Jag hade börjat göra mig ett namn inom branchen och fick faktiskt skriva min egna lilla serie på nätet som heter "den lyckliga hönan". Kanske var ett litet lustigt namn men den riktade sig till barn så jag tyckte att det funkade.

Den blev ganska populär oxå om jag får säga det själv.

Inte så illa för nån som knappt fick godkänt i bild va?

Jag älskar mitt jobb och att veta att man får uppskattning för det inte bara sporrar en att fortsätta utan ger en även mod att utvecklas.

Men jag hade aldrig trott att jag skulle nån den framgång som jag trodde.

Det hade dykt upp en ny författare som riktade in sig på dom allra yngsta barnen och han hade blivit stor nästan över natten.

Nu säger jag HAN men det är faktiskt ingen som med säkerhet kan säga om det är en hon eller han.

"Han" har hela tiden hållit sig borta får alla former av pulicitet som inte dirket riktats åt hans böcker.

Det enda nån känner till är "hans" nam J.E Stenberg.

Och nu hade jag fått höra av min förläggare att "han" inte bara ville jobba med en teknare utan att "han" frågat efter mig specifikt.

Det är stort!

Det är riktigt stort!

Jag var först lite tveksam över att arbeta med nån som var så pass känd och hade så pass stort inflytande i branschen. Skulle jag alls få nåt att säga till om? Skulle jag bara bli överkörd och få höra att jag skulle vara glad över att ens ha fått chansen? Skulle mitt arbete ens duga?

Men när jag fick reda på vad vi skulle göra så försvann alla tvivel.

Det skulle bli en bokserie riktad till svårt sjuka barn och deras familj för att på ett sätt ge barnen hopp och kanske förklara lite om deras sjukdom och hur man kan leva ändå.

Den hade inget namn än utan bara ett tillfälligt arbetsnamn. "sjukhus ungar" muntert va?

Men vad kunde jag säga?

Det gällde ju barn.

Och sjuka barn dessutom.

Så jag nappade direkt!

Om detta skulle funka så skulle det bli mitt livs största bedrift.

Men när det gäller ett sånt här pass stort jobb är d ju inte som att man bara sätter sig ner och skriver. Det krävs en sabla massa funderingar och förarbete.

Hur förklarar man sjuhus termer på ett barns nivå? Hur får man dom att förstå utan att skrämma dom ännu mer? och hur får man föräldrarna att vilja läsa en sån bok? Och hur fungerar det egentligen på sjukhus när det kommer till barn?

Enda erfarenhet jag egentligen hade av sjukhus var ju när jag hade ramlat på lekplatsen och det minndes jag inte så bra.

Jag fick höra att vi skulle sammarbeta med ett barnsjukhus och jag var varmt välkommen dit för att ställa frågor titta och interjuva föräldrar och barn.. Naturligtvis hade dom blivit tillfrågade i förväg.. Jag skulle aldrig komma på tanken att störa en familj med ett svårt sjukt barn utan deras tillstånd.

Familjerna vi/jag skulle prata med hade oxå lite friskare barn som nu skulle vara tvungen lära sig att leva med sina nya förutsättningar.. Precis den målgrupp vi riktade oss till.

Första gången jag gick till sjukhuset var jag så nervös att mina ben kändes som gele.

Jag skulle gå den första veckan själv och sen skulle jag möte J.E Stenberg på fiket (mitt fik) för att börja vårt sammarbete. Valet av mötesplats var det faktiskt han som hade gjort. Fiket började bli stort.

Sjukhus kan vara en skrämmande plats.

Folk är ju där iregel som när dom mår som sämst i sitt liv så stämningen kan vara skrämmande.

Men det var en annan sak som gjorde mig ännu mer illa till mods framförallt när jag kom till barn avdelningen.

Det fanns hämtare nästan överallt.

Jag kände nästan hur det rann isvatten längs ryggraden när jag förstod vad detta innebar.

Hämtare kommer bara av en anledning. (eller kanske två.. eller tre)

Många av barnen här skulle inte klara sig.

Och pga hämtarna så visste jag oxå vilka barn det var.

Jag rusade in i första bästa badrumm och spydde.

Hur skulle jag kunna vara här och låtsas som att allt är bra när jag vet vilka barn som skulle dö?

Min "gåva" var nu inget annat än en förbannelse.

Man ska inte behöva se sånt.

Dom svävade runt som gamar som väntade på ett kadavar.

Men det var en så pass viktig bok så jag bet ihop och gjorde vad jag kom för.

Och barnen var så fulla i liv.

Så lätt att le.

Man kunde se hur föräldrarna verkligen kämpade för att hålla sina barn vid gott humör medan dom själva nätt och jämt kunde stå upp.

Jag fick prata med en liten pojke som inte skulle klara sig.

Jag visste det redan när jag kom in för det fanns en hämtare i rummet.

Föräldrarna visade inget för sonen men dom visste oxå att det inte var så långt kvar.

Men dom gjorde allt för att han skulle känna hopp och vara glad.

Jag förstår inte vart dom fick styrkan ifrån.

Men jag antar att det är så när man har barn.

Man blir super förälder när det händer nåt.

Jag pratade med föräldrarna och dom fick mig att lova att inte antyda nåt annat för pojken än att han skulle klara sig utan problem. Jag skulle nämligen får prata med honom själv.

Det är inte helt lätt att prata med ett barn med sina föräldar i rummet.

Dels svarar ofta föräldrarna i barnens ställe men ofta var det oxå så att barnen visste mer om sin sjukdom än vad föräldrarna hade velat och dom ville inte göra mamma och pappa ledsna.

Så nu var jag tvungen att gå in till den här modiga lilla pojken som jag visste skulle dö och låtsas som att allt var bra.

Jag tog att djupt andetag och gick in i rummet.

Och den pojken.

Vilken underbar liten kille det var.

Han var glad och skämtsam och tyckte det var sååå spännande att jag skulle skriva en bok.

När jag frågade om han längtade tills han skulle få komma hem och leka med sina vänner igen tittade han allvarligt på mig.

-Jag kommer inte hem, sa han. Jag ska till himlen snart.

-Nä det vet du inte, försökte jag säga så hurtigt som möjligt.. Det är väl klart du ska hem till dina kompisar?

-Nej sa han. Om jag skulle bli friskt igen så skulle inte han ha varit här och så pekade han med sitt lilla finger på hämtaren i rummet.

-Vilken han? frågade jag och låtsades att jag minnnsan inte kunde se nån.

-Nu ljuger du, sa pojken. Du kan visst se honom. Jag såg att du såg honom när du kom in.

-Jag ser ingen, försökte jag.

-Det gör inget, sa pojken. Jag vet vuxna inte vill att jag ska få veta. Men jag är inte rädd. Han pekade på hämtaren. Han har sagt jag inte behöver vara rädd.. Han ska hjälpa mig sen så jag inte kommer vilse.

Jag kände hur halsen snördes ihop.

-Men jag vill inte att mamma och pappa ska vara ledsna, sa han.

Underbara lilla vän tänkte jag för mig själv.

Jag tittade på hämtaren och såg honom plötslig i ett nytt ljus.

Jag hade först sett dom som gamar. Otäcka, hotfulla och skrämmande för barnen.

Men nu såg jag dom genom barnens ögon.

För dom var inte hämtarna något hotfullt.

För dom var hämtarna mer änglar. Nån som gjorde att dom inte blev rädd eller ensam när det var dags att lämna sina föräldrar och allt som fanns i deras lilla lilla värld.

Hämtaren "log" mot mig när han kände att jag hade förstått varför dom egentligen var där.

-Han kommer att ta väl hand om dig, sa jag.

-Då behöver jag inte ha ont längre, sa pojken.

Han började bli trött så det var dags för mig att gå.

Jag pratade med föräldrarna en stund innan jag gick.

Jag visste inte först vad jag skulle säga.

Han hade gjort ett sånt stort intryck på mig. Det hade dom oxå gjort med deras stora kärlek för deras son.

-Han vet han ska dö, sa jag.

-Hur vet han det? frågade dom i mun på varandra.

-Han vet, sa jag.

Men han är rädd att ni ska bli olyckliga när han dör.

-Min älskade lilla pojke, snyftade mamman i famnen på sin man.

-Vad ska vi göra? frågade pappan. Hur förklarar man till ett barn att han ska dö?

-Ni behöver inte förklara nåt, sa jag. Han behöver bara veta att ni kommer att må bra. Ni är hela hans värld och han vill inte ni ska må dåligt.

Vi pratade en stund till och jag tackade dom så mycket för att jag hade fått den stora äran att prata med deras son.

Det var ett minne jag alltid skulle bära med mig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Kommer snart!     5e Oktober 2018           Från och med 5e Oktober 2018 finns den på följande ställen   cdbaby   Spotify   YouTube Music   Google Music Store   Apple iTunes   Amazon Mp3   *** ...

    More Peace       NOmore Pieces     

Man behöver inte alltid vara död för att vara ett spöke. *** Bara för att ens röst inte hörs innebär inte det att man inte skriker. *** Det kostar inget att lyssna. *** En kram botar så mycket mer än man tror. *** ...

Jag står och stryker över hans nakna bröstkorg. Vi ska få besök. Jag kan inte vara mer glad. Dom har aldrig hälsat på oss tidigare. Det ska bli så spännande. Jag hoppas att dom tycker om mig. Han avslutar samtalet. Jag vänder upp huvudet för at...

    Bättre att pissa i stuprännan *** än att *** Skita i stekpannan !   önskar ett alldeles härligt underbart 2018 :) ...