När Liv kom hem till sina förädrar var hon utmattad men kände oxå ett inre lugn.

Hon kände att inte bara visste hon vem hon var utan oxå att hon funnit en vän i Bengt och hans familj.

För första gången i sitt liv kände hon att hon passade in.

Däremot var hon inte lika övertygad vad gällde hennes förmåga.

Helandet av Bengt kändes så osäkert.

Hon hade haft en instinkt om vad som behövde göras och vilka växter som gjorde vad, men instinkter kommer man bara så långt med.

För att verkligen kunna vara en bra helare så behövs inte bara instinkt utan även kunskap.

Hon behövde utbildning.

Hon pratade med sina föräldrar.

-Jag vill lära mig, sa hon. Jag vill kunna inte bara känna mig fram. Jag vill veta vad det är jag gör och varför jag gör det och varför det fungerar.

-Det är snart vinter, sa Tor. Skörden har varit oväntat lyckad i år. Trots det dåliga vädret har vi fått i ordning på husen så det kommer förhoppninsvis inte vara så mycket som behöver arbetas med det i kylan. Du borde kunna prata med dom äldre och få kunskap av dom i den utsträckning som är möjlig. Jag vet att dom flesta skulle känna sig hedrad över att kunna hjälpa och dom äldre vill ju även dom känna sig behövda så du skulle samtidigt göra dom en tjänst i att söka råd hos dom.

-Du skulle oxå behöva en bok, inflikade Elba. Så du kan skriva ner vilka växter som gör vad och dina egna recept.

-Bengt, Stage och Mars ska till staden om några veckor med bytesvaror, sa Liv. Tror ni jag kan be honom köpa en bok åt mig om jag ger honom en slant?

-För dig skulle han säkert tillverka boken själv, sa Elba leende. Jag är så glad att se att ni har blivit vänner.

-Bengt är en bra man, sa Tor. Han hjälper dig säkert.

Liv satt länge och tittade in i elden.

Hon började drömma sig bort.

Elden sprakade.

Hon såg en väg.

Hörde glada skratt och en häst som gnäggade nöjt.

Lågorna från elden dansade framför henne.

Hon såg djupare.

En fågel flög plötsligt upp från snåren och skrämde hästen som stegrade sig och skenade iväg.

Ett av bakhjulen måste ha vart skadat för det gick sönder och vagnen kastades åt sidan.

Dom tre personerna kastades av.

Det var tyst.

Hjulet på vagnen snurrade.

Männen rörde sig inte.

Den ena låg med tomt stirrande ögon med huvudet på en blodröd sten.

En annan låg fastklämd under ett hjul och flämtade efter luft.

Den tredje låg med ryggen i en onaturlig vinkel mot ett omkullfallet träd.

Hon ryckte till och vaknade ut trancen.

-Jag måste varna Bengt.

När morgonen kom så pratade hon med Bengt.

Han lovade att titta efter en skrivbok åt henne.

Men han kunde inte göra nåt åt hennes syn.

Det var fortfarande några veckor kvar tills dom skulle åka och dom visste fortfarande inte vilken vagn som skulle hehövas.

-Jag litar på dig Liv, sa Bengt. Vi ska vara försiktiga med hjulen.

Liv log.

-Tack, sa hon.. Jag hoppas jag har fel men jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag inget sa och nåt hände dig.

Han höll i hennes händer. -Du behöver inte oroa dig för mig, sa han. Jag har ju dig som vän.

Dagarna gick och snart var det dags för den stora höst festen.

Man firade under fullmånens sken att skörden hade varit lyckad och att allt var förberett inför vintern.

Tor och Elba tog upp Livs önskan om att få lyssna på dom äldre under vintern för att få lära sig så mycket som möjligt om helande. Även om alla inte har helande som förmåga så har dom flesta sina huskurer. Dom äldre kände sig hedrade och lovade att hjälpa till. Liv var så tacksam.

Sen var det dags att tända den stora elden.

Runt brasan var det sedan dans.

Liv stod med sina föräldrar när Bengt kom fram.

-Du frågade mig en gång om jag ville dansa. Jag var oförskämd och otrevlig och jag skäms. Nu är det min tur att fråga dig. Vill du dansa med mig?

-Det som en gång var har redan passerat, och det är glömt i mina ögon. Men vi kan glädjas åt nuet i stället. Jag vill gärna dansa med dig, sa hon och tog hans hand.

Hennes syster Meraz pratade med hennes föräldrar.

Liv har verkligen börjat blomma, sa hon. Men kommer hon och Bengt att finna varandra?

-Jag vet inte, sa Elba. Bengt är en fin man och jag är glad dom är vänner. Men om Liv är Helare så kommer hon att bli kallad. Om hon och Bengt....

-Det är fel tid för kärlek, fortsatte Tor. Men jag tror att deras vänskap kan göra stora saker för dom båda.

-Jag vill bara inte se henne olycklig, sa Meraz. Inte nu när hon äntligen har funnit sig själv.

Best lunkade fram och satte sig vid Meraz och tittade på henne.

-Javisst, skrattade Meraz. Hon har ju alltid dig Best. Hon rufsade om honom i pälsen och kunde ha svurit på att han log.

Kvällen var fylld av glada skratt coh hopp om en ljus framtid för alla.

Sen kom dagen när det var dags att resa in till staden.

Bengt hade noga undersökt alla hjulen men kunde inte hitta något konstigt med dom.. Alla fyra hjul verkade vara i perfekt skick.

I sista stund hade dom bytt vagn för att den dom först hade valt hade visat sig vara lite för ostadig för den stora lasten.

-Det var nog säkert det du kände, sa Bengt. Vi hade nog inte bytt vagn om det inte hade varit för dig.

Liv kände sig inte säker.

Men hon var glad att dom hade bytt vagn.

Hennes blick gled iväg.

-Det är en lång väg, mumlade hon. En stor gran precis innan en kurva. Sen en krokig björk.

Han tittade på henne.

Hon skakade på huvudet.

-Jag vet inte, sa hon. Men snälla var försiktig.

-Oroa dig inte, sa Bengt. Det kommer att bli en fin resa och du ska få din bok. Han gav henne ett strålande leende.

Liv log lite osäkert.

Men nu hade hon gjort vad hon kunnat.. Hjulen var undersökta och såg alla bra ut. Och hon hade gett sin varning till Bengt.

Dom tre vännerna hoppade upp i vagnen och vinkade glatt innan dom började sin resa. Om vägarna var i bra skick och det gick bra i staden skulle dom vara hemma om ungefär en vecka. Resan var nåt dom hade sett framemot länge. Det är inte så ofta man får en chans att se den stora staden och att dessutom blivit utvalda att ta hand om bys affärer var en ära.

Den första dagen gick utan problem. Vägen var i bra skick trots det kraftiga regnet. Vädret var ovanligt milt för att vara så sent på hösten och humöret var i topp.

Dom pratade och skrattade och på kvällen när dom slog läger somnade alla med ett leende på läpparna.

Den andra dagen var lite fullt så lyckad.

Delar av vägen hade blivit bortspolad av en översvämming och det gick väldigt långsamt vissa partier. Vagnen skakade oroväckande men verkade inte ha tagit någon skada och alla varor höll.

Den kvällen var inte lika skojjfrisk dom den innan. Dom började inse vilket ansvar som vilade på deras axlar.

Om deras resa blev misslyckad så skulle det påverka hela byn över den långa vintern.

Även om dom hade en stor frisk by så fanns det vissa saker dom bara kunde finna i staden och för att få pengar till allt som behövdes krävdes det att deras egna varor var i så bra skick som möjligt.

Dom sov tungt och drömlöst.

Men dom vaknade till en klarblå himmel och den mildaste bris så snart var deras oro bortglömd och dom fortsatte glada i hågen.

Men när dom kom till en ovanligt lång rak del kände Bengt hur det kröp i kroppen.

längre fram kunde han se hur vägen svängde.

Ju närmare dom kom kurvan ju olustigare kände han sig och började skruva oroligt på sig.

Han såg en ovanligt stor gran. Han kunde höra Livs röst. En stor gran precis innan en kurva. Sen en kroig björk.

Dom svängde runt kurvan och där såg han en krokig björk. Han höll ett stadigt tag om tyglarna.

Plötsligt flög en stor orre fram genom snåren och skrämde hästen. Men Bengt hade ett stadigt grepp om tummarna och lyckades lugna ner hästen. Men dom hade alla hört ett oroväckande knakande.

Mars höll i hästen medan Bengt och Stage titta till hjulen.

Det ena av dom bakre hjulen hade fått en krafig spricka och hade kunnat gå sönder när som helst.

Om Bengt inte hade lyssnat på Liv och vart beredd på att nåt skulle hända så hade hjulet med största sannorlikhet gått sönder. Dom tittade på varandra. Väl medvetna om hur illa det hade kunnat gå.

Hemma i byn tittade Liv ut genom fönstret. Hon kliade Best på huvudet. -Dom klarade sig, viskade hon.

Stage och Mars böt det trasiga hjulet och snart var dom på väg igen.

Staden myllrade av människor.

Det var första gången nån av dom såg staden. Bengt hade följt sina föräldrar när han hade vart en liten grabb men oj vad stort allt kändes.

Mars gick iväg för att titta på smide medan Stage började förbereda försäljningen.

Bengt gick förstås iväg för att finna en lämplig bok till Liv. Nu hade hon räddat hans liv för andra gången. Hon skulle ha den finaste bok han kunde hitta.

Det fanns så mycket att se. Så mycket att höra. Så många intryck att han nästan blev yr.

Det fladdrade färggranna mönstrade tyger som han aldrig hade sett förr.. Dofter från kryddor och oljor blandat med parfymer. Musikanter spelade och barn skrattade.

Han drog sig undan det värsta stojjet och fann ett stånd lite avsides.

Där fann han en stor vacker bok med läder pärmar. Den var dyrare än dom slantar Liv hade skickat med men han lade till lite extra. Det behövde hon inte få veta. Han log för sig själv. Just när han vände sig om för att gå såg han hur det glimmade till i ögonvrån.

-Jasså, skrattade den gamla försäljaren. Du fann minsann min skatt.

-Vad är det för något, undrade Bengt och höll upp en vacker sten.

-Det min gode man är inget mindre än en Ametrin.

Bengt flämtade. Han hade förstås hört talas om ametriner men hade inte sett någon.

En ametrin är en halvädelsten som består av både ametis och citrin. Dom har stort symboliskt värde efter som symbolen sägs vara en förening mellan guden och gudinnan. Citrinen symbolicerade solen. Liv och värme medan Ametisten symbolicerade månen, Vakande och iakttagande. Dom var väldigt sällsynta och väldigt dyra.

-Vad kostar den? frågade Bengt.

-Vad ska du med den till? frågade försäljaren fräckt.

-Den är inte till mig.

-Får jag se din hand?

Försäljaren tog Bengts hand i sin. Han petade på dom olika linjerna i hans hand och muttrade för sig själv.

-Hon kommer att lämna dig pöjk, sa den gamle.

Och du FÅR inte hindra henne.

-Jag vet, sa Bengt. Hon är helare. Hon kommer att bli kallad när som helst.

-Nån helare är hon inte, men hela kan hon ändå. Jag kan inte se. Hon är något annat. Något större.

Han tittade på Bengt.

-Hon behöver dig lika mycket som du behöver henne, sa han. Men det krävs att du är stark. Vägen är lång och delar sig. Frestelser finns överallt. Är du man nog? jag undrar det. Det är lätt att älska när solen skiner och man går längs samma väg.. Men hur många hjärtan är inte svaga och ger efter när regnet faller och vägen delar sig? Jag undrar jag.

Beng röck åt sig handen.

-Vi är bara vänner, kontrade han. Men hon har räddat mitt liv två gånger redan trots att jag innan dess bara visat henne förakt. OM nån förtjänar stenen så är det hon!

-Det är klart att Liv ska ha stenen, sa den gamla. Den är hennes. Jag vill ha ett koppar mynt för den. Med kronan upp.

Det var ett på tok för billigt pris för en sån ovanlig sten. Bengt sa att han var villig att betala mer men den gammle bara höjde handen.

-Jag har sagt mitt pris pöjk!

Bengt ryckte på axlarna och satte ett koppar mynt med kronan upp i den gamles hand. Mannen tittade på myntet och log.

När det tillsist var dags att bege sig hemåt, var dom förbi en hjulmakare för att titta till att dom övriga hjulen var i bra skick. Dom hade visat upp det trasiga hjulet och hjulmakaren hade höjt ögonbrynet.

-Ni hade tur att det höll så pass länge som det gjorde, sa han. Han visade dom en lite kvist som hade legat precis där hjulet hade spruckit sönder.

Ingen hade kunnat se det på utsidan. Men Liv hade vetat att nåt var fel.

Efter dom kontrollerat att allt var i bra skick och ordentligt fastsurrat så begav dom sig hemåt.

Besöktet i staden hade gått över all förväntan och vagnen var mer full lastad nu än när dom började sin resa. Dom kände sig stolta över att ha gjort byn rättvis, men allra nöjdast var nog Bengt.