Det var sista dagen på sjukhuset och jag skulle möta J.E senare den eftermiddagen på fiket.

Jag kan inte säga vilket intryck det har gjort på mig att möta alla dessa modiga barn och deras föräldrar.

Detta är utan tvekan det viktigaste arbete jag någonsin har gjort och det har gett mig en helt ny insikt om vilken styrka som finns i människor.

Den kärlek och omtanke jag har sett är otrolig.

Personalen gör verkligen ett underbart jobb.

Men att se dom små ligga där.. Det verkligen skär i hjärtat.

Denna sista dagen fick jag träffa dom allra yngsta.

Små små bäbisar som låg i kuvöser eller fulla med slangar och mätare som nästan var större än dom själva.

Jag kunde knappt andas.

Hur orkar man en sån sak som förälder?

Dom har knappt hunnit finnas till och redan så måste dom kämpa för allt dom är värd.

Askgrå föräldrar gjorde allt för att hålla sig uppe och finnas där för varandra och sin lilla bäbis.

Det lästes sagor och sjöngs små visor för att lugna den lille som många av dom inte ens kunde hålla i famnen.

Ensam i en liten säng låg lilla baby blå.

Nu hette hon ju förstås inte det.

Men hennes hy..

Hon såg så ensam ur där hon låg.

Men det var hon inte.

På sidan stod en hämtare och väntade.

Jag frågade en av sköterskorna och barnet och hon berättade att den lilla mest troligt inte skulle leva dagen ut.

Föräldrarna som hade vart väldigt unga orkade inte med utan hade lämnat henne i sjukhusets vård.

Dom hade meddelats över hur läget såg ut men dom skulle inte komma.

Sköterskorna hoppades att dom skulle ändra sig och hinna i tid.

Inget barn skulle behöva dö ensam.

Dom försökte turas om att sitta med henne, men det var tyvärr alltid så mycket att göra på deras avdelning att dom inte kunde sitta så mycket dom hade önskat.

-Får jag hålla henne?, frågade jag utan att  jag egentligen hade tänkt det.

Eller är det bättre om hon ligger där hon gör? Kan jag råka förvärra något?

-Det finns inget någon kan göra för henne längre, sa sköterskan. Men orkar du det?

-Ja, sa jag.. Står inte ut med tanken på att hon ligger där alldeles ensam.

-Då får du gärna ha henne, sa sköterskan och placerade oss i en fåtölj.

Hon gav mig en sladd med en knapp som jag skulle trycka om nåt hände och så förklarade hon för mig vad jag hade att vänta mig.

Jag lyssnade uppmärksamt och undrade en sekund om jag verkligen visste vad jag gett mig in i. Men jag kunde inte låta henne ligga där ensam i sängen utan nån i hela världen.

Så vi satt där jag och lilla blå.

Hon var så liten.

Så ömtålig.

Hon rörde sig knappt.

Jag vaggade henne ömt och sjöng för henne.

Lilla lilla baby blå,

lyssna nu så du förstår.

ute i den vida världen,

har du någon med på färden.

Lilla lilla baby blå,

Kärlek är nåt som du ska få.

Livet kan vara hårt och kallt

men har du kärlek har du allt.

Lilla lilla baby blå,

Jag vill inte låta dig gå.

Men världen ropar så på dig,

och jag kommer aldrig glömma dig.

Lilla lilla vännen min,

Hela världen ska bli din.

Livet är ett äventyr,

se till att det är ditt hjärta som styr.

Hon rörde sig i min famn.

Jag hade suttit med henne några timmar nu.

Jag kunde inte släppa henne.

Sköterskorna kom och tittade till oss och kollade hennes värden.

Det var inte lång tid kvar nu.

Fortfarande inga föräldrar.

Hämtaren kom närmare.

Det var dags.

Lilla lilla baby blå  jag snyftade.

Det är dags att låta dig gå.

Lilla lilla vännen min.

Jag önskar så att du va min.

Tårarna rann.

Hon var borta.

Jag kunde se hur hon lämnade sin kropp.

Hämtaren tog försiktigt emot henne.

Jag var glad hon inte var ensam.

Lilla blå vände sig mot mig och tog tag i mitt finger.

Hämtaren nickade åt mig och så for dom.

Jag tröck på knappen och sköterskan kom.

Hon tog babyn och la henne i sängen.

Jag kunde se att hon oxå sörjde.

Hon gav mig en kram och sa att hon var glad jag hade vart där så hon slapp vara ensam.

Jag nickade bara.

Jag kunde inte prata.

Snyftande gick jag långsamt genonom korrodoren.

Hämtarna vände sina huvuden efter mig.

Jag visste inte vad jag skulle göra så jag gick till fiket trots att jag var mer än tidig.

Jag tog en stor latte och satte mig i hörnet. Mitt favorit bord.

Jag bara satt där.

Boken skulle heta Lilla baby blå.

Det spelade ingen roll vad den där J.E Stenberg sa.

Ville "han" sammarbeta med mig så skulle boken heta så!

Jag sörjde men var samtigit arg över hur hård och orättvis världen kan vara.

Jag kunde fortfarande känna henne i min famn.

Men nu slapp hon lida längre.

Plötsligt står det någon vid mitt bord.

-Hej det är jag som är J.E Stenberg.

Jag lyfte blicken och tittade in i Jens varma ögon.

JENS

Han var människa. Hur?

I hans blick och varma leende fick jag alla svar jag behövde.

Han var här för min skull.

-Jag kan inte får barn! är det första jag hasplar ur mig. Toppen.. vilken inledning... Jag ville sjunka genom jorden.

-Och jag kan inte flyga, sa Jens och tog min hand.