Liv

Liv hade alltid vetat att hon var en besvikelse.

Det var inte hennes fel så hon försökte att inte bry sig så mycket om det eftersom det ändå inte fanns nåt hon kunde göra för att ändra på det.

Men ändå.

Ibland önskar hon att hon var mer som sin vackra syster Meraz. 

Meraz 20år vacker som blomman på ängen, lätt till skratt och omtyckt av nästan alla för sitt vänliga och tålmodiga sätt.

Liv var hennes raka motsats.

Håret hade ungefär samma färg som björken på granen och lika matt.

Ögonen var grå som himmlen just innan regn och allmänt så såg hon nog rätt trisst ut.

Men det var inte hennes utseende som gjorde folk besvikna på henne.

Det var henne som person.

Att hon inte var nån speciell.

När Liv föddes tydde alla tecken på att hon skulle få en förmåga.

Hon var född natten innan sådden vilket alltid är ett bra tecken. Det var oxå därför  hon fick sitt namn.. Liv.

På kvällen hade solen och månen legat på rak linje med deras hus i mitten och månen hade vart en smal skära. Oxå en ovanlig syn.

Inte nog med det så hade djur man sällan ser i närheten av byarna hörts yla i närheten.

Och precis när hon hade dragit sitt första andetag så hade det kommit ett fint silver regn.

Så alla tecken hade tytt på att hon skulle bli någon.

Men det blev hon inte.

Hon var inte vacker, inte säskilt duktig på nåt. Hon var inte speciell på nåt sätt alls.

Hennes föräldar och syskon älskade henne förstås ändå.. Men ibland kunde hon se en blick i sina föräldrars ögon.

Om hon åtminstone hade varit söt. Eller extra duktig på något.

Nu var hon ändå 25år.

Att hon fortfarande bodde hemma var inte direkt ovanligt. Det var många som lämnade hemmet vid sen ålder om dom inte blev kallade, men hon hade inte ens en friare.

Hon rös när hon tänkte på Bengt.

Bengt var son hos byns mer framstående familj.

En av deras förfäder hade nämligen blivit kallad som trollkarl under slagot om Garr så det var väldigt speciellt.

På vår festen för några år sedan hade Liv frågat honom om han ville dansa men han hade tittat på henne som nåt katten släpat in och frågat varför han skulle vilja dansa med nån som var så hopplös som henne?

Även om hon skötte sina uppgifter mer än väl och hjälpte till där hon behövdes så trivdes hon bäst i skogen.

Här kunde hon drömma sig bort.

Här dög hon för vem hon var.

Dofterna, ljuden och djuren.

Frihet.

När hon var barn hade hon vart ute efter en storm och hittat ett stort omkullblåst träd.

Trädet hade samma färg på barken som hennes hår.

Vid rötterna hade hon hittat rötter som hade lossnat och var så ihopslingrat att det faktiskt såg ut som ett vackert armband.

Hon hade tagit på sig det och det hade suttit perfekt.

Varje gång hon hade kännt sig ensam och olycklig efter det så hade hon märkt att hon lekt med snirklarna bland rötterna och hon slappnat av.

För att inte barken skulle spricka med åren så hade hon smort in det i rosen olja så efter mer än 15år var det fortfarande lika vackert.

Det märkliga var att det fortfarande passade oxå.

Men det var säkert för att rötterna var flexibla nog att forma sig efter hennes handled allt eftersom åren gått.

När hon hade stått och tvättat en gång och lagt armbandet åt sidan så hade Bengt tagit det och försökt bryta sönder det. Men arbandet hade bara böjt sig utan att gå sönder och när han tog i extra hårt så hade armbandet glidit ut hans grepp och sprättat honom på näsan så att han faktiskt började blöda och sen landat vid hennes fötter.

Bengt hade stormat iväg och Liv hade skrattat så att hon började gråta.

Hon skrattade lite åt minnet där hon gick i skogen.

Hennes tankar avbröts av det mest plågade ljud hon nånsin hade hört.

Utan att tänka sig för sprang hon så fort hon kunde mot ljudet.

Trädens grenar vek undan för  henne och den annars så knöliga skogen kändes slät under hennes fötter.

Hon sprang som vinden.

När hon kom fram så såg hon hur bonden Jaerald stod med yxan höjd över en liten hundvalp.

Runt omkring såg hon döda små valpar och Jaeralds egna stora tik låg oxå död bland dom.

Liv sträckte ut sin arm och skrek -Neeeeeeeeeeej! Sluta!!!!!!

Jaerald kastades bakåt som om han hade fått en rejäl knuff av ett troll.

Liv kastade sig fram och lade sig över valpen för att skydda honom.

Det var en hane.

-Det är bara en valp! Du rör honom inte! flämtade hon ansträngt.

Jaerald ställde sig mödosamt upp och tittade skräckslaget på henne. -Men det är ingen riktig hundvalp, stammade han. Livrädd för vad som skulle ske härnäst.

-Du rör honom inte! sa Liv.

-Vill du ha honom så ta honom, sa jaerald som bara ville där ifrån. Gör mig bara inte illa.

-Göra dig illa? vad menar du? Liv var förvånad. Hon hade väl aldrig nånsin gjort nån illa.

-Du knuffade iväg mig flera meter, sa Jaerald med motvillig beundran i rösten.

-Gjorde jag? Liv var förvånad. Hon hade inte förstått att det var hon som knuffat undan Jaerald.

Hon hade ju vart flera meter ifrån honom.

-OM du inte vill ha valpen så tar jag honom, sa Liv.

-Men det är ingen riktig valp, sa Jaerald. Det är en smutsig blandras.. Han duger inget till han borde avlivas!

-HAN DUGER FÖR MIG! sa Liv med så mycket kraft i rösten att hon blev förvånad. Valpen i hennes famn gnydde till. -Så ja lilla vännen, viskad hon ömt. -Ingen ska få göra dig illa.

Jaerald hade sett hur hennes ögon hade blixtrat till.

Han vågade inte säga emot.

-Vill du ha besten så ta honom! Han kommer ändå inte överleva natten.

-Det kommer han visst, sa Liv och bar valpen hem.

-Så du är en liten Best? viskade hon åt den lille.

Valpen tittade på henne och såg så nöjd ut att hon log.

-Då säger vi så, sa hon.. Du får heta Besten. Men nu är det dags för oss att gå hem.

Hennes föräldrar blev alldeles förskräckta när dom såg vad hon bar på.

-Den där kan du ändå inte ta in i huset, sa hennes far.. Det är ju en av bestarna jaeralds hund fick. Dom är ju inte ens riktiga hundar!

-Shyyysh på dig, viskade hennes mor och satte armbågen i hans sida. -Valpen kommer inte överleva natten och ändå inte veckan ut om han skulle lyckas göra det. Detta är första gången hon har visat intresse för nåt förutom skogen. Låt henne försöka.

-Men om valpen inte ens kommer att överleva? frågade hennes far.. Är det inte bättre att spara henne smärtan? Den måste ju avlivas OM den skulle överleva.

-Hon behöver nåt, viskade hennes mor. Ser du inte hennes ansikte?

Hennes far tittade på henne som om han såg henne för första gången.

Hans lilla flicka som nu var en ung kvinna, som aldrig verkat speciell eller gjort nåt väsen av sig var plötsligt en helt annan person. Detta var inte hans lilla flicka, detta var en ung kvinna och stark vilja hade hon oxå. -Du har rätt, sa han.. Men när valpen dör kommer hennes hjärta att bista.

-Den dagen sen sorgen, sa hennes mor. Men nu behöver hon det här.

Dom visste inte att Liv hade hört dom.

-Du ska inte alls dö, viskade hon till Best. Det ska jag minsann se till!

Valpen gnydde. Den var så liten och mager.

Hela natten låg hon hos valpen och sjöng för honom. Hon visste inte vad hon sjöng men sången fanns inom henne så hon sjöng.

Föräldrarna tittade på henne.

-Ser du hennes hand? frågade hennes far.

-Ja, men jag vet inte vad det är jag ser, sa hennes mor.

Livs armband hade spritt sina rötter och nästan formade en skyddande korg runt den lilla vaplen.

-Vi visse alltid att hon skulle få enförmåga, sa hennes far. Men vad är det här för något?

-Jag vet inte sa hennes mor. Är hon en helare? Eller en trubadur?

-Jag har aldrig nånsin hört talas om varken en helare eller trubadur med ett magiskt armband.

-Men hon kan ju inte vara tollkarl heller, sa hennes mor. Dom har ju till att börja med en stav och den får dom ju inte först i väldigt hög ålder, OM dom ens får en.

-Jag vet inte vad jag ska tro, sa hennes far. Vi får vänta och se.

Liv vad inte medveten om vad som skedde runt om kring henne.

Allt hon visste var att valpen behövde henne och hon behövde honom. Så hon satt där och sjöng. Hon matade oxå den lille med en grötig blandning av kokt kött och getmjölk.

När morgonen grydde vaknade hon av att vaplen slickade henne i ansiktet. Hon log och somnade igen.

När hon sluligen vaknade stod solen högt på himlen. Jösses hela dagen hade ju nästan gått. Best som måste vara äldre än hon först trott, skuttad runt och nafsade henne glatt i håret.-Hörru ditt lilla busfrö. Jag tror du behöver komma ut en sväng. Hon lyfte försiktigt upp honom och bar utom honom på gården.

Det var ovanligt mycket människor kring deras går och hon kunde höra hur det tisslades och tasslades.

Valpen snodde mellan hennes ben och satte sig skrämd av alla människor.

Jaerald var där och viftade vilt omkring sig när han med överdrivna rörelser berättade hur hon kommit rusande mot honom som ett galet troll och skickat iväg nån magisk kraft som hade slungat honom fler meter (vilket var en smärre överdrift) och hur hon hade hotat honom om han skadat valpen. Valpen var ju en styggelse och dessutom hans egendom.

Liv stod häpet och lyssnade.

Hotat honom? Vad i hela friden?

-Jag har inte hotat dig jaerald, Sa hon..Spring inte med lögner nu. Du sa minnsan jag kunde ta valpen om jag ville.. Så jag tog honom.

Jaerald flackade med blicken så dom andra förstod att hon talade sanning.

-Men knuffade gjorde du minnsan, sa han karskt. Han kände sig tryggare nu omkring dom andra. 

Bengt skrattade rått. -Skulle den där, och så pekade han fräckt på Liv, kunnat knuffa undan en stor man som dig själv? Då var du inte mycket till karl!

Livs mor tittade på Bengt. -Hon har fått sin förmåga, sa hon.

Tystnaden blev så påtaglig att den nästan blev högljudd.

-Skulle den DÄR ha en förmåga?, skrattade Bengt. Och VAD försorts förmåga skulle det vara????

-Vi vet inte, sa hennes far. Vi har aldrig hört talas om nåt liknande.

Liv tittade frågande.

-Jag har väl ingen förmåga? Vad menar ni?

Hennes mor höll om henne. -Du knuffade undan jaerald med viljan och hela natten har du sjungt för valpen. Inte nog med det.. Ditt armband är inget vanligt armband.. Det är en kraft ledare. 

Liv stirrade på henne ungefär som om hennes mor hade bivit ett troll eller en groda. -Vad menar du?

Hon tittade på sitt armband. Det såg ut precis som vanligt.

-När du sjöng för valpen så växte rötterna och formade en skyddande korg runt den lille, sa hennes far.

-Vi såg det båda två, sa han med blicken riktad mot församlingen.

Folk pratade i mun på varandra.. Vad innebär detta? Var hon en trolkarl? Var hon en helare kanske? Eller en trubadur? Dom kan ju både sjunga och hela.. Men att knuffa undan nån med tanke kraft? Vem hade hört talas om något sånt?

Bengt skrattade hånfullt. -Gubben blev säkert så förvånad när hon kom att han säkert föll över sina egna fötter.. Och lite sång för en byracka är väl inget att prata om.. Rötterna var säkert skuggan av hennes äckligt långa fingrar som ni såg i skuggan.

Liv tittade på honom. Hon avskydde honom men det han sa lät mer trovärdigt än vad hennes föräldrar trott sig se. Hon  hade väl inga förmågor?

Bengt tog hotfullt några kliv mot henne.. -Nååå, sa han hånfullt.. Visa nu vilka förmågor du har.

-Jag har inga förmågor, viskade liv och titta ner i marken. Varför skulle han alltid vara så elak?

-Som jag trodde då, sa Bengt och vände sig om.

-En gammal skraltig gubbe som faller över sina egna fötter, ett hundkräk som råkar överleva medan nån sjunger och trötta föräldrar som ser i syne... Där har ni era förmågor, sa han rått.. 

-Varför måste du alltid vara så elak? undrade Liv. Vad har jag gjort dig?

-Jag är inte elak mot DIG, sa han kallt.. Du är INGET för mig så varför skulle jag vara elak mot dig? Du är inget för någon här! Du är inte ens nåt för dina föräldrar som måste hitta på nåt för att du ska få verka viktig...Hans röst var fylld av förakt.

Liv kände hur tårarna hotade komma.. Hon pressade tillbaka dom allt hon kunde. Men hon kunde ändå känna hur tårarna blev våta. 

Det föll ett stilla silver regn.

Hon höjde blicken och mötte Bengts blick.-Är det verkligen den typen av människa du vill bara?frågade hon honom. Måste du göra andra mindre för att du ska få känna dig stor? 

Han kände sig illa tillmods.. Hon hade aldrig stått upp mot honom tidigare. -Äh, känner du dig liten är det väl ditt eget fel... 

-Jag må kanske inte ha några krafter, sa hon. Men jag är iallafall en större person än vad du är! Hon lyfte upp Best och gick in.

 

E

20 april 2013 19:47

Ska bli skoj att följa detta :-)

 

Lady

27 maj 2013 19:08

.. nu har jag kommit igång igen att läsa, har läst några på raken .. ska testa med nästa också :) .. detta är bra .. riktigt bra :) och spännande .. kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Kommer snart!     5e Oktober 2018           Från och med 5e Oktober 2018 finns den på följande ställen   cdbaby   Spotify   YouTube Music   Google Music Store   Apple iTunes   Amazon Mp3   *** ...

    More Peace       NOmore Pieces     

Man behöver inte alltid vara död för att vara ett spöke. *** Bara för att ens röst inte hörs innebär inte det att man inte skriker. *** Det kostar inget att lyssna. *** En kram botar så mycket mer än man tror. *** ...

Jag står och stryker över hans nakna bröstkorg. Vi ska få besök. Jag kan inte vara mer glad. Dom har aldrig hälsat på oss tidigare. Det ska bli så spännande. Jag hoppas att dom tycker om mig. Han avslutar samtalet. Jag vänder upp huvudet för at...

    Bättre att pissa i stuprännan *** än att *** Skita i stekpannan !   önskar ett alldeles härligt underbart 2018 :) ...