hade allas uppmärksamhet.

-Ni vet alla vem jag är, började han.

Ni vet alla vilken bitterhet och mörker jag har burit inom mig sen det hemska raset.

Dom nickade allvarligt.

-Trots att jag har denna vackra underbara kvinnan vid min sida, fortsatte han och gav Sigbris ett varmt leende, så vinner mörkret jag bär inom mig ibland.

Jag skäms för att erkänna att det hade lika gärna kunnat vara jag som hade grabbat tag i barnet.

Och jag vet jag inte är ensam om det.

Han tittade ut över församlingen och kunde se hur många vände bort blicken i igenkännande skam.

-Men när jag såg den här mannen grabba tag i barnet, precis som jag själv just velat göra var det som om något inom mig brast.

Vi har alla överlevt nåt fruktansvärt.

Vi har förlorat släkt, vänner, älskade. Ja, hela släkten har vi sett försvinna.

Och nu har älvorna ryckt sina vingar och våra växter har sagt ifrån.

Vi orkar inte mer!

Och som inte det vore allt så närmar sig det STORA HOTET fortare än vi hade trott och önskat.

Är det så konstigt att vi har svårt att förstå hur barnen kan skratta och stojja när så mycket har hänt? När så mycket kommer att hända? När så många fler kommer att försvinna ifrån oss?

Han sträckte ut sin hand till barnet som tog den och kramade Berg.

-Men, sa Berg. Det är ju för barnen vi kämpar. Det är för barnen, för allas vår framtid vi kämpar. Och vad är bättre sätt att bekämpa mörkret både inom oss och utifrån än med skratt?

Han lyfte upp barnet så den kiknade av skratt.

Berg log stort.

Spridda skratt hördes i salen.

-Så vi ska glädjas åt att dom små fortfarande kan hitta glädje och skratt i dessa osäkra tider.

Finn styrkan i skrattet. Njut av kärleken. Lev livet.

Om vi inte gör det,.. så varför kämpa?

Han klev ner från bordet och sträckte fram handen mot mannen han hade tryckt upp mot väggen.

-Hej jag är Berg, jag ber så hemskt mycket om ursäkt och jag hoppas du kan förlåta mig.

-Hej Berg, jag är Anton, och jag har redan förlåtit dig och hoppas i min tur modern till barnet och barnet själv kan förlåta mig. Jag visste inte att mörkret inom mig var så starkt.

Barnet tittade på Anton och gav honom en blyg kram.

-Jag har en blomma, sa han och sträckte fram sin lilla hand mot Anton. Visst är den fin?

-Den är jätte fin, sa Anton.

Sigbris tittade mot Berg.

-Du kan få den, sa barnet och gav blomman till Anton.

-Det var den finaste present, sa Anton med gråten i halsen.

-Du är välkommen att sitta med Erik och mig och dela vår måltid, sa barnet Eriks mor Evyna.

-Jag tackar ja med glädje, sa Anton.

Bengt kunde inte ta sina ögon ifrån Liv.

Han visste inte hur länge han hade stått där och bara tittat på henne.

Hon stod på en sten med ett svärd i handen och gjorde olika balansövningar.

Det såg ut som en märklig långsam dans och han var som förtrollad.

Han upptäckte att han hade hållit andan och tog ett djupt andetag.

Då tittade Liv åt hans håll.

Hon gav upp ett tjut av ren och skär lycka, satte smidigt fast svärdet i bältet och kastade sig i hans famn.

Han höll om henne.

Hårt.

Insöp dofter som bara var hennes.

Hon doftade som skogen.

Som blommorna.

Som Liv.

Hon passade så bra i hans famn.

Så förvandlades världen till ett kaos.

Marken mullrade och dom kastades omkull.

Det var som om hela naturen plågades, skrek i smärta.

-Älvorna har ryckt sina vingar, skrek Mäster Esa och skyndade fram för att lugna den vettskrämda ponnyn.

Best kröp samman på marken och ylade av skräck.

Dwarg föll ner på knä.

-Ting, viskade han om och om och om igen.

Så föll skogen samman.

Träden föll som dominobrickor runt om dom och hotade med att krossa dom alla.

Liv sträckte sig instinktivt efter Bengts hand och satte den mot jorden.

Deras armband flätades samman och letade sig långt ner i myllan.

Allt hon hade lärt sig hos trollen fanns inom henne.

Hon talade med naturen.

Tröstade den.

Helade den.

Och hon var inte ensam

Hon kände energin från andra.

Troll.

Människor.

Älvor.

Dvärgar.

Alver.

Det var helare, trollkarlar, präster, trubadurer.

Alla band sina krafter samman för att hjälpa naturen.

För att hela detta fruktansvärda sår.

Liv kände hur hennes krafter sinade.

Hon skulle inte orka.

Men i myllret av energier kände hon Bengts kärlek.

Han tittade på henne.

Kärleken styrkte dom båda.

Det kändes som timmar, men var över på bara några ögonblick.

Omtöcknade ställde dom sig upp.

Förstörelsen var fruktansvärd.

Men redan nu fanns det hopp om liv.

Och träden som hotat att krossa dom alla hade blivit hindrat.

En enorm silverek hade skjutit upp och bredde ut sina starka grenar och skyddade dom.

Liv tittade på Bengt.

-Var det du som gjorde det där? frågade han och tittade storögt på trädet.

-Det var VI som gjorde det, rättade Liv.

Best smög försiktigt fram till dom med svansen mellan benen.

Han skämdes för att han inte hade skyddat dom han älskade.

Bengt log mot honom och kliade honom bakom öronen.

Best höjde på svansen och gav honom ett riktigt blött välkomnande.

-Nu är vi tillsammans, sa Liv och kröp in i Bengts famn.

-Nu är vi tillsammans, viskade Bengt i hennes hår.

Jazie hade aldrig vart riktigt rädd tidigare.

Visst, hon hade vart med om faror där döden hade vart nära, och hon hade vart i strider som fått henne att tvivla på sin egen förmåga.

Men skräcken hon kände nu var bortom all sans.

Hon kände Jakkzarhs armar om kring henne och hon slappnade av något.

Hand hade kunnat känna rädslan i hennes doft.

Dom hade legat gömda i flera dagar och knappt våga säga ett ord till varandra av rädsla för att bli upptäckta av dom vandrande döda.

Men dom hade varandra.

Hon kände hur illamåendet inom henne steg och hon svalde hårt för att inte kräkas.

Det var inte båtens gungande utan skräcken som fick magen att vända.

Och dom hade vart tvungen att ge upp tankarna på att varna flocken.

Trots att hon visste att dom inte skulle ha haft en chans att övertala dom att vända sig emot Guden så kände hon ändå att hon övergav dom.

Hon kunde se att Jakkzarh kände samma på hans bittra min.

Men flocken var redan på väg till offerplatsen och dom hade ingen möjlighet att smyga förbi varelserna på skeppet, dom hade redan vart allt för nära att bli upptäckta.

Allt dom kunde göra nu var att åka med skeppet och försöka hjälpa på annat sätt.

Kanske fanns det inget dom kunde göra för att rädda sitt eget folk men dom kanske skulle kunna hjälpa det andra folket som snart skulle få smaka på Gudens galenskap.

Plötsligt var det som en vägg av smärta slog emot dom.

Jazie tittade skräckslaget på Jakkzarh.

En enorm våg kom upp bakom skeppet.

Jazie höll för munnen för att hindra sig själv från att skrika högt.

Jakkzarh höll hårt i henne när vågen slog emot skeppet och kastade ut dom på öppet hav.

Diverse bråte kastades omkring och Jakkzarh fick ett obehagligt hack över armen så blodet flödade när en bit av en mast träffade honom.

Dom levande döda kastades omkring som om dom vore leksaker och många av dom hamnade i vattnet.

Dom övriga brydde sig inte om sina fallna kamrater utan fortsatte bara färden.

Kropparna i vattnet försvann under ytan utan att försöka rädda sig.

Trots att dom bara var ett redskap för Gudens vansinniga planer, trots att dom med största säkerhet skulle döda Jazie och Jakkzarh ifall dom blivit upptäckta, kunde hon inte låta bli att känna medlidande med dom.

Ingen förtjänade att leva som dom gjorde och dö som dom gjorde.

Eller var döden en befrielse för dom?

Fanns det något kvar av den dom en gång var inuti dessa vandrande lik?

Hon tänkte på Nemoz galenskap i grottan.

Hur lättad han hade blivit när han äntligen fick dö.

Kände dessa varleser som han?

En av varlelserna tittade åt hennes håll och hon rös.

Den stora modern tittade ut över fältet där en nya rasen hade samlats.

Hon led med dom.

Dom hade förlorat hela sin identitet, inte för att bilda sig en familj utan för att försvara ljuset, för att försvara allas frihet.

Dom hade fått tält och förnödenheter så det skulle inte gå någon fysik nöd på dom, men den känslomässiga skadan var en annan sak.

Det skulle inte räcka med ett gemensamt mål.

Det skulle inte räcka med mat och kläder.

Dom behövde något större.

Dom behövde en egen identitet.

Alla behövde gemenskap, en familj, ett folk.

Hon rös av ljudet till klingor som slog mot varann.

Måtte offret vara värt det.

Segraren från övningsstriden höjde sin klinga i en hälsning.

Hon tvingade sig att le och vinka av stolthet.

Detta var hennes verk.

En tår letade sig ner över hennes kind så hon vände sig bort innan någon kunde se den.

Dom förtjänade hennes respekt, inte hennes tårar.

Och hon var stolt över dom.

Hon gick fram till sin siljenspegel.

Tog fram en skål, också den i siljen.

Skålen fyllde hon med vatten från silversjön ur en kanna i ren kristall.

Hon tände ett ljus och lät det flyta i vattnet och tittade in i spegeln.

Det var en gåva från Guden och Gudinnan att dom lät henne se vad som var dolt för andra.

Det hon kunde se var inte en klar bild av framtiden utan mer en viskning om vad som komma skall.

Men allt hon såg var mörker.

Ljusets låga lös svag och fladdrade osäkert i en bris som inte fanns.

Skräcken gick genom henne som om någon hade fyllt hennes ådror med isvatten.

Det knackade mjukt på hennes dörr.

Hon blåste ut ljuset och öppnade dörren.

För första gången på hela dagen log hon ett uppriktigt leende.

-Ting, sa hon och släppte in den nyblivna dvärgen.

-Jag är så ledsen att jag har svikit dig stora moder, sa Ting med gråten i halsen.

-Du har inte sviktig någon.

-Jag ville slåss för vårat folk, för allas våra folk, snyftade Ting. Och se på mig nu.. Hon snurrade och visade upp sin nya kropp.

-Jaha, sa modern. Så du menar att dvärgar inte kan slåss?

-Nej, nej, det var inte alls så jag menade. Men jag skulle ju bli en av dom nya. Jag skulle bli en riktig krigare.

-Och vad kallar du Dwarg?

-Men Dwarg är kallad.

-Är inte du kallad till Dwarg?

Ting rodnade.

Hon hade aldrig erkännt för någon hur hon kände för Dwarg, inte ens för henne själv, men nu gick det inte att dölja. Hennes själv hade hittat sin partner oavsett vad Ting hade avsett med förvandlingen.

-Tror du verkligen att din själv skulle ha valt en partner du inte kan matcha?

-Jag vet inte hur det är möjligt, sa Ting. Jag visste inte hur jag kände, och jag vet inte hur Dwarg känner heller. Tänk om han blir arg på mig?

-Dwarg är en kallad krigare. Han vet mycket väl att det inte alltid blir som man har tänkt sig. Han vet hur man tar till sig information och hur man bearbetar den.

-Men det är skillnad på att få veta att en ny soldat har kommit än att få veta att någon har valt en som sin förenade.

-Kanske det. Men vad ska du göra? Vad KAN du göra?

-Tänk om jag far till honom och han avvisar mig?

-Tänk om du inte far till honom och förlorar din partner?

Den stora modern gick fram till ett skåp och hämtade ett väl inslaget paket som hon räckte över till Ting.

Kärlek är aldrig fel, sa hon. Och kärlek om något är värt att kämpa för. Håller du inte med?

Ting öppnade paketet och flämtade.

Inuti låg en underbar pilbåge.

-Bågen är från Silvereken* och strängen är flätad Siljentråd med ett av mina egna hårstrån. Jag har alltid vetat att den är ämnad åt dig. Jag gjorde den natten när du föddes.

Ting tog upp bågen och höll den i sina darrande händer.

Den passade henne perfekt.

Prövande spände hon strängen.

Bågen började sjunga.

Den hörde hemma hos henne.

-Nu är det dags för dig att ge dig av mitt barn. Dwarg, Liv, Best och mäster Esa väntar på dig.

-Jag ger mig av omedelbart, sa Ting och gick.

Kärlek, hopp och tro, tänkte modern där hon stod i rummet. Det är vad vi alla behöver.

Hon gick ut till fältet där alla hade samlats.

Det nya folket stod på led och betraktade henne.

-Mina barn, började hon. Som alla mödrar känner jag en stolthet när jag ser er här franför mig som inte kan jämföras med något annat.

Ni har helt osjälviskt ryckt era vingar för att slåss för allas vår frihet.

För ljuset.

För allas vår framtid.

Ni har gjort så utan att förvänta er något i gengäld.

Ni har offrat er familj, ert hem och kanske till och med era liv.

Men NI har inte offrat eran framtid.

Alla folk behöver gemenskap.

Alla folk behöver ett hem.

Alla folk behöver en familj.

Och alla folk behöver ett namn.

Och vad är mer passande namn åt detta nya modiga folk än RseVtare, för vad är ni, om inte Ljusets väktare?

*Silvereken är alla Älvors ursprungs hem. Det är där dom föds och växer upp innan dom lämnar trädet för att bosätta sig där deras själ hör hemma.

Runt om i länderna stod präster, trollkarlar, helare, trubadurer, troll och många fler och försökte skona naturen så mycket som möjligt för förödelsen som skulle komma.

Men när älvorna röck sina vingar skrek naturen ut sin smärta likt ett spädbarn som plötsligt slits från sin moders bröst.

Blommor vissnade och dog.

Omogen frukt blev snabbt övermogen och föll rutten från sin gren.

Skördar förstördes och hela skogar föll samman.

Men trots denna massiva förlust var inte allt hopp ute.

Som en skogsbrand bereder plats för nya växter började det genast synas små skott där träd fallit.

Nya kvistar fanns redan på träden och ur jorden syntes redan början på en ny stark skörd.

Älvorna i Träd gården föll samman på marken och skrek av smärta.

När älvor rycker sina vingar är hon inte en älva längre utan blir en alv. Men vad för sorts alv hon blir beror på vilken partner hon har hittat.

Aldrig tidigare hade älvor ryckt sina vingar för att gå emot alla naturens lagar och ryckt sina vingar för att kriga.

Det var som att se en larv gå från puppa till färdig fjäril.

Men den förvandligen ses som något vackert och harmoniskt.

Det fanns inget vackert i det som skedde nu.

Ben bröts och skapades om.

Muskler sträcktes och formades om.

Hela deras varelse slets sönder och skapades om.

Och det tog tid.

I timmar låg dom och formades om.

En tjock feberdimma låg över marken så den stora modern och dom övriga som stannat kvar slapp se det värsta, men skriken kom dom inte undan.

Ibland sträcktes en missbildad arm upp ur dimman och skapades om inför deras blickar.

Smackande läten hördes när muskler slogs samman och blodet skvätte.

Men tillslut tystnade skriken.

Dimman lättade.

Och upp från marken reste sig en helt ny ras av alver.

Dom var ungefär lika stora som en människa, Dvärgarnas kraftiga skelett och Trollens massiva muskulatur. Men dragen från Älvorna och vättarna fanns även där. Öronen var förstås fortfarande spetsiga som hos alla alver och dom hade fått vättarnas iaktagande blick.

Ögonen var svarta förutom en tunn ljus ring runt pupillen.

Detta var ett folk som var skapade för att kriga.

Där Ting en gång stått fanns nu en annan kvinna.

Hon sträckte ut sina armar och ben.

Tittade på sina händer och fingrar.

Hon kände på sitt nya ansikte och drog fingrarna genom sitt nya hår.

Försiktigt kände hon på ryggen och kunde känna två små vassa benpipor där hennes vingar en gång funnits.

Hon tittade på dom övriga i gruppen och ställde sig upp.

Nånting var inte som det skulle.

Kvinnan som en gång varit Ting visste inte om hon skulle skratta eller gråta.

Hon hade blivit alv av dvärgsläktet.

I stället för att bli en av dom nya krigarna hade hon formats efter Dwarg.

Hennes själ hade funnit sin partner.