Resan hem gick snabbt och lätt.

Det ovanligt milda vädret höll i sig och inget dramatiskt skedde mer än att Stage råkade lägga bäddet i ett snår med brännässlor vilket fick Bengt och Mars att skratta så ögonen tårades.

Stage tyckte däremot inte att det var lika lustigt.

Väl hemma igen mottogs dom som hjältar.

Handeln hade gått över all förväntan och alla kände sig mer än redo för vintern.

Alla blickar vändes mot Liv när Mars berättade om dramat med orren och hjulet som hade gått sönder.

-Jag är visst skyldig dig min sons liv två gånger om nu, sa Elsbeth och gav Liv en varm kram.

-Jag är bara glad att han mindes min varning, sa Liv. Helst hade jag ju velat att jag hade haft fel.

-Nu ska vi inte prata om en massa olyckor som inte ens har hänt, sa Tor med hög glad röst. NU ska vi fira!

Lånborden stod framme på gården och det var dukat till fest.

Bengt gick fram till Liv.

-Här har du skrivboken du bad om. Hoppas du tycker om den.

-Bengt, den måste ha kostat mycket mer än det lilla jag skickade med.. Inte hade du behövt lägga ut för mig. Den är sååå vacker.. Tack!

-Äsch, om våran by ska ha en helare så självklart ska hon ha en värdig bok att skriva i. Han log nöjt.

Men jag har en annan sak åt dig. 

Han räckte fram ett omsorgsfullt inslaget paket.

Hon tittade förvånat på honom och öppnade paketet.

Hon drog efter andan.

-MEN??? Det är ju? 

-En Ametrin, fortsatte Bengt. Jag såg den när jag köpte boken. Precis när jag skulle gå såg jag hur den glimmade till i ögonvrån.

-Men inte kan jag ta emot nåt så värdefullt av dig, stammade Liv. 

-Du har räddat mitt liv två gånger nu. Jag hade kunnat ge dig ett helt berg med ametriner och det hade ändå inte varit tillräckligt. Dessutom sa den gamla gubben som sålde den att den var menad åt dig. 

-Men hur visste han vem jag var?

-Han bad om att få titta på linjerna i min hand.. Jag gissar att det va en spågubbe. HAN VISSTE DITT NAMN! Bengt tittade på henne.

Liv höll i ametrinen.

Hon funderade om den på nåt sätt gick att sätta ihop med hennes armband.. Men om hennes armband verkligen var en kraftledare kanske det skulle förtöra den? eller så skull armbandet helt enkelt inte acceptera stenen i sin närhet? Hon minndes fortfarande hur armbandet vägrat ge efter när Bengt hade försökt förstöra det. Men det fanns ett hål borrat igenom stenen så det gick kanske att trä igenom en rem och ha den runt halsen? prövande la hon stenen mot armbandet. Det skulle ha blivit så vackert. Plötsligt ryckte det till i rötterna och ametrinen gled på plats som om det hörde hemma där.

Bengt tittade på henne.

-Verkar som den gamla gubben hade rätt sa han. Stenen tillhör dig.

-Jaa, sa Liv tyst. Det verkar så.

När folket hade lugnat ner sig och alla varor hade delats ut satte man sig runt bordet som var fullt i mat.

Man skålade för dom tre hjältarna för deras första och väldigt lyckade handelsresa till staden. 

Följande morgon föll den första snön.

Vintern hade kommit.

På dagarna var dom flesta samlade i samlings huset och gjorde allt från att slipa yxor till att karda ullen och sticka strumpor.

Närheten gjorde att vintern kändes mindre mörk och isolerande.

För det var just den vintern innebar.

Man blev avskuren från omgivningen.

Liv och dom äldre satt ofta tillsammans för att diskutera kurer samtidigt medan dom pysslade.

Best låg som vanligt vid hennes fötter.

I början hade dom äldre vart rädd för honom. Även om han fortfarande bara vara några månader så var han nu nästan lika stor som en fullvuxen varg och med tanke på vilken ras hans hundmor hade haft så skulle han växa ytterligare. Och med det att Liv hade sjungit för honom som hade han nog lite magi i blodet dessutom gissade man.

Men när gammel Tyra (en äldre tunn dam) hade halkat på en isfläck så hade Best rusat fram så hon hade kunnat ta emot sig mot honom, och efter det var han lika välkommen som nån annan. 

Hundar i allmänhet var som regel välkommna både i husen men framförallt i samlings huset.

Dom var inte bara nytto djur som jakt och släd hundar. Men dom var oxå ett skydd mot rovdjuren som kom närmare på vintern och dessutom var deras tjocka pälsar värmande om dom satt nära så framförallt små barn och äldre uppskattade närheten av dom varma djuren.

Liv lyssnade och skrev det hon hörde dom äldra berätta.

Hon hade aldrig kunnat ana hur mycket kunskap som dolde sig hos dom.

Natruligtvis var vissa saker rena dumheter men hennes intuition visade henne vägen och hon tog tillvara på guldkornen.

Det var inte så lätt att skriva som hon först hade trott.

Hon var noga tvungen tänka igenom hur hon skulle ordna allt så det inte blev en endaste röra.

Med Livs allt större uppfattning om dom olika växterna så höll sig byn friskare än dom vart på många år.

Liv höll nu inte sina kunskaper för sig själv utan delade med sig det hon hade lärt sig åt alla som ville.

Det viktiga var ju inte att hon skulle få "makt" utan att byn skulle vara frisk och stark.

En solig och kall vinterdag gick Best ovanligt oroligt omkring i samlingshuset.

Han höll sig i närheten av dörren och gick av och an.

Liv kunde inte få honom att hålla sig till henne och hon visste att han inte behövde göra sina behov.

Tillslut blev han så orolig att att hon blev uppmanad att släppa ut honom.

Motvilligt öppnade hon dörren och Best rusade ut mot den stora sjön.

Liv sprang efter för hon förstod att Best måste ha uppfattat något som hon och dom andra hade missat.

Hon märkte inte att Bengt och hennes far hade följt efter henne.

Nästan mitt på sjön kunde dom se ett hundspann kämpa sig från att helt glida ner i en vak.

I släden som var delvis nere i vattnet redan kunde dom se en mann kämpa för att få lös en kvinna som låg nedbäddad.

Best kastade sig i vaken och  tog ta med sina tänder om en rem och slet till. Kvinnan var loss.

Best tog ett stadigt tag om kvinnas huva och drog henne mot kanten där hon med hjälp av sin man kunde ta sig upp. 

När Liv, Bengt och Tor äntligen hade hunnit fram stod alla på isen och Best skakade av sig det blöta kalla vattnet.

-Vilken tur att ni skickade hunden, flämtade mannen. Ett ögonblick senare och det hade varit för sent.

-Du får tacka honom själv, sa Liv. Det var han som visste att ni var här.

-Hur kommer det sig att ni är här vid den här tiden på året? frågade Tor. Det var inte vanligt att människorna reste mellan byarna innan man var säker på att isarna skulle hålla.

-Vi hade hört att ni har en helare, sa mannen. Jag heter förresten Hagar Sjösköld och det här är min hustru  Ingbry.

Blickarna vände sig till Ingbry som fortfarande inte hade sagt något.

Hon stod med armarna skyddande över magen.

Hon var gravid.

-Men du store tid, sa Liv. Inte kan vi ju stanna här ute i kylan. Vi måste ju in i värmen och få av er kläderna. Hur tänker vi egentligen?

dom skalade av dom blöta filtarna från släden så Ingbry kunde sitta på stommen och inte behöva gå den tunga vägen till byn.

Det blev stor uppståndelse i samlingshuset när dom kom in med dom nya gästerna och berättade om vad som hade hänt.

Några av männen gick ut och tog hand om släden och hundarna medan andra rusade hem för att hämta kläder åt dom blöta och väldigt frusna gäserna som satt under var sin filt vid den stora brasan.

Många gick fram till Best och klappade honom på huvudet.

Han log nöjt och rullade i hop sig vid Livs fötter där han somnade.

Ingbry drack en mugg med örtte som Liv hade gjort.

-Jag är med barn som ni kanske ser, sa hon med mjuk röst. Det är tvillingar, fortsatte hon.

Glada utrop hördes. Tvillingar är en gåva från gudarna sade man.

-Men jag har fått höra av siaren att inget av barnen skulle födas levande och att jag själv skulle få sätta livet till. Hon tittade i brasan med tårar i blicken. Jag bryr mig inte så mycket om mig själv, men jag vill så gärna att mina barn ska få leva.

Mödrarna i rummet nickade och förstod hennes smärta.

-Men jag vill att alla ska få leva, tillade Hagar och lade armen som sin hustru. Så när vi fick höra att ni har en helare så kom vi hit. För det närmar sig nu.

Liv tittade på honom.

-Det är jag som är helaren, sa hon. Men jag har just fått min förmåga och det allvarligaste jag har gjort är att hela en förkylning. Jag vet inget om barn eller barnafödande. Jag vet inte vad jag ska kunna göra. Hon kände sig förtvivlad. Det var precis det här hon hade fruktat. Att nån skulle behöva hennes hjälp och hon inte hade kunskapen för att hjälpa och bara vara tvungen att stå och se på medan tiden rann ut.

-Det var inte "bara" en förkylning, sa Elsbeth och tog ett stadigt tag i Livs hand. Och det vet du lika väl som jag! Du må kanske inte ha det kunnandet som en mor har men du har helandet. 

Dom andra mödrarna i rummet nickade.

-Med vår erfarenhet och din förmåga ska vi nog kunna hjälpa, sa en kvinna längre in i rummet.

Röster av medhåll hördes runt om i rummet.

Hagar och Ingby log försiktigt mot varandra. Detta var den gladaste nyhet dom hade fått sen dom fått veta att Inbry var havande.

-Då är det bäst vi börjar förbereda oss, sa Liv.

För det är säkert mycket jag skulle behöva lära mig.