Jag var ute!

Jag väntade en stund på att nåt skulle hända.

Inget..

Tydligen är det inte en dödssynd att lämna vänthallen.

Tack och lov för det tänkte jag och kände hur hjärtat började lugna ner sig.

Jag såg nog hur ni höjde på ögonbrynen där.

Men jag vet väl inte hur d funkar heller? Jag är ju bara död.

Men uppenbarligen kan man känna hur sitt hjärtat slår även när man är död.. Man kan ta djupa andetag oxå kan jag påpeka.. Sen om det bara är en "kroppsvilla" är ju en annan sak.

Hur som helst.

Jag verkade iallafall inte bli straffad för att jag lämnade vänthallen så jag bestämde mig för att kolla in stan lite.

Tar ett steg ut på vägen och blir nästan påkörd!

Snacka ironiskt va?

Där har ni ytterligare en nackdel eller fördel beroende på hur man ser på saken..

Även om man sköter sig och går på ett övergångsställe så är det ingen som ser dig utan dom kör ändå.

Å andra sidan.. Du är redan död....

Ryyyyyser hur som helst..

Så vad är det första man gör när man undersöker världen som levande död..

Hörrni.. sluta tänk snuskiga tankar.. Bara för att man är osynlig betyder inte d att man går in i damernas omklädningsrum på badhuset eller nånannanstans.. Ps du är död.. Gissa vad mer som är dött.... En liten vink bara.....

Märkligt där va? Hjärtat kan du känna.. Men en viss annan kroppsdel får en att tänka på Ken dockan...

På tal om det så märkte jag att jag ser andra människor på ett helt annat sätt nu.

Världen i sig ser ju i och för sig rätt mysko ut. Men människor är ju människor kan man ju tycka.

Det är lite som att man ser dom mer på djupet..

Istället för att spana in bruden med dom stora lökarna så får man liksom en annan bild. Man ser mer personen.

Menar nu inte att jag vips kan läsa tankar eller nåt.. (tack och lov för det) men man ser mer helheten på nåt sätt.

Äh jag kan inte förklara bättre än så.

Fattar ni inte så fattar ni inte..

Jag fattar ju inte helt själv så...

Hur som helst..

Jag valde att gå på bio!

Inte så kul som man hade kunnat tro.

Som jag sa tidigare så är världen annorlunda nu. Iallafall i mina ögon.. Så att försöka hänga med i en film var ingen höjdare.. Tack och lov var d inga tidshopp iallafall.. Inget snask hade jag ju heller.. Och folk gick igenom mig hela tiden..

Nej tack..

Men att bara gå omkring och titta på folk var desto mer intressant.

I den gråa världen som jag nu levde i var det som om varje männska hade sitt egna inre ljus.

Men det gällde allt levande.

Även fåglarna hade en "aura" omkring sig där dom flög. Gräset och träden verkade mer levande och blommorna. Vilken syn.

Jag tyckte plötsligt att jag såg nåt i ögonvrån.

Men när jag vände mig om var det borta.

Jag ryckte på axlarna och gick vidare på min upptäcksfärd.