Jag hade inga problem att hitta tillbaka till vänthallen.

Jag hade en inre frid men jag visste fortfarande inte vad jag ska göra.

Hur går jag vidare?

Och till vad?

Men det kändes skönt att ha tagit farväl av mamma och att ha träffat min "baneman".

Jag satte mig på min vanliga plats och tittade mig omkring.

Den gamla damen var kvar och så var även mannen med tidningen.

Andra hade försvunnit och vissa tillkommit..

Jag kunde direkt se vilka som var "nya" för dom såg lika vilsna ut som jag hade gjort.

Den gamla damen gick fram mot mig.

Men gamla?

Med varje steg hon tog såg hon yngre ut.

Och när hon kom fram till mig var hon inte vilken kvinna som helst.

-MEN??? HUR??? VARFÖR??? visst hade jag lätt att få fram mina tankar???

-Jag har väntat på dig, sa hon.

-MEN HUR? Du lever ju?????

-Har du verkligen inte förstått det än?

-Jajaja.. Tid betyder inte så mycket här.... Jag vet..  Men ändå.. Jag såg ju dig nyss? Med din pappa.. Hur kan du då vara här som en ursäkta gammal tant?

Hon skrattade.

-Tiden här är tiden som den bör vara.. Inte tiden som som vi upplever den när vi lever. Tiden här är mer som årstider.. Eller som tidvattnet. Allt har sin egen tid... Och här har vi all tid i världen.

-Men vad gör du här?

-Jag har väntat på dig förstås.

-Men varför? Varför kom du inte fram när jag först kom? Varför har du väntat så länge?

-Du var inte redo när du först kom. Jag var tvungen att vänta tills du hade gjort det du kom för att göra. Jag kan ju inte tacka dig för nåt du inte har gjort än.

Okey.. Det förstår man ju.

-Min pappa berättade för mig när han vaknade på sjukhuset om vad som hade hänt. Han berättade att du inte bara hade förlåtit honom utan även hur du hade försvarat honom mot hämtarna och tillslut oxå räddat hans liv.

Jag trodde honom förstås inte först långt senare. Jag är ju inte direkt den som tror på "spöken" Hon log ironiskt.

Men det var nåt i hans historia ändå som jag inte kunde släppa. Och när jag var "gammal" nog att inse att han talat sanning så visste jag att jag var tvungen att få träffa dig. Få tacka dig för att du gav mig min far tillbaka. Han och jag,.... det var komplicerat när jag va liten.. Som du vet hade han problem med spriten.

-Jo han sa det.

-Så när jag var ung hade jag egentligen ingen pappa.. Ingen mamma heller för den delen.. Hon söp bort sig långt tidigare. Pappa försökte verkligen vara den far han visste jag behövde, men suget efter sprit var helt enkelt för starkt.

Jag nickade och tänkte på min egen pappa..

-När han körde över dig och du dog.. Det var som om nån tände lyset för honom... Han stod inte ut med tanken på vad han hade gjort.. Det hade ju lika gärna kunnat vara mig han hade kört på.. Så han tog sitt straff.. Han tog emot all hjälp han kunde få.. Och den hjälp han inte blev erbjuden letade han reda på själv...

Jag var förbluffad över hur stark han ändå måste ha varit.

-Jag var dock skeptisk. Jag hade ju hört alla löften förr. " jag ska aaaaaldrig dricka mer" och i nästa stund kom han i fyllan till min skolavslutning.. Men du gav mig en far.. Du kommer nog aldrig få veta hur mycket det betydde för mig. Jag fick min pappa tillbaka.. Hon hade tårar i ögonen. Så jag har suttit här och väntat på att du ska komma för att få säga TACK! Av hela mitt hjärta TACK.

Jag kände mig förlägen.. Det enda jag egentligen hade gjort var ju att dö liksom...

-Jag vet inte vad jag ska säga, sa jag generat. Jag gjorde inget speciellt..

-Du kämpade för hans själ.. Och inte bara det. Du räddade hans liv.. Och med det oxå på ett sätt MITT liv. Min själ.

Hon gick tillbaka till sin vanliga skepnad av "gammal dam". Du är nåt som kallas själa finnare. Du har en förmåga att hitta trasiga själar. Inte bara min pappa.. Du fann den lilla flickan.. Du gav din mor ro att gå vidare. Du kan se in i människor och hjälpa dom. Det är en verklig gåva.

-Synd jag inte visste det tidigare. Min röst dröp av ironi.. Då kanske jag hade kunnat göra nåt vettigt av mitt liv.. Kanske blivit läkare eller nåt..

Hon log..

-Hur kunde du hitta någon innan du har hittat dig själv?

-Synd det är försent nu när jag är död.

Hon tittade på mig.

-Är det verkligen försent?

Tiden här betyder inte så mycket..

Jag kände orden inom mig.. Jag tittade mig omkring... Lyssnade. Plötsligt kunde jag se vänthallen mer tydlig, människorna där. Jag hade inte hört det tidigare, men nu kunde jag höra dom.

-Var är jag?

-Vart är mitt barn?

-Har nån sett min fru? Vart är min fru?

-Det var någon som gjorde illa mig.

Det var förvirrade röser, rädda, skäckslagna.

Tiden här betyder inte så mycket..

Jag tittade på dom. Alla vilsna själar. Rädda, ensamma, men andra var lugna, som om dom väntade på någon. Nu kunde jag oxå se att här fanns människor i alla åldrar. FRÅN alla åldrar.. Hur kunde jag ha vart så blind?

Tiden här betyder inte så mycket....

Jag letade i mitt minne.. Det känns som det fattas en bit.

-DEN LILLA FLICKAN! Hon fanns ju på min tid.. Jag minndes plötsligt hur mamma hade nästan låst in oss efter hon försvunnit och återfunnits i koma. Jag hade tyckt nåt inte riktigt stämde när jag hade hittat henne.. Kläderna, sjukhuset.. Men jag hade inte reflekterar över vad som var fel.. Jag antog bara att det var en sån där "du är död" grejj... Kan man få migrän när man är död? Jag hade aldrig någon medan jag levde men nu vette tusan..

-Hur kunde jag hjälpa nån som levde medan jag lever? Eller hon lever väl än? Hon kan väl inte vara så gammal???

-Det är inte så komplicerat som du tror. Du gick genom lekparken på väg till din mamma och du kände att hon behövde dig.. Varför skulle du inte hitta henne?

Nu börjar det verkligen bli för mycket...

Jag har nätt och jämt klarat av att hantera hämtarna, att jag har vart död i fem år när d knappt känns som fem dagar. Jag har mött mannen som orsakade allt.. OCH räddat honom.. Jag har sagt adjö till min mor..

Allt det kan jag acceptera om än motvilligt..

Men att upptäcka att jag har vart ett "spöke" medan jag fortfarande levde?? Nån måtta får det väl ändå vara...

Hon log åt min fundersamma min..

Jag vandrade fram och tillbaka en stund medan jag försökte få tankarna i ordning.. Testat att lätta ett 1000bitars puzzel nångång? i fyllan? i ett mörkt rum? utan att veta vad d ska föreställa??? Testa d så vet du ungefär hur virrig jag var...

-Så tid när du är död...

-Betyder inte mycket alls.. Inte på det sätt som "vanliga" människor tror iallafall.. Men även här "lever" man efter en sorts klocka.. När man har nått en viss "tid" så är det dags att gå vidare.

-Till vad?

-Alla människor styr sitt eget öde..

Orden kändes lite lika vaga längre. Jag började få en sorts insikt.

-Vet du, frågade jag osäkert, vad som hände med mig familj? Kan du berätta något om dom? Jag vill så gärna veta att dom har/hade what ever ett bra liv.

Hon log igen.

-Din pappa var på din begravning.. Han och din mor började prata och är nu vänner. Efter ditt besök så hämtade din mor sig från sorgen och tillsammans med din syster köpte hon fiket nere på hörnet.. Det är väldigt populärt. Din syster och hennes man flyttade isär. Han var otrogen och din syster sparkade ut honom omgående...

Härligt syrran tänkte jag för mig själv.

-När din pappa såg hur förkrossad hon blev så insåg han oxå all den smärta han hade orsakat.. Så han fanns där för henne och är nu en underbar morfar till sina barnbarn.. Men han är ju ändå din pappa med hans speciella sätt..

Jag himlade med ögonen.

-Din syster ryckte tack vara båda era föräldrar och din bor förstås upp sig rätt fort och hittade en underbar man som är snäll med både henne och barnen, men utan att ta ifrån dom deras riktiga pappa.. Dom är nästan vänner.

Din lillebror och hans flickvän fick 3 barn.. Första sonen döpte dom efter dig.. Dom höll i hop hela livet faktist.. Lite ovanligt i dessa tider. Men dom hade det inte alltid så lätt.. Deras andra barn en dotter föddes med ett hjärtfel och det var länge oklart om hon skulle klara sig..  Barn numer tre blev ytterligare en dotter och hon var alltid full i liv.

Jag hade svårt att smälta allt. Min familjs öde berättat medan dom fortfarande lever.. Eller... MIGRÄÄÄÄÄÄN.

Hon skrattade gott åt min min..

-Det var du som frågade, sa hon.

-Jag gjorde ju d, muttrade jag.. Men jag var så fylld av kärlek så fylld av hopp om framtiden..

Och sen..

-JAG VET VAD JAG SKA GÖRA NU!

-Jag vet, sa hon.. Jag har vetat det hela tiden.. Och med dom orden är det oxå dags för mig att gå vidare med mitt liv.

Jag tittade förbryllet på henne.

-Min tid i vänthallen är ju oxå slut nu.. Jag fick det jag har väntat på precis som du.. Och nu är jag redo att gå vidare jag oxå.

Hon gav mig en varm kram.

-Tack!, sa hon. Tack för att du gav mig min far tillbaka..

-Tack själv sa jag leende.. Tack för det du har berättat.. Tack för all din vägledning.

Hon gav mig ett varmt leende och gick bort mot dörrarna.

Jag vet vad jag ska göra nu! JAG VEEEEET....

 Jag skyndade bort till informationen och slet upp dörren..

-Jag vet vad jag vill nu, jag var nästan anfådd.

-Vi vet det, sa hon och pekade på den stora skylten. Texten vid mitt namn hade ändrats.

Jag skrattade.

-Hinner jag prata med en innan jag måste gå?

Hon tittade på mig.

Jag himlade med ögonen..

-Jaja,sa jag.. Tid här betyder inte så mycket.. Tack för allt sa jag och skyndade iväg.

Jag hittade dörren jag sökte utan problem

Jag gick in.

-Det vanliga? frågade bartendern.

-Japp.. Ett stort glas av er finaste obefintliga whisky, sa jag skrattande.

-Firar du nåt?

-Ja, det gör jag äntligen.

-Så du vet vad du ska göra nu?

-Japp.. Jag har bestämt mig..

-Så?

- Jag ska komma tillbaka som JESUS!

-Nu var du såååå rolig, sa han och himlade med ögonen.

-Du vet?

-Jag vet.

-Gör jag rätt val?

-Är det DITT val?

-Ja det är mitt val.

-Då är det rätt val för dig.

-Tack, sa jag och svepte den obefintliga whiskyn. Alltså whiskyn är ju inte en illusion ifall ni trodde det. men det är liksom inte whisky heller. Mer som vatten.. Men inte vatten.. hm.. Tänk dig sockervadd på en pinne.. Stor och fluffig.. men det är som inget att tugga på.. Nu kanske ni förstår..

-Jag ville bara säga tack. Tack för allt.

-Det är därför jag är här.

Jag reste mig och började gå..

Jag vände mig om..

-Är du Gud?

Han skrattade.

-Jag är vad du behöver.

Jag gick ut genom dörren och in genom en annan dörr.. En dörr som bara fanns där för mig.

Vi väljer alla våra egna öden.

Och nu har jag valt mitt.