Ting tittade sig i spegeln och sträckte ut sina vingar ordentligt.

Dom var verkligen vackra.

Stora och välskötta och välmående.

Hur skulle hon kunna leva ett helt liv utan att flyga?

Vad var ett liv utan att känna luften under sina vingar?

Hon var förvånad över hur känslosam hon var.

Att ge upp sina vingar var ändå ett billigt pris för att kunna kämpa för något som hon verkligen trodde på.

En framtid för dom alla.

Ting var egentligen på tok för ung för att få offra sina vingar, men efter hon hade vart på mötet hos drottningen och hört IsaMabirses historia, hur kunde hon låta bli? Efter allt den modiga unga kvinnan hade varit med om var hon ändå villig att blotta, inte bara sin kropp utan även sitt allra mest privata inre, för alla okända människor. Ting hade aldrig bevittnat så stort mod tidigare.

Ting hade gått till Den stora älv modern och bett henne om att få vara en av dom som fick rycka sina vingar.

Eftersom naturen och Älvorna var så starkt sammanbundna var det långt ifrån alla som ville som fick tillstånd att rycka vingarna.

Det fick inte vara för många älvor från en och samma plats, man fick inte vara för ung eller för gammal. Man fick inte heller ha familj eller små, eller vara på väg att skaffa.

Den stora modern hade först nekat Ting, men Ting hade kämpat för sin sak.

Hon hade förklarat att hon hade ingen familj, ingen förenad eller barn eller något av det på väg.

Var inte hennes vingar hennes rätt att offra för en så värdig sak?

Förtjänade inte Ting att kämpa för friheten, för naturen, för dom andra folken och älvorna?

-Men du har inte ens ett namn ännu, sa den stora modern.

-Om ondskan vinner, vem säger då att jag någonsin får ett namn, undrade Ting.

Den stora modern hade motvilligt accepterat Tings önskan samma dag som hon blev skickad för att hjälpa Dwarg och Mäster Esa.

Och nu stod hon här framför spegeln och undrade om hon gjorde rätt val.

Det var det som den stora tystnaden var till för.

I normala fall så röck bara en älva sina vingar för att hon eller han funnit sin partner utan för sitt folk och därför offrade sina vingar.

Men när man ger upp sina vingar ger man inte bara bort sina vingar utan även sin identitet som älva, och för att man ska vara säker på att man gör rätt val så får man tillbringa en vecka i den stora tystnaden. Man skärmades av från sina nära och kära. Man fick inte prata med någon och ingen fick prata med en, allt för att beslutet skulle vara ens eget fritt från andras inflytande. I normala fall så handlar det bara om en älva och den brukar få leva i isolering för att kunna reda ut sina tankar utan att distraheras av vardagens livligheter och små bekymmer, men eftersom detta handlade om hundratals älvor gick inte det.

Istället var alla extra noga med att respektera det svåra val dom utvalda hade framför sig och försökte hålla sig undan.

Alla tvivel Ting kunde ha kännt försvann i samma stund hon mötte Dwarg och Mäster Esa. Och när hon mötte Tova och hennes familj förstärktes hennes önskan att få hjälpa till ännu mer. Men sen Liv och Best kom in i hennes liv och hon såg hur hårt Liv tränade för att bli redo i tid, när hon såg tyngden som vilade på deras axlar ville hon göra allt hon kunde för att hjälpa dom. Dom hade blivit hennes familj. Och vad ska man annars kämpa för, än sin familj?

Tanken på att dom skulle stå där och möta ondskan utan henne, kunde hon inte ens föreställa sig. Hon skulle stå där med dom och göra allt hon kunde för att dom alla skulle komma hem oskadda. Tänk om Dwarg dog och hon inte var där?

Det knackade på dörren och in kom den stora modern.

-Det är dags, sa hon.

Ting tittade i spegeln och fladdrade för allra sista gången med sina vingar innan hon följde med den stora modern till Träd gården.

Hundratals älvor stod på led.

Tiotals Troll hade samlats.

Deras hår var målat i grönt och deras ansikten var målade i svart för att symbolisera detta ohyggliga offer.

Älvor som inte hade blivit utvalda spelade på instrument och flög omkring runt gruppen.

Trollen stampade med fötterna och spelade på sina flöjter och trummor.

Det var en sorgsen sång.

Men det var också hoppets sång.

En sång om liv och död.

Sorg och glädje.

Naturens rytm.

Allt har sin tid.

Och nu var det dags för Trollen och Älvorna att förbereda sig för krig.

Den stora modern höjde sina händer och läste en bön på det gamla språket.

-Må naturen förlåta oss. Må framtiden visa att offret vi gör idag inte är förgäves. Må guden och gudinnan ge oss styrkan att möta det öde som snart drabbar oss alla.

Hon tittade ut över församlingen.

Hennes ansikte var en bister mask.

Hur det smärtade hennes hjärta att behöva be detta av sitt folk, av naturen skulle ingen få veta.

-Vi älvor har aldrig tidigare blandat oss i dom andra folkens krig och dispyter. Älvor är ett folk för fred, för omtanke och harmoni. Men även älvornas framtid står på spel. Vi kan inte längre hålla oss undan krig och  konflikter. Men det är en svår strid vi har framför oss. Det vi gör nu, kommer att påverka naturen i generationer framåt. Men det är ett offer som måste göras för att det alls ska finnas en framtid för någon av oss.. Hon tittade ut över församlingen. Hon tog ett djupt andetag.

-När en älva rycker sina vingar förlorar hon även sin identitet som älva. NI MÅSTE  vara säkra på att ni är villiga att göra detta offer.

-Vi är villiga, ropade församlingen med en röst.

Löven darrade på träden som om dom visste vad som skulle hända.

-Må naturen förlåta oss, sa den stora modern.

Trollen stampade med sina fötter. Dom slog på sina trummor.

Luften darrade.

-ÄLVOR! RYCK ERA VINGAR!

Dwarg, tänkte Ting i en bön och röck sina vingar.

Mäster Esa rörde i grytan som han värmde på elden.

Längre bort kämpade Liv och Dwarg.

Liv skulle aldrig ha någon riktig chans att besegra en kallad krigare som Dwarg men nog hade hon glöden.

Dwarg i sin tur var inte sig själv.

Han saknade förstås Ting, tänkte mäster Esa och skrockade för sig själv.

Hur länge skulle det dröjja innan dvärgen skulle erkänna för sig själv att han var betagen i Ting?

Men Dwarg var inte den enda som saknade den muntra lilla älvan.

Hela lägret kändes fattigare när hon for.

Mycket handlade förstås att dom alla visste allvaret i Tings resa.

En älva som rycker sina vingar var fruktansvärt, både i sig själv men också för naturen.

Men Tings glada och omtänksamma personlighet var saknad.

Hon var som en frisk sommarvind som bar med sig doften av blommor.

Liv fick in en rejäl träff och Dwarg vacklade till.

Hon inser inte att hon använder magi även när hon strider, tänkte mäster Esa.

Han kunde känna det i luften.

Dom slogs fortfarande med träsvärd.

Riktiga svärd, framförallt Siljensvärd var inte att tänka på.

Best låg brevid honom och slog med svansen.

För tillfället bar han inte rustningen som Sigbris hade gjort åt honom.

Det var ett makalöst arbete.

Han kände fortfarande ett sting i hjärtat när dom hade varit tvungen att täcka över den allt för glänsande metallen med olja smuts för att dom inte skulle synas så mycket.

En glänsande måltavla är ett lätt mål.

Han smakade på grytan.

Några minuter till sen är den nog klar, tänkte han och la i ett knippe med örter.

Dwarg fick in en träff och Liv föll i marken.

Mäster Esa skrattade när Liv kastade en näve jord i Dwargs ansikte när han försökte hjälpa henne upp och snart var dom i full gång igen.

Det är tåga i henne.

Liv lärde sig inte genom att studera, hon lärde sig genom att göra.

Hon skulle nog aldrig kunna förklara vad hon gjorde, men hon skulle alltid instinktivt veta.

Hon skulle alltid förbli ett naturbarn.

-Om ni ungdommar skulle kunna tänka er att lägga ner svärden en stund så är maten klar.

Ju närmare dom kom bergen desto mer såg naturen mer ut som den dom var vana vid där hemma än den gröna frodiga natur som hade gjort dom så förstummad för bara några dagar sen.

Himlen var inte längre blå utan dom var åter igen omgivna av det eviga diset som i deras revir.

Detta var Gudens verk.

Istället för att färden blev allt besvärligare så fann dom till sin förvåning hur välanvända vägar ledde in mot bergen.

Dom tittade på varandra allt mer oroliga över vad dom skulle finna.

Dom passerade övergivna byar.

Kvarlämnor som måste vara tiotals kanske till och med hundratals år gammla.

Dom hade alltid vetat att dom var ett ungt folk, men vem hade levt här innan dom?

Och varför fanns dom inte kvar?

-Jema berättade en historia om ett folk som levde före oss, och hur Guden ledde dom i krig. Men dom var ett svagt folk så dom få som överlevde slaget utrotades av Guden. Han insåg sina misstag och sen skapade han oss för att vinna hans krig, berättade Jazie.

-Jag hörde en liknande historia när jag va valp, sa Jakkzarh men då sa man att det var två folk som skapades och även om det ena folket misslyckades i kriget så ska det andra folket fortfarande finnas här i bergen och vänta på att Guden ska väcka dom för nästa krig.

-Det var inte bara sagor?

-Nej. Det verkar inte så.

-Vi är verkligen inget annat än redskap för honom.

Jakkzarh svarade inte, men det behövde han inte heller. Tystnaden var nog talande.

Jazie rös när dom passerade ytterligare en övergiven boplats.

Det var som att gå genom historien.

Här hade engång bott ett folk.

Hade dom vart lik dom själva?

Skulle hennes eget folk möta samma öde ifall dom misslyckades med Gudens planer?

Jakkzarh tog tag i hennes arm.

-Titta, sa han och pekade mot en grotta som ledde in i berget.

Innan dom gick in i grottan tog dom en paus.

Dom åt under tystnad och gick igenom sina packningar.

Rep och yxor gjordes tillgängliga och dom tog med sig matrial för att kunna göra facklor.

Dom sa inget, men dom kunde läsa rädslan i varandras dofter.

Grottöppningen var stor nog att rymma flera personer både på höjden och bredden.

Jakkzarh tittade in i det okända mörkret.

Jazie tog hans han i sin och dom gick in.

Grottans väggar var inledningsvis målad med mystiska symboler i vad som verkade vara en blandning av blod och lera.

Jazie drog fingrarna längs ett tecken, som om hennes fingrar på något sätt skulle kunna förstå vad hennes ögon inte kunde läsa.

Brevid kunde hon se en primitiv målning.

Hon förde facklan närmare för att se bättre.

Bilder föreställande groteska varelser var blandade med lösa kroppsdelar.

Hon tittade på Jakkzarh.

Hans blick var lika mörk som grottan.

Dom följde grottan som blev en slingrande gång allt djupare in i bergen.

Oidentifierbara ljud ekade i gången.

Det oroade dom båda men dom tvingade sig allt längre in.

Gången delade på sig vid ett flertal tillfällen men dom beslöt sig för att följa huvudgången.

Det var ingen vits att dom gick vilse innan dom fick sina svar.

Dom kunde inte längre skilja natt från dag så dom sov i omgångar.

Tänk om dom inte hade tillräckligt med föda?

Tänk om vattnet tog slut?

En obehaglig doft slog emot dom från en av dom andra tunnlarna.

Ingången var rödmålad.

-Jag tror inte ingången skulle vara målad om den inte var speciell, sa Jakkzarh.

-Det luktar som en slakplats, sa Jazie och rynkade på näsan.

-Det kanske finns något att äta?

-Hur som helst bör vi nog kolla upp den innan vi går vidare.

Tunneln var betydligt smalare än tidigare och luften blev allt sämre.

Så öppnades tunneln i ett större rum.

-Vad i hela?, började Jakkzarh innan han vände sig om och kastade upp allt han hade ätit.

Jazie föll ner på knä av stanken.

Hon hade aldrig vart med om en slaktplats som hade luktat så fruktansvärt.

Dom flämtade och kämpade mot kräkreflexerna i vad som kändes som en evighet innan dom tog sig upp på fötter.

-Tänd en till fackla, sa Jakkzarh och kastade in sin fackla mot stanken i rummet.

Skuggorna kastades hotfullt på väggarna.

Överallt låg döda vanskapta, missbildade, söndersågade kroppar i olika stadier av föruttnelse.

Det verkade som om man hade försökt sammanföra olika djurarter till en varelse men misslyckats om och om och om igen.

Vargliknande varelser med vad som tycktes vara fastsatt med en tvåbent varelses underkropp.

Något som kanske en gång hade varit en hjort hade fått klor från en björn.

-Döda mig, snälla döda mig.

Jazie skrek högt när hon kände hur nånting grabbade tag i hennes fotled.

Jakkzarh morrade och lös med facklan.

-Vid allt mörker, det är Nemoz, flämtade han.

-Nemoz? men han har ju vart försvunnen i flera år.

-Döda mig, snälla döda mig, bad rösten.

Jazie tittade på vad som en gång hade vart Nemoz, en av många som hade försvunnit från flocken.

Men han var inte längre Nemoz. Detta var en makaber blandning av olika varelser.

-Nemoz? kan du förstå mig? Jazie hukade sig brevid men svårt plågade kroppen och höll fram sin vatten säck.

-Nemoz? skrattade rösten gällt. Nemoz, Nemoz, NEMOZ NEMOZ NEMOZNEMOZNEMOZNEMOZ!!!!!!

-Shyssss, lugnade Jazie och strök varelsen över håret. Vi är vänner Nemoz. Vi kan hjälpa dig. Vi kan ta dig här ifrån.

-Hjälp? rösten lät svag som ett barn. Det finns ingen hjälp. DÖDA MIG! Rösten blev svag igen. Snälla, bönade han. Döda mig.

-Vi ska inte döda dig, sa Jakkzarh. Vi ska hjälpa dig. Du är trygg nu.

-Vad är det som har hänt?

-Nemoz är bättre nu. Nemoz ska bli starkare än Ables. Nemoz är utvald. Nemoz är misslyckad, rösten var knappt en viskning.

Jakkzarh morrade hotfullt.

-Det är GUDEN som har gjort detta mot dig? Han spottade fram ordet gud.

-Nemoz är stark. Nemoz är utvald. Nemoz ska hjälpa att vinna kriget. Shyssssssssssssss. Han tittade på dom med uppspärrade ögon. Det är en hemlighet.... Shyssssssss, viskade han igen. Ioneterna lysssssssnar. Ioneterna höööööööööör. Shyssssssssss.

-Vad är Ioneterna? Jazie var förbryllad.

-Dom är Gudens första. Ioneterna är stooooora, berättade han. Ioneterna bara lyder honom.

Han kastade sig mot Jazie med utfällda klor på armar som inte hade tillhört honom.

-DÖDA MIG, skrek han.

Först nu såg dom honom ordentligt.

Hans huvud var så urmärglat att skinnet var nästan genomskinligt. Håret hängde i tunna toffsar. Han borde egentligen ha vart död sen länge. Kanske fler år?

Jazie hade tårar i ögonen när hon höjde yxan.

-Döda mig, viskade Nemoz.

Jazie lät yxan falla och separerade Nemoz huvud från hans kropp. Hon föll mot Jakkzarh och grät.

-Akta dig! skrev Jakkzarh och kastade undan henne.

Nemoz kropp, som enligt alla naturlagar borde ha legat död reste sig upp och gick mot dom med staplande steg.

-Nej, nej, nej, nej, Jazie kunde inte tänka klart.

-Det är magi! skrek Jakkzarh. Jag känner det på lukten.

Jazie tog upp yxan som hon hade lämnat på marken brevid Nemoz huvud.

Hon svingade yxan mot kroppen. Hon högg och högg och högg och högg och högg. Hon slutade inte förrän allt som fanns kvar av den groteska varelsen var slamsor av kött och benflisor.

Hon tittade på Jakkzarh. Båda var täckta av blod och slamsor och av saker dom inte ville veta vad det var.

Dom stapplade ut från rummet och sprang vidare in i berget.

Dom flydde från vad dom hade sett i rummet.

Dom sprang ifrån stanken.

Dom sprang ifrån sin rädsla.

När dom tillslut stannade höll dom om varandra.

Minnesbilderna jagade dom. Drog all värme ur dom.

Dom lade sig på grottans golv och sov utmattat tätt, tätt omslingrade.

När dom sen vaknade var dom så inne i sina egna tankar att dom inte pratade på flera timmar.

Dom åt under tystnad.

Dom plockade ihop utan att säga ett ord.

Och när dom gick var allt man kunde höra deras fotsteg.

Efter några timmar, eller var det dagar? så kunde dom höra vatten.

Dom log försiktigt mot varandra. Vatten var alltid ett bra tecken.

När dom närmade sig vattnet kunde dom även höra röster.

Röster på främmande språk skrek ut order.

Dom smög försiktigt fram.

På en flod inne i berget kunde dom se flera större skepp.

-Dom förbereder för kriget, viskade Jazie.

-Vad är det för några?

-Jag tror det är fångar från havet. Jema berättade att märkliga folk hade kommit från havet och Guden hade tagit dom.

-Tror du det är dit vi ska?

-Enligt Jema så är dom från andra sidan.

-Han tänker anfalla från två håll, konstaterade Jakkzarh.

-Se, viskade Jazie och pekade.

En från besättningen passerade bara några få steg ifrån dom.

Han såg inte ut som en av dom men ändå inte så olika som man hade kunnat tro när man föreställde sig ett hotfullt folk från andra sidan havet.

Dom visste inte vad dom hade förväntat sig men även om dom aldrig hade sett en av hans sort tidigare förstod dom båda att det var något fel på honom.

Ögonen stirrade oseende framåt och armarna hängde slappa längs sidorna. Kroppen vara inte bara blek som ett lik, kroppen VAR ett lik.

-Vi måste varna flocken, viskade Jazie.

-Hur ska vi hinna det? Offerkullen är snart redo. Vi hinner aldrig tillbaka.

Jazie pekade.

-Vi åker med den där.

Ett av skeppen verkade göra sig redo att ge sig av.

-Jag är säker på att detta är floden som går i närheten av reviret. Jag kan känna det på doften, sa hon.

Försiktigt smög dom ombord på skeppet bara minuter innan det kastade loss.

Bengt hade vart tvungen att överge sig häst fortare än han hade önskat.

Han hade lämnat den på ett värdshus och hans far skulle hämta den så fort han kunde.

Resan till Garr var lång och svår.

Ju närmare Garr man kom desto mer otillgänglig blev det.

Efter det stora slaget hade dom flesta flyttat och vägar och stigar hade tagits tillbaka av naturen.

Han hade fortfarande veckor kvar av färden.

En plötslig storm hade drabbat honom hårt, men just som han trodde att hans sista stund var kommen hade han till sin stora förvåning fått syn på ett litet värdshus där mitt inne i skogen.

Han kunde knappt tro sina ögon när en ung söt kvinna öppnade dörren.

Hennes ansikte var hjärtformat och nästan docklikt. Det blonda håret såg ut som hamrat guld med en stänk koppar.

Bengt kände sig tafatt där han stod och blötte ner golvet.

Hon hade bara lett varmt och välkomnat honom in.

För att han skulle bli varm placerade honom vid en stor eld som brann.

Efter hon hade ordnat med lite mat åt honom så satte hon sig i en fåtölj intill.

Förtillfället var det bara hon som skötte värdshuset sa hon med ett beklagande leende, inte för att hon hade något emot det, men hon var rädd att standarden inte skulle vara lika hög som hon hade önskat.

Hennes far låg sjuk och hennes mor, som hade varit iväg för att hämta medicin verkade ha blivit hindrad av stormen, men eftersom det inte var så många gäster var det inte några problem tyckte hon och ryckte leende på axlarna.

-Dina föräldrar måste vara stolta över att ha en så hjälpsamm och duktig dotter.

-O,nej. Det är jag som har haft tur som har så kärleksfulla och tålmodiga föräldrar, log Alaina och drog upp benen under sig. Jag är inte lika duktig som min mor, är jag rädd, men jag gör så gott jag kan.

-Maten kan då ingen klaga på, sa Bengt och tog en stor tugga. Maten smakade verkligen härligt så han var lite förvånad över att hon hade så kritiska föräldrar.

Dom satt där vid elden och samtalade.

Bengt berättade lite vagt om vem han var och vart han var på väg.

Alaina berättade om värdshuset och sina drömmar om att en gång sköta det med sin egen familj.

-Du har ingen förenad? frågade Bengt och rodnade.

-Nej, sa Alaina, det är inte så många som vill bo så här, sa hon och syftade på värdshuset och skogen. Dom flesta verkar vilja ha så stressigt i livet. Ta mig inte fel, jag beundrar dom som lever sina liv som om det vore ett äventyr, men jag vill ha ett lugnt liv som jag kan dela med min familj.

-Det låter alldeles underbart tycker jag, sa Bengt.

Alaina gav honom ett varmt leende och hennes ögon gnistrade i skenet från elden.

På natten drömde han om Liv.

Det var en dröm om deras framtid.

Men det var en mörk framtid.

Dom gled ifrån varandra.

Han ville ha familj som hon inte kunde ge honom.

Hon var alltid iväg för att hjälpa någon nånstans.

Han kom alltid i andra hand.

Hon behövde honom inte.

Och alla dessa gräl.

När han vaknade på morgonen var han blöt i svett.

Han försökte intala sig att det bara var en dröm.

En dröm och inget mer.

Men drömmen hade sått ett frö av tvivel inom honom.

Hur skulle deras framtid se ut när allt var över.

När dom var sig själva igen och livet återgick till det vardagliga?

Alaina Ojjade sig över hur sliten han såg ut när han kom ner för frukost.

Dom övriga gästerna hade redan ätit och pysslade med sitt.

Alain kom med en stor frukost bestående av stekt korv och ägg på ett nybakat varmt luftigt bröd och en stor varm kopp kryddat kaffe.

-Du skämmer bort mig, strålade han mot henne.

Hon fnissade åt honom och gick för att titta till dom övriga gästerna.

Undra om Liv skulle göra det för mig, undrade Bengt där han satt.

Stormen fortsatte lika hårt som tdigigare och dörren blåste upp.

Alaina skyndade genast fram men slogs omkull av dörren.

Bengt skyndade till hennes sida och med hjälp av dom övriga gästerna var snart dörren reglad ordentligt.

Alaina hade tackat alla så mycket för hjälpen.

Sen gick hon iväg för att ordna något varmt att dricka.

Men Bengt tyckte att hon dröjjde oroväckande länge så han gick för att titta till henne.

Hon stod i köket och tittade ut mot stormen.

Han la försiktigt en hand på hennes axel. -Alaina? viskade han ömt. Är du okey?

Hon snurrade förskäckt om.

Han tyckte sig se nåt i hennes blick men var inte säker på vad.

Hon tryckte sig mot honom och snyftade.

-Jag är så glad att du är här Bengt, viskade hon. Jag vet inte om jag hade klarat detta själv.

-Oroa dig inte, sa Bengt och strök hennes mjuka hår. Jag är här.

Hon log mot honom och tog ett steg tillbaka.

-Nu kan jag ju inte stå här hela dagen, sa hon. Även om det var väldigt trevligt, fortsatte hon med ett litet skratt. Jag måste ju faktiskt ta hand om gästerna.

Bengt log lite förvirrat och hjälpte henne duka fram den varma drycken.

På natten drabbades han igen av mardrömmar.

Avståndet mellan han och Liv bara ökade.

Hon var starkare än honom. Hon var helare. Hon var utvald.

Hur kunde han förvänta sig att hon skulle vara hemma och ordna med maten? Gå på onödiga middagar hos hans föräldar när hon kunde bota sjuka eller rädda skördar?

Klarade han verkligen inget själv?

Vad var han för man egentligen?

På morgonen kände han sig tom inombords.

Hur mycket han försökte intala sig att det bara var en dröm så kände han hur avståndet till Liv bara växte.

Vad skulle han kunna göra för henne?

Som vanligt möttes han av Alainas varma leende och hela han blev varm.

Hennes hår doftade som honung och nybakat bröd. Livs hår.. Han försökte skaka bort tankarna. Han älskade ju Liv.

Under dom följade dagarna växte hans vänskap till Alaina. Hon hade varit ganska upptagen eftersom fler gäster hade sökt sig dit för att skydda sig mot stormen som fortsatte utan att verka försvagas.

Ibland när han försökte hjälpa henne hade hon försökt dra sig undan, men lite senare hade hon lett ett av sina varma leenden och han hade smält inombords.

Han kände sig nästan svartsjuk när hon tog hand om dom övriga gästerna och var snabbt vid hennes sida för att hjälpa till.

Drömmarna på nätterna ändrades från mardrömmar om Liv till drömmar om Alaina. Drömmar som han knappt vågade erkänna för sig själv.

Liv blev förvandlad till nån sorts avvisande främling medan Alaina fanns där med sitt mjuka hår och varma leende.

Men så en natt när han drömde att han låg i Alainas nakna famn hörde han ljuset; Det är lätt att älska när solen skiner och man går längs samma väg, sa rösten. Men hur många hjärtan är inte svaga och ger efter när regnet faller och när vägen delar sig?

På morgongen kunde han inte riktigt minnas vad han hade drömt.

Men på nåt sätt verkade allt annorlunda.

Det var som om han såg Alaina med andra ögon.

Hennes leende var precis lika varmt som tidigare.

Hon var lika söt som innan.

Hennes hår hade fortfarande den där underbara doften av honung och nybakat bröd.

Men det var som om något fattades med henne.

På nåt sätt bad hon aldrig om hjälp men ändå lydde han hennes minsta vink.

Hon höll honom på avstånd samtidigt som hon lockade honom till sig.

Gett honom varma leenden när hon var nöjd med honom och vänt honom ryggen så fort nåt var fel bara för att han skulle komma krypande.

Hon hade behandlat honom som en hund.

Han hade bara hört talas om såna kvinnor.

Såna som utnyttjade sitt utseende för att få män i sin makt.

Visst, dom var alltid trevliga, full i charm, men nu när han kunde se...

Hur hade han ens kunnat komma på tanken att jämföra henne med Liv?

Visst hon var söt som socker och hår som guld.

Men hon var tom.

Värmen i hennes röst, glimten i hennes ögon, den var inte äkta.

Omtanken hon utstrålade fanns bara där så länge man gjorde som hon ville.

Liv kanske inte hade hennes uppenbara skönhet, men allt hon gav honom var genuint.

Hon hade inga dolda motiv.

Det fanns inget manipulativt hos Liv.

Hon kanske inte var perfekt, hon var kanske osäker av sig och hade ett hetsigare humör än han kanske hade önskat. Men hon var Hans Liv.

Alain kom fram till honom och log sitt inbjudande leende.

-Jag är så glad att du är här Bengt, kvittrade hon i  hans öra. Tänk om du ändå vore min man... Henns läppar nuddade han öra.

Han tog ett steg ifrån henne.

-Mitt hjärta är redan taget, sa han.

-Jasså? blinkade Alaina. Är du verkligen säker?

-Ja det är jag, sa Bengt och var lika säker inom sig som han lät.

Alaina fnissade tillgjort och vände sig om för att gå tillbaka till gästerna.

Men så vände hon sig mot honom.

-Vad ska du kunna göra för att hjälpa Liv? spottade hon ur sig.

Bengt ryggade undan. Detta var mörkret.

-Du är en ynklig man, fortsatte hon med hård kall röst. Du är svag.

- Men jag kunde ändå stå emot dig!

-Ha, sa mörkret. Hade inte ljuset viskat till dig så hade du legat i min famn och glömt bort Liv.

-Aldrig! sa Bengt. Med stora kliv gick han upp till sitt rum och tog sin ränsel.

Han la pengar på bänken och gick ut i stormen.

Nästan direkt han kom från värdshuset bedarrade stormen och molnen gav efter för en klarblå himmel.

Men Bengt var skadad.

Hade hans kärlek inte vart starkare än så?

Hade han verkligen kunnat motstå Alaina om inte ljuset viskat åt honom?

Han föll på knä och grät.

Arbandet lät sina rötter gräva ned sig i jorden och snart såg han Liv framför sig.

Han vågade knappt möta hennes blick.

-Jag har vart så orolig för dig, sa hon och sträckte ut sin hand.

Han vek bort blicken.

-Vad har hänt? Vad är det som är fel?

-Jag har sviktig dig, sa han med tung röst.

Bengt berättade allt som hade hänt. Han dolde inget. Varken sina tvivel på deras framtid eller begäret efter den andra kvinnan.

Liv lyssnade utan att avbryta.

Han vågade inte se på henne.

-Tänk om mörkret hade rätt? Hade jag verkligen kunnat säga nej om inte Ljuset hade viskat till mig?

-Du blev manipulerad av mörkret, sa Liv. Det du kände för henne var inte äkta. Att ljuset behövde viska till dig var inte ett tecken på att du är svag utan på att du blev anfallen av mörkret. Men nu vet du att du i framtiden kan se när någon är uppriktig istället för att förblinads av kvinnlig list och manipulationer. Dina tvivel på vår framtid, dom är normala. Vad får dig att tro att framtiden alltid kommer att vara ljus? Varken du eller jag är perfekta, vi KOMMER att ha våra duster, men det hör till.

Hon log mot honom.

Och han kunde känna kärleken hon utstrålade.

-Jag älskar dig, sa han.

-Jag älskar dig oxå, strålade hon mot honom.

Så fort dom hade lämnat flockens revir ändrades landskapet.

Dom invanda stigarna försvann och det ständiga diset som legat över deras hem tunnades ut och försvann.

Det var första gången dom verkligen hade sett solen och en blå himmel.

Först låg dom bara där.

Sida vid sida i gräset och njöt av den blå himlen och solen som värmde dom.

Dom skrattade som barn åt alla dessa nya intryck.

Men dom märkte snart att solens strålar var allt för stark för deras ovana hud och dom var tvungen att skydda sig.

-Hur kan vi ha missat allt detta? suckade Jazie och tittade på en färglad fjäril som flög mellan blomsorter ingen av dom hade sett tidigare.

-Det känns som jag kan andas, VERKLIGEN ANDAS, för första gången i mitt liv, sa Jakkzarh och tog ett djupt andetag.

Luften var ren och fräsch och doftade av gräs och blommor, till skillnad från hos flocken.

-Jag känner likadant. Vi måste få flocken att öppna ögonen.

-Guden kommer inte att tillåta att vi går emot honom. Och vem skulle tro oss?

-Hur kan vi ha vart så blinda???

-Hur kan vi inte ha vart det? Varför skulle vi ha tvivel på vår GUD?

-Vi måste visa dom. Vi måste finna bevis på att nåt är fel. Bevis på att han bara utnyttjar oss.

Dom tittade mot Bergen. svarta moln av aska dolde topparna.

När mörkret föll kände Jazie hur hon nästan förtärdes av en eld inifrån. Lustan brann i henne.

Hon kunde se att Jakkzarh bråttades med samma känslor.

Förblinande av sina begär kastade dom sig över varandra.

Slet och bet och morrade av upphetsning.

Under timmarna som följde fanns inget annat än deras lusta.

Dom märkte inte att kväll blev natt.

Dom märkte inte hur regnet föll och hur en blixt klöv ett träd bara några meter ifrån dom.

Allt dom kände var elden som förtärde deras kroppar inifrån.

Allt dom kunde göra var att släcka den i varandra.

När gryningen kom hade elden inom dom brunnit ut och det kändes som om bara aska var kvar.

-Offerkullen, sa Jazie och brast igråt.

Solnedgången var så röd att det såg ut som om någon hade målat horisonten med nytappat blod.

Och allt eftersom himlen mörknade gav diset efter och stjärnorna tog sin rättmäktiga plats på himlen.

Matheous var nöjd.

Det nya alfa paret kom ut från cermonihyddan.

Båda var nakna med håret och ansiktet var täckt av röd lera och kropparna fyllda med uråldriga symboler som ingen av dom egentligen förstod.

Dom höll i var sin skål som dom gav den andra att dricka ur.

Brygden spillde över och rann i små floder längs hanens haka och bröskorg.

Honan slickade upp det med sin sträva tungan för att hindra att dom uråldriga symbolerna skulle smetas ut.

Hanen morrade av njutning och bet henne i axeln.

Dom var redan påverkade av vad som fanns i skålarna.

Deras blickar blev dimmiga medans kropparna brann av en inre eld.

Medan skålarna gick runt i flocken spelade dom äldre medlmemmarna på trummor och flöjtar sittande runt eldarna.

Allt eftersom brygden tog effekt, dansade flocken allt hetsigare runt eldarna så deras skuggor såg ut som galna, plågade urtids djur.

Dom slet av sina kläder med ryckiga rörelser.

Det kunde inte längre kallas dans.

Det kunde inte längre kallas musik.

Det var något mycket mörkare än så.

Dom smetade ner varandra med samma röda lera som alfa paret var målade i.

Leran blandades med blod när deras klor rispade varandra och tänder bet hål i skinnet.

Dom hade inte längre någon kontroll över sina handlingar utan styrdes av brygdens mäktiga egenskaper och sina egna drifter och lusta.

Matheous hade aldrig kunna stå ut med själva parningsakten men den här gången var det för att tjäna hans syften.

Hans offerkull.

Hans blick var lika vild som deras dans.

Kroppar förenades under morrande och klösande.

Smärta blandades med extas.

Deras tjut blandades med hans galna skratt och fyllde natten.

Resan hem var lång och besvärlig.

IsaMabirse hade nästan genast blivit sjuk.

Maarakhus hade sett hur hon hade hållit sin hand över magen vilket var ett säkert tecken på att hon inte mådde bra. Han hade flera gånger frågat henne varför hon höll sig för magen men det hade hon inte kunnat svara på, och eftersom hon vad tvingad av sin gåva att tala sanning kunde han inte låta bli att tro henne.

Han tittade oroligt på henne.

Resan hade pågått i flera veckor men nu var dom snart hemma.

Hon gav honom ett blekt leende.

-Oroa dig inte min kung, jag mår bra.

-Kalla mig hellre din älskade, min drottning, log Maarakhus och kysste hennes hand.

-Min älskade, sa IsaMabirse och kysste honom.

Han höll henne tätt intill sig. Det silverfärgade håret gled genom hans fingrar som vatten.

-Du doftar som en bukett violer, viskade han i hennes öra och drog in hennes doft.

-Det var en gåva från drottningen.

-Påminn mig att tacka henne.

Isa fnissade.

-Jag ska göra det.

-Men det är din egen doft som berusar mig mest ändå.

-Hur doftar jag?

-Som kärleken.

Hon rufsade om hans hår.

-Om du inte vore konung kunde du bli poet.

Han skrattade.

-Jag kan väl vara båda?

Hennes blick blev allvarlig.

-Ditt folk har just förlorat sin Konung, började hon. Dom kommer att behöva dig.

-Som jag behöver dom.

-Men dom behöver även en drottning som kan finnas där.

-Du är min drottning.

-Men jag kan inte finnas där.

-Du finns där för mig.

-Men du behöver någon du kan ta med dig. Någon som kan visa sig för folket även under dagen. Jag är ständigt skyld under huvor och slöjor. Jag är inte en lämplig drottning för dig eller ditt folk.

-Vårt folk, rättade Maarakhus.

-Ditt folk, sa Isa bestämt. Du har sett blickarna jag får. Jag skrämmer människor. Mitt utseende passar inte en drottning, min gåva lämpar sig inte för någon som ska kunna finnas vid din sida.

-Du passar MIG. Och alla som lär känna dig kommer att älska dig lika mycket som jag!

Hon tog ett djupt andetag.

-Du vet hur mycket du betyder för mig. Du räddade mig. Du fanns där på ett sätt som ingen någonsin har funnits där. Du trodde på mig. Du älskade mig.

-Jag älskar dig änn mer nu.

-Men... Om folket inte accepterar mig som din, som deras drottning, så förstår jag att vi måste bryta vår förening så du kan gifta dig med någon mer lämpad.

-Vad är det för strunprat?

Hon satte fingret för hans mun och tystade honom.

Hennes ögon fylldes med tårar, så hon blundade för att hejda dom.

-Så mycket älskar jag dig, sa hon. Att jag ger dig din frihet, som du gav mig min frihet.

Han kysste bort hennes tårar.

-Vad är frihet om mitt hjärta tvingas att leva i ensamhet? Vad är jag till för glädje till mig folk om jag tvingas leva utan dig?

-Men om dom inte accepterar mig måste du inse...

Kusken avbröt dom.

-Min kung, vi måste stanna.

-Vad är det som pågår?

-Ni måste få se själv.

Kusken och en tjänare stannade ekipaget och hjälpte Maarakhus och IsaMabirse ut ur vagnen.

Dom var förvånade att det var problem när dom var så nära staden.

Eftersom det var natt hade dom först lite svårt att se, men sen vände dom sig mot staden.

Längs vägen stod folket sammlade på var sin sida.

Fler ljus än dom kunde räkna var tända.

Fyrverkerier sköt upp mot himlen.

En banderoll var fastsatt över vägen.

Välkommen hem IsaMabirse, Drottning av Yss.

IsaMabirse tittade på Maarakhus genom tårarna.

-Är detta verkligen sant? frågade hon. Drömmer jag?

-Detta är ingen dröm min drottning, svarade han med rösten full av känsla.

Dom gick tillsammans mot sitt folk.

-Aj! skrek Liv när käppen träffade hennes fingrar och fick henne att tappa taget om sin egen käpp. Direkt efter träffades hon av ytterligare ett slag, denna gång i knävecket och hon föll handlöst i marken. Innan hon hann hämta andan kände hon spetsen av käppen mot sin hals.

-Du är död, morrade Dwarg med en så hotfull röst att Best visade tänderna och kastade sig mot dvärgen, men Dwarg var beredd och använde Best egen vikt emot honom och kastade det anfallande djuret i en båge över sig.

Best reste sig upp för ett andra försök. Ingen fick hota Liv. INGEN!

-Best, STANNA, ropade Liv.

Best stannade tvärt men gav Dwarg en hotfull blick.

-Ni har fortfarande mycket att lära er, sa Dwarg och hjälpte Liv på fötter.

-Ja, sa Liv, medan jag fortfarande har fingrar kvar.

-Detta är ingen lek! sa Dwarg och slog undan Livs fötter så hon åkte i marken än en gång, men denna gång var Liv bättre beredd så när hon åkte i marken gjorde hon en svepande rörelse med benen och strax låg även Dwarg i en hög brevid henne, med Best som slickade dom båda i ansiktet.

Hmf, muttrade Dwarg men det syntes att han var stolt.

I början hade Liv  vart nervös över att kämpa mot Dwarg, han var ju ändå så pass mycket kortare än henne, men han hade fort visat henne hur lätt han kunde vända hennes egna storlek emot sig. 

Det fanns ingen svaghet i hans ringa storlek och hon förstod snabbt att det var bäst att inte underskatta honom.

Han var verkligen en kalld krigare, dvärg eller inte.

Skadorna var inte allvarliga men många och Liv ville bära sina skador med stolthet och vägrade att låta sig behandlas för att dom skulle läka fortare.

-Det visar vad du är för sorts person, sa mäster Esa till henne, men du gör varken oss eller dig själv någon tjänst genom att vara skadad. Du har din stolthet, du vill inte ta några genvägar, men som läget är nu handlar det om mer än din stolthet. När Dwarg skolar sina soldatar drillas dom ordentligt från grunden. Men dom har TID, och det har inte vi.

Liv lyssnade till mäster Esas kloka ord och lät sig helas av Ting.

Sår idag, hel imorgon. Bara för att få nya sår igen.

Om och om och om igen.

På dagarna övade hon med Dwarg så det kändes som om hennes armar kunde lossna vilken sekund som helst.

-Lyft armen, inte så högt, du ska väl inte måla taket heller, kunde Dwarg ryta.

Sträck ut armen. Nej, handleden ska vara RAK, du vet vad rak innebär??? eller ska jag måsta binda fast en kvist runt handleden????

Släpp ALDRIG taget om ditt vapen, ropade han när hon ytterligare en gång tappade käppen efter han slagit henne på fingrarna.

Lyft ditt vapen. FÖRSVARA dig.

Innan hon var färdig med träningen var hon alltid tvungen att ta hand om sin käpp och se till att den alltid fanns tillgänglig.

-Det må kanske bara vara en käpp för nu, hade Dwarg sagt, men en krigares vapen är den del av honom själv.

En förlängning av armen.

Den vet vad du vill innan du själv vet det.

Man vet aldrig när fienden kommer så man ska alltid vara beredd.

Ett vapen som blir väl omhändertaget tar väl hand om dig när det blir strid.

Det handlar om respekt.

Inte bara för ditt vapen utan även för krigandets konst.

Ditt vapen kan vara allt som står mellan dig och någon annan.

Ditt vapen kommer vara skillnaden mellan liv och död.

Det sista hade gjort Liv illa till mods.

Skulle hon verkligen kunna ta en annans liv?

Även om det var för att rädda sitt eget liv?

Eller någon annans?

På eftermiddagarna drog dom upp slag i sanden och gjorde anfall mot varandra. Liv fick förklara varje drag hon gjorde och vilka konsekvenser det skulle få dels för motståndarna men oxå för henne själv. Kvällarna tillbringade hon med att prata med mäster Esa.

Först kunde hon inte förstå vad det skulle ge, för dom pratade bara om vardagliga saker, men allt eftersom lärde sig Liv att inte bara höra vad han sa utan att även se vad han sa.

Att verkligen kunna lyssna var en konst i sig själv, hade han sagt.

-Du ljuger ju! hade hon utbrustit en kväll när mäster Esa hade berättat om sina söner.

Mäster Esa hade bara lett och klappat henne på kinden.

Och nu satt dom där skrattande på marken med Best över sig.

-Upp med armen. Håll hårt om ditt vapen.

Liv höjde armen och höll käppen med ett hårt grepp.

Dwarg anföll och Liv slog undan hans käpp och måttade ett hugg mot hans bröstkorg, Dwarg vred sig lätt undan och fick snabbt upp sin egen käpp. Dom dansade runt varandra i flera timmar. Det brann som eld i Livs otränade axlar och armar, men hon kunde känna hur hon gjorde framsteg.

Dwarg gjorde ett utfall som Liv parerade och kastade honom i backen och satte käppen mot hans hals. Hon hade vunnit.

Då kände hon en kniv mot sin hals, instinktivt grabbade hon tag i armen och vips låg mäster Esa på marken brevid Dwarg.

-Oj, sa Liv. Det var hennes första seger.

-Inte bara Oj, sa Dwarg. Det var alldeles utmärkt.

-Du lär dig, sa mäster Esa.

-Nu är det nog för ikväll, sa Dwarg. Imorgon plockar vi fram riktiga vapen och testar rustningen.