Efter Liv och Best hade gått in blev det först tyst, ingen visste riktigt vad dom skulle säga.

Hade hon verkligen en förmåga?

Det Bengt hade sagt lät fullt trovärdigt men både Livs föräldrar och Jaerald hade verkat säkra på sin sak.

Men inte ens Liv hade trott att hon har en förmåga.

Och hon om någon borde väl veta?

Frågorna var många och svaren få, men en sak var man överrens om.

Bengt hade verkligen gått över gränsen i sitt beteende.

Och inte nog med det så hade Liv satt honom ordentligt på plats.

Aldrig tidigare hade dom sett sån inre styrka av Liv, framförallt inte mot Bengt.

Även om hon inte hade någon förmåga så hade hon sannerligen vuxit i allas ögon.

Livs föräldrar var stolta över henne.

Bengt var rasande.

Han kunde känna hur alla tittade på honom.

Hon hade fått honom att känna sig som en uppstudsig bortskämd liten snorvalp istället för en vuxen man.

I sitt inre visste han att hon hade haft rätt i allt hon sa men det vägrade han att höra.

Till och med hans föräldrar hade tyckt att HAN skulle be henne om ursäkt.

OM hon hade förmågor kunde hon vara nytta för hela byn och det ingav alltid lite extra respekt när besökare kom.

Föredmjukad gick Bengt till Liv och bad om ursäkt.

Hon kunde förstås se igenom hans tunna ursäkt utan problem men för grannsämjans skull låtsades hon att det var uppriktig och sa att hon var glad att han kom förbi.

Efter all uppståndelse dröjde det innan lugnet var tillbaka i byn men vardagen har en förmåga att smyga sig på och snart hade pratet och viskningarna dött ut.

Hus skulle lagas, det skulle skördas, veden skulle tas om hand och alla andra vardags sysslor som ska ordnas innan vintern kommer.

Det var en ordentligt regnig höst och dom flesta var mer eller mindre förkylda.

Allra värst drabbades Bengt.

Förkylningen satte sig i bröstet och han hade hög feber och började yra.

Sent en kväll knackade Elsbeth (Bengts mor) på dörren och bad om att få prata med Liv.

-Snälla, bönföll hon. Kan du inte göra något för att hjälpa honom? Jag vet att ni inte uppskattar varandra men han är min enda son sen Sten dog. Jag ger dig vad du vill men snälla hjälp honom. Tårarna rann för hennes kinder.

Liv var rörd.

-Jag vet inte vad jag kan göra, sa hon uppriktigt. Det är klart att jag skulle hjälpa Bengt utan att tveka men jag har faktiskt inga förmågor... Han hade faktiskt rätt där. Jag vet inte vad jag skulle kunna göra.

-Jag vet att du har förmågor, det syns på dig, sa Elsbeth. Snälla, tro på dig själv och hjälp min son. Jag bönar dig. Hon ställde sig på knä framför Liv och höll i hennes händer.

-Men ställ dig upp snälla du.. Jag skulle hjälpa er bara jag kunde men... Hon tystnade.

Hon kände något.

Alla i rumet kände det oxå.

Best (som hade blivit oväntat stor för sin ålder) kom och satte sig vid hennes fötter och tittade på henne.

Vi känner det allihopa, sa Tor (Livs pappa)

-Titta på ditt armband, sa Elba (hennes mor)

Liv tittade.

Rötterna på hennes armband hade börjat sprida sig ut mot hennes fingrar.

Hon kände ett lugn inom sig och en tro på sig själv som hon aldrig hade kännt förut.

-Jag lovar ingenting, sa hon. Men jag ska göra allt jag kan för att hjälpa Bengt.

Elsbeth log mellan tårarna.

-Tack, tack snälla du.. Nu vet jag han kommer att klara sig. Hon gav Liv en stor hård kram och rusade ut i mörkret.

Liv tittade på sina föräldrar.

Det var mörkt ute.

-Vad behöver du? frågade Tor.

-Jag behöver en stor korg och tillgång till allas förråd. Jag vet inte vad det är jag söker och jag vet inte heller om jag kommer att hitta allt i skogen.

Elba kom med en korg.

-Var försiktig, sa hon och gav Liv en kram.

Liv klädde sig varmt tog en lykta i ena handen och en korg med en kniv i den andra.

-Jag är tillbaka så fort jag kan. Gå till Bengt och se till att det finns gott om kokande vatten. Jag behöver oxå rena dukar, honung och en mugg av den starkaste alkohol som går att finna i byn.

Hon satte huvan över huvudet och gick med Best ut i mörkret.

Det hade slutat regna, molnen hade blåst vidare och månen lyste.

-Jag vet ju inte vad jag letar efter, viskade hon till Best.

Han tittade på henne.

-Tänk om jag inte kan göra något? Tänk om jag är en stor bluff? Jag är ju bara jag. Jag duger väl inte till något?

Medan hon pratade hade hon gott allt längre in i skogen.

Utan att vara medveten om det plockade hon av skogens apotek. Timjan, Trampört, Johannes ört (för att få upp hans humör) Anis behövde hon men visste vart det fanns, samma med Dill, Fläder, Gullviva och några andra örter.

Hon knackade på hos byborna som alla nu visste vad som pågick.

Alla var oroliga för Bengt men oxå nyfikna på vad Liv skulle kunna ådstakomma.

Liv hade aldrig visat några tecken på att kunna hela tidigare, men alla hoppades för Bengt och hans familjs skull att hon kunde hjälpa. Det såg verkligen inte ljust ut.

Best var alltid med henne.

Även om byborna visste att han inte var någon "riktig" hund varg korsning som han var så var den ingen som tvivlade på hans kärlek och respekt för Liv.

Hundar vet.

Hemma hos Bengt var stämningen tryckt.

Hans mor grät och hans far stod med sammanbiten min och rörde om i brasan så vattnet skulle koka ordentligt.

När Liv kom in blev det tyst och folket vek undan för att hon skulle få plats ordentligt.

Hon började med att titta i sin korg på öterna hon hade fått med sig. Vissa lade hon i kokande vatten andra lade hon i en mortel och gjorde till en pasta som hon blandade med lite alkohol kokande vatten och en tesked honung.

Hon kände av temeraturen med handleden och gick sedan fram till Bengt.

Han låg svettig i sängen och kastade sig av och an.

Doften av sjukdom låg som en dimma över honom.

Nu var det inte långt kvar.

Hon började med att torka av honom med en blandning av alkohol och kallt vatten.

Han rös och skakade tänder men när Elsbeth protesterade, så tittade bara Liv på henne och Elsbeth förstod att även om Liv inte visste det själv så var hon i full kontroll.

När hon hade tvättat Bengt så smorde hon in bröstkorgen och ryggen med salvan hon hade gjort och en fräsch doft spred sig.

Bryggden var klar några minuter senare och tillsammans med hanses mor fick dom honom att dricka.

Först hostade han och satte i halsen.

Men Liv började sjunga och Bengt blev lugn och kunde dricka.

Ingen av dom som var i rummet tvivlade längre på Liv.

Hon hade en förmåga.

Det kunde alla se.

Frågan var bara om den kunde rädda Bengt eller var det försent?

Liv satt hos honom i flera dagar utan att knappt äta eller dricka.

Hon tvättade honom, smorde in honom och sjöng.

Tillsammans med brygden så blev han lågsamt bättre.

Han var medveten om att hon var där.

Han kunde höra hur hon sjöng.

Och medan hon sjöng kunde kan känna hur sjukdommen försvann.

Så gjorde oxå föraktet han hade kännt och han skämdes.

Hon var verkligen den större av dom.

Men liv visade inga tecken på att vilja strö salt i såren.

Hon gav honom inga menande blickar eller pikar.

Allt hon visade honom var vänlighet och omsorg.

Utan ord skapade dom ett band av förståelse.

Utan att använda ord visste Liv att han uppriktigt bad om ursäkt och utan att hon svarade visste Bengt att han var förlåten.

Den åttonde dagen kände sig Liv trygg nog att kunna säga att från och med nu skulle han klara sig utan hennes hjälp.

Hon gav dom några råd om drycken och sen var det dags för  henne att gå.

Både Bengt och hans föräldrar var motvilliga till att hon skulle lämna dom.

På den korta tid hon hade varit där hade hon blivit en i familjen.

-Om du nångång behöver något, sa Bengt med allvarlig röst. Du behöver bara säga till.

Elsbeth hade gjort henne en vacker korg med olika små fack för diverse örter och redskap.

-Jag kan inte tacka dig nog, sa hon. Om det finns något..

-Tack, men det behövs inte, sa Liv. Det är självklart jag hjälper om jag kan. Ni är absolut inte skyldig mig någonting. På ett sätt är det jag som är skyldig er min tacksamhet.

Dom tittade förbryllat på henne.

Hon tog Elsbeth i handen.

-Det var du som trodde på mig, sa hon leende. Jag trodde inte ens på mig själv. Men DU trodde på mig. Och utan det skulle jag inte ha kunnat göra något.

Dom gav varandra en varm kram.

Hon och Bengt tittade på varandra.

Dom visste inte riktigt hur dom skulle bete sig.

Allt var så annorlunda nu.

Han tittade ner på sina fötter. Kunde inte hitta orden. Han var så tacksam. Han skämdes. Och han var så stolt över henne.

Hon tog hans händer i sina.

-Det är bra nu, sa hon och gick.