Snön och vinden gjorde att han knappt kunde se Best längst fram i ledet.

Lyktorna gjorde att han kände sig mindre utsatt men tyvärr bättrade dom inte på sikten.

Han litade på Best.

Han hade aldrig förr litat på ett djur som han gjorde på honom.

Best hade satt sig i respekt hos dom andra hundarna direkt han hamnade i selen och inte ens hans vanliga ledar hund Gare hade opponerat sig på sin nya plats.

Hundarna verkade veta att dom måste sammarbeta.

Hagar behövde inte göra mycket annat än hålla släden balanserad medan hundarna hetsade fram.

Måtte dom bara hinna i tid.

Det var som om naturen själv motarbetade dom.

Hans ögon tårades, inte bara av den hårda vinden utan även av rädsla för att inte räcka till.

Hans fru, hans livspartner, hon var solen som gick upp varje morgon. Hon var regnet som svalkade den törstande jorden. Hur skulle han klara sig utan henne?

Han fick inte tänka så.

Liv hade sagt att Best skulle hitta.

I Samlingshuset var man nu färre än tidigare.

Alla familjer och äldre hade uppmanats att gå hem.

Det kunde bli farligt.

Liv hade tittat dom i ögonen.

-Det ligger en ondska i luften, sa hon. Det är inte naturen som styr nu. Jag vet inte varför, men dom är ute efter Ingbry och barnen och vi måste skydda henne tills Hagar är tillbaka med vattnet.

Men vi kan inte riskera familjer med barn eller äldre och sjuka.

Håll er inne tills Hagar är tillbaka.

Öppna inte dörren för någon okänd.

Lyssna inte på rösterna i vinden.

Vi kommer att bli prövade.

Vi måste sätta våran tillit på Hagar.

Familjerna som gick hem var rädda.

Man beslöt att sova flera familjer tillsammans för att känna sig tryggare.

Ingen hade tidigare varit med om något liknande.

Dom äldsta pratade och inte ens under hela deras livslängd hade dom hört talas om nåt liknande.

Inte sen slaget om Garr hade man upplevt något som ens kom i närheten.

Framtiden kändes oviss.

Och stormen ökade i styrka.

Samtidigt vid silversjön Ting hade den stora Älvmodern kallat till sig sitt råd.

Naturen var i uppror.

Sjöarna var på väg att frysa och det hade aldrig förr hänt.

Hon kände sig för första gången gammal.

Hon var guden och gudinnans första skapelse.

Hon var deras barn.

-Vi måste förbereda oss, sa hon och tittade ut över rådet.

Vi måste skicka bud till alla folken.

Det är ondska i luften.

Vi är alla hotade!

Det är dags för älvorna att förbereda för strid!

Det hördes skräckslagna rop i rådet.

Älvorna hade aldrig vart i strid förr.

Inte ens under slaget om Garr hade dom blandat sig i.

Dom hade gett råd men längre än så hade dom inte sträckt sig.

Men nu var hela naturen hotad.

Älvorna skulle ut i strid!

Best flämtade av ansträngning.

Pälsen var våt och han var hungrig som en varg..

Men Liv hade sagt det var bråttom.

Och han älskade Liv.

Han skulle göra allt för henne.

Och sjön kallade på honom.

Han var säker på tassen och lät sig ledas av lockropen.

Ingen tvekan.

Bara skynda, skynda, skynda.

Mörkret låg kompakt även när dagen skulle ha grytt.

Hemma i husen snyftade barnen av rädsla och pratade om röster som hade viskat elaka saker under natten.

Alla var sammanbitna.

Alla väntade.

Dom var rädda.

I samlingshuset låg Ingbry i plågor.

Ingen av kvinnorna som var kvar trodde att det var normala förlossnings plågor.

Detta var något annat.

Hon frös och svettades om vart annat.

Ibland verkade prata med någon men ingen hörde varken vad hon sa eller vad hon hörde.

Liv satte sig vid Ingbry.

Hon höll handen skyddande över hennes mage och sjöng för dom små liven där inne.

Hon sjöng även för Ingbry och för Hagar vart han nu var.

Hon sjöng för dom alla.

Måtte dom hinna i tid.

Trots hennes ansträningar blev Ingbry knappt bättre.

Hon orkade ge Liv ett blekt leende men det var allt.

Han orkade inte mer och kände hur benen vek sig i snön.

Dom andra hundarna kolapsade med honom.

Han flämtade som om bröstet skulle sprängas.

Han hade misslyckats.

Han tänkte på Liv och ylade.

Hagar gick fram till Best.

Dom behövde alla mat och vila.

Hagar själv hade varit nästan medvetslös en stund men vaknat till ljudet av sång.

Han hade genast förstått att det var Liv.

Snabbt gav han hundarna mat och vatten och strök deras såriga tassar med salva.

Dom hade bara en halv dag kvar sen skulle dom vara framme.

Hur han visste det kunde han inte svara på.

Men han kände det.

Hundarna blev stärkta av den lilla vilan dom fick.

Nu kunde dom alla känna hur sjön kallade.

Skynda, skynda, skynda...

På natten i samlingshuset skrek Ingbry.

Hon hade fått värkar.

Inne i dom djupa bergen satt dvärgarnas kung Lag på sin tron.

Hans hustru hade aldrig förr sett honom så här.

Budet från Älvorna hade gjort honom stum i flera minuter.

Han hade satt sig på sin tron och blivit ask grå i ansiktet.

Frånvarande hade han tagit sin hustrus hand och höll den i ett fast grepp.

Älvornas bud hade bara skickat en kort mening.

Rusta för krig.

Och det hade haft älvdrottninges personliga sigill.

Hur illa måste det inte vara om älvorna lägger sig i?

Efter slaget om Garr där så många dvärgar hade dött hade dvärg folken dragit sig undan konflikter.

Folken fick ha sina duster bäst dom ville.

Dvärgarna stannade i sina berg.

Nu kunde dom inte gömma sig längre.

Han ställde sig långsamt upp.

-TILLKALLA RÅDET, sa han med bestämd röst.

Ju närmare silversjön dom kom ju mildare blev vädret.

Det var som om stormen inte kunde nå ända fram.

Hundarna behövde inte slita lika illa.

Och där låg den.

Spegelbland med en dimmslöja som svävade ovanför.

Hagar hade aldrig sett nåt så respekt ingivande.

Han bar ned dom två stora krusen till sjön och fyllde dom med vatten.

När han tittade i den blanka sjön kunde han se Ingbry ligga på bädden och vrida sig i plågor.

Han såg hur Liv sjöng för henne medan kvinnorna sprang omkring och utförde olika sysslor.

Han såg hur Livs mun formade orden, hon har verkar.

Han kunde knappr röra sig.

Barnen var på väg.

Benen bar honom inte.

All kraft rann ur honom.

Det var försent.

Han kände hur kinden blev blöt och han förväntade sig tårar.

Men det var Best som slickade honom i ansiktet.

Spannet hade kommit ända till sjön.

-Vi måste skynda oss, sa han till Best.

Barnen är på väg.

Han lade i kärlen i släden och gjorde fast dom ordentligt.

Sen bar det av igen.

Skynda, skynda, skynda.