I vänthallen är ena dagen den adra lik.

Människor kommer och går.

Alla är i sin egna lilla sfär och man umgås inte med varandra.

Utöver välmenande blickar från den gamla damen och bartendern så är jag ensam.

Men det känns ändå rätt på nåt sätt.

Tror lite d vänthallen är till för.

Inte nu ensamhet som så utan mer ett slags frivillig isolering.. En form av meditation. Man tittar in i sitt inre.

Sen vad man kommer fram till eller vad man SKA komma fram till (jag är ju inte där än) är nog olika från person till person.

Det är ju inte som att det finns en regel som säger att vi inte får socialisera med varandra (eller vem vet? men jag har iallafall inte sett nån) men man väljer ändå att hålla sig ensam.

Men jag känner mig inte ensam. Inte på något negativt sätt iallafall.

Å ena sidan är d otroligt frustrerande ibland att bara gå här och inte veta vart jag ska.. Å andra sidan är d på ett sätt lugnande att slippa alla krav. För det finns ingen press här..

Man tar saker i den takt man själv vill.

Jag vet ju ändå varför jag själv har så svårt att komma fram till nåt..

Jag har aldrig kännt att jag passar in och nu är det lite svårt att hitta min väg.

Men däremot har jag lite svårt att förstå varför den gamla damen fortfarande är här.

Hon verkar så fridfull där hon sitter med sin stickning. Som hon bär på nån lite hemlighet om hur man finner riktig harmoni i livet.

Jag "vet" att hon är gammal. Jag "vet" att hon har väntat här länge.. Men varje gång jag ser på henne så verkar hon bli yngre på nåt sätt..

Kanske bara jag som inbillar mig..

Men hon är en sån där person som varje gång hon ler så blir man varm i själen.

Plötsligt kunde jag se hur nåt ändrades på den stora skylten.

Vid ett namn (jag kunde inte läsa det) stod det plötsligt HÄMTNING  med stora röda bokstäver..

Vad tusan innebär det???

Jag var på väg till informationen när den gamla damen tittade på mig och satte upp fingret över läpparna och skakade på huvudet med en allvarlig blick.

Jag stannade där jag stod.

Ur högtalarna hördes en klar röst som informerade oss att hämtarna var på väg och att vi vänligen skulle hålla oss ur deras väg medan dom arbetade.

Jag känner hur det känns som jag får lock i öronen.. men det är inte bara i öronen utan hela kroppen. Det blir ett hemskt tryck och allt känns tungt och dämpat.

Jag tittar mig omkring och kan se att dom flesta andra oxå verkar få samma känsla medan vissa verkar oberörda.. Den gamla damen var en av dom oberörda.

En dörr öppnas och in kommer fyra personer i gråa hm.. kostymer i brist på bättre ord.. För det är lite svårt att sätta fingret på hur dom ser ut. Jag kan inte ens med säkerhet säga om dom var män eller kvinnor.

Det tar en sekund innan jag inser att dom inte har några ansikten.

Dom har huvuden, hår oxå tror jag, men där ansiktet skulle ha suttit var det bara en plan hudfärgad yta.

Jag blev kall i hela kroppen.

Människorna gick snabbt ur deras väg..

Dom verkade veta utan tvekan vart dom skulle.

Plötsligt är dom framme vid en kvinna. Hon såg ut som vem som helst.

Men när hon såg dom närma sig.. Man kunde se en skiftning i hela hennes kropp..

Bartenderns röst ekade plötsligt i mitt huvud.. -Alla människor styr sitt eget öde. Andra har levt sitt liv på ett sånt sätt att beslutet tas åt dom.

Nu vet jag vad han menade.

Hämtarna ställde sig vid kvinnan..

Och sen kom det mest fruktansvärda ljud jag nånsin har hört och jag hoppas aldrig att få höra igen.

Ni vet en sån där visselpipa man har när man ska kalla på hundar? En sån där man inte riktigt hör men ändå liksom "känner" . Vet ni hur jag menar då?

Tänk er den formen av ljud men så högt att du håller för öronen och det känns som dina ben (alltså skelettet) ska gå i tusen bitar.. Och det du hör är inte en vissling utan all den skräck, ångest, panik och skuld en människa kan uppbringa när hon inser att hennes liv ska ta slut och det är hennes eget fel...

Utan att jag hann med så hade kvinnan tagits om hand och hon följde med hämtarna utan motstånd.

När hon passerade mötte jag hennes blick. Jag har aldrig mött en så ångestfylld blick nångång..

Och sen såg jag att där näsan och munnen skulle ha suttit var huden alldeles slät.. och medan jag tittade försvann även hennes ögon.

Ett ögonblick senare var dom borta.

"Locket" jag hade kännt var borta men det skulle dröjja innan jag kunde glömma blicken i hennes ögon och skriket som hade ekat i hela min kropp.

Alla människor styr sitt eget öde.

Men vissa har levt sina liv på ett sånt sätt att beslutet tas åt dom.