När Bengt närmade sig byn på väg hem genom skogen kunde han höra sång och skratt.

Nyfiken ökade han takten och var snart framme.

Vid samlingshuset stod en kallad trubadur och spelade och sjöng med en alv medan byborna skrattade och klappade händerna.

En bit därifrån hade en säljare satt upp ett stånd.

Det var inte helt ovanligt att trubadurer och säljare kom till byarna, det var iregel så man fick höra vad som skedde i rikena och hos dom olika folken.

Han ställde sig brevid sina föräldrar och lyssnade på trubaduren som sjöng en visa om en dvärg som var kär i en älva men hur dom än försökte finna varandra så hamnade dom bara i ena dråpliga situationen efter den andra.

Bengt fann snart att han skrattade ikapp med dom övriga.

I ögonvrån fick han se säljaren vid ståndet och skrattet fastnade i halsen på honom.

Det var den gammla mannen från staden som hade sålt honom ametrinen.

Det var något i mannens blick som fick det sig att knyta sig i Bengts mage på ett högst oroväckande sätt.

Vad än den gammla mannen gjord där så var han säker på att dagen inte skulle sluta leende.

För tillfället låtsades han som om allt var som vanligt och mannen nickade i samförstånd.

Näsdukar åkte upp i luften och försvann, mynt dök upp på märkliga platser och sången fick luften att vibrera.

Det var en dag för skratt.

Den gammla mannen fick snart arbeta med att hinna med alla som ville köpa av hans varor och höra historier om hur tygen kom från fjärran platser och var färgade med blommor ingen av dom hade hört talas om.

Smycken som hade tillverkats av självaste älvorna.

Skrivböcker med papper av extra hög kvalite, för att inte tala om oljor, parfymer och självklart godis åt barnen.

På kvällen hade man dukat upp för fest så alla satt ute under den stjärnklara himlen och delade med sig av glada historier, pajer, bakelser för att inte tala om all mat.

Trubaduren och alven som visade sig vara förenade till dom flestas förvåning erbjöds att övernatta i samlingshuset medan den gammle mannen frågade om någon kunde vara så vänlig att låta honom sova vid spisen.. Han uppskattade deras gäsfrihet med att sova i samlingshuset, men att få sova närmare elden var bättre för hans gammla leder.

Bengt erbjöd sig genast att han kunde övernatta hos honom och mannen accepterade med en menande blick.

När kvällen övergick till den sena natten tackade dom för sig och gick mot Bengts hus.

Han lade märke till att ju längre dom kom från dom övriga ju yngre verkade mannen. Stegen blev spänstigare och ryggen rakare.

Dom gick under tystnad.

Inte förrän elden sprakade och dom satt med var sin mugg kaffe talade dom.

-Du är ingen vanlig säljare, sa Bengt.

-Nej, sa mannen som nu verkade att vara omkring Bengts ålder.

-Vem är du? I staden, du visste vem jag var? Vad vill du?

Luften kring mannen tycktes skimmra.

-Jag är Ash.

Bengt ryggade tillbaka så pass att han hade ramlat av stolen om inte Ash hade grabbat tag i hans arm.

Greppet var fast. Som hos en man i Bengts ålder. Det fanns inget speciellt med det. Men Bengt hade inga tvivel.

Detta var Ash.

Ash!

Guden.

Skaparen.

Alla deras fader.

-Min Gud, sa Bengt och gick ner på knä.

-Res dig upp Bengt, sa Ash. Om någon ska gå ner på knä så är det jag.

Bengt höjde blicken.

-Jag har kommit för att jag behöver hjälp.

-Hur kan du behöva hjälp? Du är Guden?

-Naturen har sina lagar. Även Gudar måste följa dom.

Tankarna snurrade så fort i Bengts huvud att han kände sig yr.

-Det gäller det kommande kriget? Bengt frågade egentligen inte.

-Ja, sa Ash.

-Men jag är bara en man av folket. Du är en GUD, om inte du kan hjälpa dig hur ska då jag kunna göra det?

-Folk och Gudar följer inte samma regler.

-Jag förstår inte, sa Bengt och gick runt i rummet. Det var som att han inte förstod, som att Guden pratade ett främmande språk. Var detta en dröm?

-Du drömmer inte.

-Du läste mina tankar.

-Ja, men oroa dig inte. Vi springer inte runt och snokar, men du tänkte så högt.. Jag känner din förvirring, din rädsla. Ni är ju trots allt våra barn. Han sa det sista med ett leende.

-Men vad kan jag göra?

-Jag måste berätta för början så att du förstår.

Vi Gudar föds inte på samma sätt som folken gör. Vi skapas av energin ute i rymden. Vi föds ensamma utan föräldrar eller syskon eller någon annan som kan visa oss vägen. Vi bor där ute i rymden. Ibland händer det att vi möter nån av våra likar. Men rymden är oändlig. Trots detta fann jag Lys. Hon var min själsfrände. Min andra hälft. Med henne fann jag mig själv. Vi fann varandra. Våra känslor var så starka att vi förenade oss.

Bengt kunde känna hans kärlek.

-Vi älskade varandra så mycket att vi ville dela med oss av kärleken, av livet. Så vi skapade er, våra barn, från energin av vår kärlek.

-Så var kommer detta hot ifrån?

-Naturen kräver balans. Där det finns lycka finns oxå sorg. Där det finns ljus finns oxå mörker. Där det finns ordning finns oxå kaos.

Vi är inte ensamma där ute.

Och medan vi skapade er av våran kärlek så skapades ett annat folk på andra sidan planeten.

-Hur kan ni tillåta detta?!? Bengt nästan skrek det sista. Ni är ju gudar.

-Tänk dig ett vitt rum som badar i ljus. Ingen skugga bara detta ljus. Hur ska du kunna finna vila? Tänk dig en värld där alla alltid var sams. Hur skulle det då kunna finnas oliktänkande? frihet? Vem skulle sträva efter förbättring om alla var nöjda? Om du inte kunde känna hat, hur skulle du då veta vad kärlek är? Hur kan du känna längtan om det inte finns något att längta efter?

Naturen kräver balans.

Vi kan hjälpa, vägleda, men vi har lagar vi måste följa.

-Så denna ondska är endel av livet? Naturens lag? Vi måste lida, kriga och dö för att det MÅSTE vara så?

-Nej! Naturen strävar efter balans. Men Matheous har tagit sig runt naturens regler och vi förstår inte hur.

-Så denna Matheous är den andra Guden? Den som hotar oss alla?

-Ja, sa Ash med trött röst.

-Men detta är inte första gånge? Det var både en fråga och ett konstaderande på samma gång.

-Slaget om Garr var hans skapelse.

-Varför lyckades han inte då?

-Det vet vi inte. Naturens lagar sa ifrån och vi kunde hindra honom.

-Så varför kan ni inte hindra honom nu?

-Vi har försökt.

Striden är eran, vi kan bara hjälpa er.

Lys har försökt visa Liv vägen. Hjälpa henne att finna styrkan hon bär inom sig.

Jag gav dig stenen. Den skulle hjälpa Liv att fokusera sina krafter men det visade sig oxå att den binder er samman. Ni två är ett på samma sätt som jag och Lys är ett.

Ni finner styrka i varandra på samma sätt som jag finner styrkan hos Lys och hon i mig.

Men någonstans misslyckades vi.

Inte nog med att Matheous har kunnat kringå natuens egna lagar.

Ash suckade så tungt att det kändes som om all luft försvann ur rummet.

Han har fångat ljuset. Matheous har fångat Lys!

Bengt satt förstummad medan han kände hur tårarna fyllde ögonen och svämmade över.

-Vad kan jag göra?

-Du måste till Liv. Kriget är närmare än vi nånsin kunnat tro.

-Men hur ska jag finna henne? Vad ska jag göra?

-Platsen för slaget är satt. Du ska skynda till Garr.

-GARR??? Men det tar ju en evighet att ta sig dit. Hur ska jag hinna?

-Du måste skynda dig så fort du bara kan. Kriget är snart över oss. Liv behöver dig. Jag trodde ni skulle få mer tid. Jag trodde vi alla skulle få mer tid.

-Men vad ska jag göra där?

-JAG VET INTE, Ash röst var desperat. Han har brutit mot naturens lagar.. Detta ska inte kunna hända.

HAN HAR LJUSET!

-Jag far i gryningen.

I stolen mitt emot honom satt en gammal trött man.

Berg låg i det mjuka gräset och tittade på den blå himlen han kunde se genom hålet i taket.

Det var den vackraste platsen i hela berget.

Men det var också sjukavdelningens solgrotta.

Hit hade bara som svårt skadade tillträde för att fortare återhämta sig.

Berg kunde inte sluta frysa.

Solen värmde men kunde inte nå kylan han bar inomsig.

Kylan var i blodet, i själen.

Så fort han blundade kunde han höra skriken.

Han rös.

Flyttade blicken från himlen till den lilla sjön som var speciell för just denna grotta.

Den kom från silversjön genom berget.

Hela grottan var frön och frodig och i vattnet guppade små näckrosor.

Men allt han såg var kropparna som bars in.

Istället för vattnets mjuka kluckande så hörde han skriken från sina döda kamrater.

Han hostade i sin näsduk.

Slemmet var fortfarande en grå sörja men inget blod iallafall.

Utmattat blundade han.

Och mindes.

Som om han nånsin skulle kunna glömma.

Som om någon av dom skulle kunna glömma.

När hela berget skakade och så många dog.

Han hade varit trött och sliten.

Det var dom alla.

Men jobbet måste fås gjort.

Siljen behövdes.

Kroppen var stel och trött och täckt med damm som fastnat i svetten.

Armarna var nästan stumma och ryggen brann.

Men dom hade arbetat.

Sen utan förvarning hade ett skalv drabbat berget från djupet.

Det hände mellanåt att berget sa ifrån.

Skalv och ras var inte lika vanligt som före knackarnas tid men dom förekom.

Det var endel var livet i berget.

Det visste alla.

Men ett skalv som detta hade man inte hört talas om.

Sprickor hade bildats i väggarna och dom hade försökt fly.

Hela marken hade skakat.

Han hade grabbat tag i en av dom yngre dvärgarna. Han visste inte i vem först långt senare och tillsammans hade dom sprungit genom tunnlarna och försökt undvika att träffas av fallande stenblock eller falla i dom djupa sprickorna som öppnades under dom.

Men så var deras tur slut och taket föll ner på dom.

När han hade vaknat till hade han legat under ett lager sten och höll fortfarande den andra dvärgen i handen i ett hårt grepp.

Han kunde inte se honom under alla stenar, men han släppte inte taget.

Så länge dom höll fast i varandra så var dom inte ensam.

Det var svårt att andas.

Det var mörkt.

Han kunde inte se något.

Luften var tjock med damm och berget låg tungt över honom.

Han tänkte på Sigbris.

Runt omkring honom hörde han skriken från dom andra.

Dom var döende.

Han visste det och dom visste det.

Skulle han snart vara en av dom?

En av dom som skrek ut sin dödsångest?

Han ville inte dö.

Han ville inte dö!

Han pratade med dvärgen han höll i handen.

Han visste inte om han kunde höra honom.

Men han kände sig mindre ensam då.

Sen kunde han bara minnas bitvis.

Stenar som lyftes bort.

Bistra miner från andra dvärgar medan dom bar honom till sjukavdelningen. Det som fanns kvar av den.

I glimtarna hade han hört hur några hade pratat om att handen han hade klamrat sig fast i.. legat fler meter ifrån sin ägare.

Så mycket död.

Flera familjer hade utplånats i raset.

Släkten som aldrig skulle finnas igen.

Andra hade dött av giftiga ångor.

Vissa hade vart instängda med sina döda i rasmassorna i flera dagar.

Knackarna hade arbetat dygnet runt i flera veckor med att knacka på bergets väggar med sina kristall hammare för att höra vilka väggar som var säkra och vilka som fortfarande kunde ge efter.

Deras ljud hördes genom berget som dödsklockor.

Det var ett farligt arbete och fyra av dom hade redan dött.

Ibland när han hade vaknat till hade han sett Sigbris sitta brevid honom på en stol och arbetat med siljenlänkar.

Till hennes sång hade han somnat.

Hon hade tagit bort endel av smärtan. Endel av kylan.

Men ropen han hade hört där i mörkret. Ropen av dvärgar som visste att dom skulle dö. Dom kunde inte sången överrerösta.

Hostan var det värsta.

Han hostade och hostade och kunde knappt andas.

Och allt blod.

Helarna hade tittat oroligt på honom under flera dagar.

Hans andra skador hade inte vart så illa som han hade trott.

Lite småskadade revben.

Ett hack över ögat från ett fallande stenblock. Hade det träffat några cm åt sidan hade han dött, hade det istället träffat några cm längre ner hade han varit blind. Han hade haft tur.

Men nu lång han där i gräset.

Vid liv och åt återhämtade sig.

Han somnade i gräset och drömde om fallande stenar och skriken från dom döda.

Efter Tings muntra inledning blev det en pinsam tystnad.

Ingen visste riktigt hur dom skulle bete sig.

Sällan och aldrig var det någon hade sett en älva och trollen räknades inte direkt som dom mer sociala bland folken.

Vättarnas rykte som misstänksamma hjälpte inte heller.

Tillslut var det Best som bröt tystnaden.

Han kunde inte längre motstå sin nyfikenhet och smög försiktigt fram till Ting och försökte dofta henne.

Ting som alltid var i rörelse fladdrade med vingarna vilket rörde upp en massa damm och fick Best att nysa.

Hans nysande och snörvlande fick dom andra att skratta vilket fick stackars Best att se så pass generad ut som en best som han nu kan.

Men skrattandet hade fått alla att slappna av och känna sig mer bekväma.

Ting flög fram till Tova och gav henne, till allas förvåning, en kyss på kinden med tårar i ögonen.

Liv i sin tur sträckte fram sin hand och hälsade på Dwart och mäster Esa.

-Är det ändå inte fantastiskt hur olika vi är? sa Ting och jämförde sig med Lafr som var stor även för att vara troll.

-Är det inte mer otroligt hur lika vi ändå är trots våra skillnader? undrade mäster Esa som hade satt sig tillrätta vid en eld dom hade förberett innan Liv och trollfamiljen kommit.

-Vilken spännande resa ni måste ha fått vara på, sa Tova med drömmande röst.

Rava och Lafr tittade på varandra. Det var inte ofta Tova antydde att hon ville se mer av världen men dom visste att nånstans där inom henne fanns längtan där.

-Å jo, skrattade Tova. Framförallt när dom två, sa hon och pekade på Dwarg och mäster Esa, nästan hamnade i vattnet.

-Och vems fel var det? kontrade Dwarg med ett höjt ögonbryn.

Siljenhov frustade medhållande.

Ting försökte se oskyldigt ut men misslyckades.

-Jag har ingen aaaaaaning om vad ni pratar om, sa hon med oskyldig röst samtidigt som hon blinkade menande åt Liv.

Under dagen pysslade man med dom vanliga vardagsbestyren samtidigt som man började plocka ihop nödvändigheter för Liv skulle kunna fortsätta på sin resa med sina nya kamrater.

Dagen gick fort och på kvällen samlades dom ute runt brasan och delade med sig av sina historier.

Tings, Dwarg och mäster Esas historier slutade ofta med glada skratt och höga utrop medan Livs berättelse dels från hennes privata upplevelse och vad hon hade upplevt sen hon kom till trollen fick dom att förstå dels hur allvarlig situationen var och hur viktig naturen skulle komma att bli.

När Liv hade avslutat sin berättelse om hur Tova hade lärt henne att prata med Bengt genom jorden via sitt kraftarmband satt alla tysta en stund.

Dom tänkte på sina egna kärlekar, sina familjer och vänner.

Stjärnorna gnistrade och brasan sprakade.

Dwarg harklade sig.

-Vi har alla familjer, nära och kära vi vill skydda. Hela vår framtid hänger på vad som kommer att ske. Vi måste fortsätta så snart som möjligt för att Liv ska kunna få sin utbildning, men hur kan vi göra det när vi inte vet vart vi ska?

Tova la huvet på sned och lyssnade till stjärnorna.

Sen tittade hon allvarligt på Dwarg med sina blinda ögon.

-Ni ska bege er till Garr.

Liv ställde sig upp som om hon hade blivit stucken av en geting.

-Garr? Men? Hon satte sig ner igen. Jag är inte redo, suckade hon.

-Man kommer inte till Garr i en handvändning, sa mäster Esa. Efter slaget om Garr så har vägarna förfallit och skogarna tagit över. Du hinner lära dig mycket på vägen.

-Oroa dig inte, sa Ting och strök Liv på kinden. Dwarg är jätte duktig. Du kommer att lära dig allt på ett kick! Och mäster Esa är den den klokaste vätte jag nånsin har träffat. Han är förstås oxå den ENDA vätte jag har träffat, kunde hon inte låta bli att säga lite retsamt.

-Du kan mer än du tror, sa Tova. Du måste bara tro på dig själv.

-Vi har sett vad du kan göra, sa Lafr.

-Du är i samklang med naturen, sa Rava.

-Du har ett öppet sinne och en vilja att lära, sa mäster Esa och det är viktigast av allt.

Liv tittade på Dwarg.

-Jag ska göra mitt bästa för att ni ska vara stolta över mig.

Dwarg log lite snett.

-Du kommer att hata mig innan vi är framme till Garr, sa han. Och om du inte gör det har jag inte gjort mitt jobb. 

-Äsch vilket struntprat, sa Ting. 

-Ting, morrade Dwarg så pass att Best höjde på huvudet. Du måste förstå hur allvarligt detta är! Att forma någon till krigare är ett hårt arbete. Och då handlar det om starka unga män och kvinnor som har valt den vägen själv. Här har vi en ung kvinna som har fått denna roll påtvingad. Om hon misslyckas har vi alla misslyckats. Hela våran värld, allas vår frihet hänger på om Liv lyckas genomföra sin kallelse. Och det är vårt jobb att hjälpa henne. Han tittade på Liv med en lugnande blick. Jag ska lära dig allt jag kan, och du gör mig stolt genom att överleva. Det är vad krig handlar om.. Att överleva.

Han sträckte ut handen mot Ting som hade dragit sig undan efter Dwargs utbrott. Hon hade aldrig sett honom arg tidigare.

-Jag menade inte att fara ut så mot dig, sa han. Men du måste förstå hur allvarligt detta är för mig. En kallad krigare har alla i sin grupp som sitt ansvar. OM det skulle hända er något så är skulden min. Det är min uppgift att se till att ni alla är skyddade och förberedda.

Ting flög fram till honom och slog sina små armar runt hans hals.

-Jag förstår, viskade hon. Jag ska lyssna bättre.

-Du ska vara den du är, sa Dwarg och strök henne försiktigt över håret.

Han harklade sig och tittade ut över gruppen.

-Så det är till Garr vi ska, sa han. Då är det dags att vi lägger oss och sover ordentligt inatt, för det är en jobbig resa vi har framför oss.

Dwarg, Ting och mäster Esa hade valt att sova ute så det var bara Liv, Tova, Lafr och Rava som gick in.

På natten vaknade Liv av att Tova väckte henne försiktigt.

Förvirrad satte sig Liv upp.

-Har det hänt något? frågade hon oroligt.

-Nej sa Tova. Men kan jag be dig om en sak?

-Självklart, sa Liv. Vad kan jag göra?

-När du möter min mor, kan du säga åt henne att jag älskar henne och inte hyser något agg för att hon lämnade bort mig. Hon gjorde det enda hon kunde och jag förstår det. Säg åt henne att jag är lycklig och att vi kommer att träffas när allt detta är över. Kan du göra det?

-Det är klart jag kan, gäspade Liv. Oroa dig inte för det.

-Tack sa Tova och gav Liv en varm kram innan hon smög ut ur rummet.

Det blev en sen start på dagen eftersom man hade beslutit att man skulle sova ut ordentligt men Dwarg och mäster Esa hade redan börjat packa vagnen.

Man åt under tystnad och sen var det dags att ta avsked.

Lafr och Rava gav Liv var sin bamse kram vilket nästan fick henne att tappa andan.

Lafr räckte fram enträ flöjt åt henne.

-Det är en trollflöjt, sa han. Om du är i skogen och behöver hjälp så behöver du bara blåsa allt du kan i flöjten så hör trollen dig. Annars kan du bara spela för naturen. Han log.

Rava gav dom alla frukt, nötter och bär så det skulle räcka en bra bit på färden. Hon hade tårar i ögonen när hon sa hej då till Liv.

Liv tog Tovas händer i sina.

-Jag har en alldeles speciell present åt dig viskade hon i Tovas öra.

Tova strålade.

-Är du redo?

Tova nickade upphetsad av nyfikenhet.

Liv satte sina händer på Tovas ögon och tittade mot Lafr och Rava som höll om varandra.

-Mamma, pappa jag kan se er! ropade Tova.

Snyftande sprang Rava fram och lyfta upp Tova i famnen.

-Jag lät henne ser er genom mina ögon, förklarade Liv. Jag önskar jag kunde återställa hennes syn.

Tova grät i sin moders famn och Liv ångrade sig för ett ögonblick. Hade hon egentligen varit elak genom att låta Tova få en glimt av sina föräldrar för att sen ta bort den igen? Men så såg hon Tovas strålande leende genom tårarna och glädjen som strålade från trollen.

Ting snyftade och sökte tröst i Dwargs famn. Även han var rörd nästan till tårar.

Så krafsade Siljenhov otåligt med hoven.

Det var dags att ge sig av.

-Tack för allt ni har gjort för mig, sa Liv. Jag kommer aldrig att glömma er.

-Oroa dig inte sa Tova. Vi kommer att ses igen.

-Ta väl hand om er ropade Laft och Rava efter dom.

Best tittade mot familjen han lämnade och gav upp ett långt ylande som avsked.

Sen sprang han ikapp sin älskade Liv.

Matheous undrade om den nya känslan han kände faktiskt kunde vara oro.

Flockens två alfor hade lämnat dom och den nya honan verkade ha svårt att kontrollera flocken.

Han granskade kritiskt hur två av hanarna slogs om vem som eventuellt skulle bli den nya mannliga alfan.

Strider hade förekommit mer eller mindre konstand sen det tidigare paret lämnat flocken.

Egentligen borde han njuta av detta kaos.

Kaos och våld lindrade hans smärta.

Den fick honom att njuta.

Att honan hade lämnat flocken hade han inte brytt sig om..

Flockens så kallade politik var inte av nåt intresse för hans planer så länge hans Ables följde honom.

Men varför lämnade hane oxå flocken?

Det störde honom.

Marginellt.

Men ändå.

Han hade lämnat flocken.

Och det tydde på att han hade förlorat endel av sin makt och DET kunde han inte acceptera.

Dessutom verkade ljuset återfå sina krafter.

Hans huvud bultade.

Tänk om dom gick till bergen?

Men vad skulle dom kunna göra där?

Även om dom skulle överleva strapatsen, vilket han tvivlade på, så fanns det inget som kunde hindra Ioneterna.

Bara dom inte hade gått mot havet.

Varför brydde han sig alls?

Han var guden här.

Detta var hans skapelse.

Men tyvärr finns det lagar som även Gudar måste följa.

Men det skulle inte spela någon roll länge till.

Snart var det dags för offerkullen att skapas.

Han log.

Den natten i det nyskapade trollhemmet var en natt Liv skulle bära med sig så länge hon levde.

Rava och Lafrs hus var mer ett människohus om man såg det från trollens standard.

Rava hade berättat att det var mycket för Tovas skull. Även om Tova hade övergivits så ville dom inte att hon skulle förlora all kontakt med vad som var männskligt.

Även om nu deras hem var delvis under jord så var deras ovandel en stuga istället för en grotta eller träd som var mer vanligt hos trollen.

Men det gemensamma med hemmen var värmen.

Mycket på grund av att husen var under jord så hade dom en annan förståelse för ljus och förvaring.

Eftersom ventilationen var delvis begränsad så var enda elden eller brinnande ljus i kaminen i köket.

Husen var naturligt värmda av naturen även under den strängaste kylan.

Det huvudsakliga ljuset kom från växter men oxå från naturliga ljuskällor som speglades på blanka ytor.

Liv häpnade över deras påhittighet.

Dom saker hon hade sett hos Rava och Lafr hade hon inte tänkt så mycket på erkände hon, men att se hur det faktiskt fungerade var något helt annat.

Hon fick se hur rötterna delade med sig av sitt vatten och hur trollens rester omvandlades till gödsel för skogen. Hon försökte skriva ner så mycket hon bara hann och så mycket människor faktiskt kunde ta tillvara på. Trollens magi var ju trollens egen.

Den natten sov dom tillsammans på golvet. Jorden formades efter deras kroppar så inga sängar behövdes.

Det var ovanligt för Liv att sova i grupp på det viset men det kändes mer familjärt än påträngande och snart sov hon gott med Best ihoprullad i knävecket så gott det stora djuret nu kunde.

I gryningen var det dags att bege sig hemåt igen.

Det var med tungt hjärta hon tog avsked av sina nya vänner.

Vem visste om och när hon skulle få se dom igen?

Tova som åter igen var klädd i heltäckande kläder som skydd mot solen höll Liv hårt i handen under promenaden hem.

Den kändes mycket längre nu.

Tova vickade då och då på huvudet.

Hon verkade lyssna på något bara hon kunde höra.

-Vi har besök, skrattade hon. Dom är här nu!

Liv kände en klump i magen.

Hon visste ju att hennes äventyr bara hade börjat men det skulle bli tungt att lämna trollen.

Best verkade inte veta om han skulle vara glad eller ledsen han heller.

Men så höjde han huvet och gav upp ett valpigt skall.

-Det var på tiden att ni kom, sa Ting och fladdrade med vingarna.

När Jakkzarh äntligen nådde fram till Jazie blev han inte förvånad över att se hon stå med rak rygg och samma beslutsamhet i ögonen som hon alltid hade.

Men där fanns oxå sorg.

Han ville hålla om henne men visste att hon inte skulle accpetera det. Inte nu. Inte än. Hon hade sin stolthet och han respekterade det.

-Jaha, sa han istället och satte ner en stor ränsel som han bar med sig. Så vad är det egentligen du har tänkt?

Jazie tittade mot bergen. Även på detta avstånd kunde dom se hur brinnande aska sköt upp mot natthimlen.

-Vi ska dit, sa hon och gjorde en nick mot bergen.

-Vad förväntar du dig egentligen att vi ska hitta?

-Svar, sa hon enkelt. Jag är säker på att Guden döljer något för oss, och vad det än är som han döljer är jag säker på att vi finner svaren där.

Det sista sa hon med en svag darrning på rösten som man bara hade märkt om man verkligen kände henne. Hon hade nu, för första gången, öppet sagt att hon misstänkte Guden för något. Och det gick emot allt som flocken trodde på. Att gå emot Guden var samma sak som att ta livet av sig.

-Du tror inte svaren finns hos den äldre kvinnan han har i buren?

-Jo, sa Jazie. Men dels kommer vi inte åt henne, men dels tror jag bergen är viktigare. För nu iallafall. Vi måste hålla avståndet till flocken hursom helst. Flocken behöver läka. Mezai behöver samla flocken.

-HUR KAN DU VARA SÅ ACCEPTERANDE? Jakkzarhs röst kunde inte dölja hur förtvivlad han var. Att Jazie hade gett upp flocken så lätt kunde han bara inte förstå.

-Den svåraste läxan att lära sig är att inse när det bästa man kan göra för flocken är att ge sitt liv för den, sa Jazie. Tror du det var enkelt för mig att bara gå ifrån allt? Allt jag har arbetat för? Alla drömmar jag hade för flockens framtid? Detta är vad flocken behöver för att enas.

Jakkzarh vek undan med blicken. Han förstod men hans instinkter, hans blod, sa att man stred för sin rang. För sin flock.

-Dessutom, fortsatte Jazie. Jag hade vart tvungen att lämna flocken hur som helst ifall jag ville ha svar på vad som pågår i bergen. Detta är vad som är det bästa för flocken. För allas våran framtid om jag har rätt. Jag vet inte vad Guden är ute efter, men jag är säker på att han inte har några problem med att offra oss alla utan att blinka.

-Det där är rent föräderi mot Guden.

-Ja, sa Jazie och tittade honom i ögonen. Men jag står för det! fräste hon. Han kommer att döda oss alla för att nån sina mål. Vad dom nu är. Just därför är det så viktigt att vi får veta vad han döljer i bergen. Vi måste kämpa för vår flock.

-Men det är inte vår flock längre.

Jazie slog honom så hårt över kinden att han tappade balansen.

-HUR VÅGAR DU? Hela Jazie nästan blixtrade av ilska. Hon vände ryggen mot honom. Om det är så du känner så kan du lika gärna gå.

-Det är klart jag inte känner så, sa Jakkzarh och höll om henne. Men jag var inte säker på att du fortfarande kände så.

Hon morrade avvisande mot honom men han ignorerade henne.

Istället vred han henne så dom stod öga mot öga.

Sen började han rengöra hennes skador.

Hon visade ingen smärta, men han hade inte trott det heller.

Det var så många skador.

Vissa av såren var han tvungen att öppna igen för att kunna rengöra.

Det skulle bli långa fula ärr.

Men i flocken var ärr en del av vardagen. Något man bar med en viss stolthet.

Hans tunga slickade försiktigt över ett sår på hennes kind som gick från ögat ända ner till mungipan.

Hennes mun fann hanses.

Sen älskade dom med varandra. Där på den hårda kalla marken under månens sken. Men allt dom kände var värme.

Den natten kändes extra lång och kall.

Jazie och Jakkzarh låg tätt intill varandra hela natten.

Ingen av dom ville visa sin oro inför striden.

Jazie var dock säker på att vad än Mezai hade planerat så skulle hon kanske bli skadad men inte dödad.

Om Jazie dog skulle Mezai också göra det.

Jazie tog ett djupt andetag och smög närmare Jakkzarh. Det fanns inget hon kunde göra nu. Nu var det bara att hoppas allt gick som hon hade tänkt sig.

Natten var allt för kort och dagen allt för lång.

Timmarna kröp fram och stämningen i flocken var på helspänn.

Mezai såg nervös men oväntat segerviss ut vilket förstärkte Jazies misstanke om att hon verkligen hade planerat något.

Men det hade dom också.

Men tillslut var det äntligen dags.

Solen var på väg ned och Jakkzarh blåste i hornet för att kalla till samling.

I hans roll som alfa var det hans ansvar att se till att striden gick ärligt till.

Han mådde illa när han tänkte på att han var tvungen sitta där och se Jazie strida utan en chans till vinst utan att kunna göra något och dessutom se ut som han njöt.

Han blickade ut över flocken.

-Mezai har utmanat Jazies rätt som alfa. Om Mezai vinner blir hon den nya alfan och Jazie utvisas ur flocken. Om Jazie vinner utvisas Mezai ur flocken. Inga vapen eller tillhyggen är tillåtna. Inga skador som påverkar fortplantning är tillåtna. Dödas någon av dom dör båda. Sån är lagen.

BÖRJA!

Jazie och Mezai gick först i cirklar runt varandra. Dom drog in den andres doft och försökte finna svaga punkter.

Jazie visste att hon hade mer erfarenhet i att strida än Mezai, skillnaden var att Jazie skulle slåss renhårigt.

Mezai log för sig själv och blottade tänderna.

Detta var hennes strid.

Hon skulle bli den nya alfan!

Jazie slog plötsligt till Mezai över kinden och slet upp ett stort sår. Mezai morrade och kastade sig efter Jazie.

Runt om stod flocken och stampade med fötterna och morrade. Dom ville se en blodig strid.

Guden stod likgiltigt och följde spektaklet. Han kunde inte bry sig mindre om vem som vann eller inte.

Mezai träffade med foten just under Jazies njure och lämnade långa sår efter sina klor.

Jazie högg henne i armen och kastade ner henne på marken.

Mezai var snabbt uppe och rätade snabbt till ett av banden i hennes klädsel.

Märklig handling tyckte Jazie tills hon såg att Mezais klor såg inoljade ut.

Gift konstaterade hon snabbt.

Hon låtsades göra ett utfall och när Mezai väjde för ett slag som aldrig kom sparkade hon undan fötterna på henne.

När Mezai föll kände Jazie doften av giftet. Det var ett gift hon var ytlig bekant med efter sina studier med Jema. Det var relativt ofarlig men skulle ge henne nog med yrsel för att Mezai skulle vinna utan misstankar. Eftersom hon inte tagit fram giftet först nu skulle Jazies rubbade balans bara verka som ett tecken på trötthet. Striden hade redan pågott i timmar och det var mörkt.

Slag på slag på slag.

Blodet stänkte och blandades med svettet.

Båda andades ansträngt.

Men så kom slaget.

Dom förgiftade klorna slog Jazie över axeln och gick genom huden.

Nu var det bara en tidsfråga insåg Jazie.

För flockens skull var hon tvungen att ge allt.

Om dom skulle misstänka att Mezai förgiftat henne så skulle hon dödas och flocken skulle vara mer splittrad än nånsin.

Det hårdaste läxan att lära är att veta när det är rätt att ge sitt liv för flocken.

Men Jazie var stolt. Det skulle bli en dyr seger för Mezai.

Hon fick in en fin träff som nästan slet sönder Mezais öga. Det skulle bli ett fult ärr.

Mezai fick in en kraftfull spark och slet ett stort sår Jazies lår.

Mezai hade inte Jazies erfarenhet och tömde sig fort på kraft.

Den unga honan var trött.

Jazie morrade och gjorde ett sista utfall, men nu hade giftet pumpat runt i kroppen. Jazies slag träffade bara delvis och Mezai kunde lätt slå omkull henne.

Jazie låg blädande på rygg med Mezais klobeklädda fot tryckt mot halsen precis på gränsen på vad huden tålde innan den brast och blodet skulle spruta.

Båda flämtade ansträngt.

-MEZAI ÄR DEN NYA ALFAN! Kunggjorde Jakkzarh. LEVE MEZAI ALFA HONA ÖVER ABLES!

Flocken vrålade.

Mezai vrålade.

Jazie satte sina klor i ett sår för att hindra tårarna från att komma.

Mezai skulle bli en bra alfa försökte hon intala sig själv.

Detta är vad som var det bästa för flocken.

Jazie kom långsamt på fötter.

Nu kom den svåraste biten av alla.

Hon skulle än en gång utvisas från sin flock och denna gång utan en chans att komma tillbaka.

Flocken delade på sig.

Jazie höll huvet högt.

Hon skulle lämna flocken rakryggad!

Så började stenarna kastas och man spottade och morrade efter henne.

Men Jazie märkte fort att dom flesta stenarna inte ens kom i närheten av henne och spottloskorna hamnade brevid henne istället för på.

Först trodde hon att det var rena turen men allt eftersom hon gick ur lyan märkte hon att dom missade med flit. Morrningarna lät inte heller hotfulla utan nästan mer som ett avsked. En hyllning.

Tillslut när Jazie hade hunnit nog långt från flocken, sin familj, sitt stöd, först då föll hon ner på knä och grät.

Stämingen hos Ables hade vart nevös ända sen bergen började skaka och aska hade skjutit upp i fjärran.

Striderna mellan hannarna blev fler och honorna var rastlösa och stingsliga.

Jazie och Jakkzarh försökte få flocken att behålla lugnet men det var fruktlöst och nu började flocken vända sig mot sitt alfapar.

Ett alfapar som inte kan hålla ordning på flocken är inga riktiga alfa.

Jakkzarh hade kämpat i flera utmaningar och vunnit dom alla men inte ens det fick flocken att dämpa sig.

Inte ens när han slet upp strupen med sina tänder på en utmanare böjde dom sig för honom.

Oron för vad som hände i bergen var helt enkelt för stor.

Guden hade inte gjort något för att lugna flocken och det skrämmde jazie.

Istället verkade han belåten över det ökade våldet inom flocken.

Något var väldigt fel.

Jazies instinkter hade aldrig lett henne fel tidigare.

Det var särskilt en av honorna som oroade henne.

Mezai hade tittat snett på henne ända sen hon blev alfa och nu gjorde hon allt för att få Jazie att verka svag.

Strider honor emellan var allt annat än ovanligt men skedde inte på samma villkor som männen.

Männen stred ofta på liv och död men så var det inte för kvinnorna.

Om en hona dog i en strid så dödades även den ansvariga honan.

Inte var det heller tillåtet att skada dom organ som behövdes för att skaffa valpar.

OM en sån skada ändå orsakades i striden blev den ansvariga honan utvisad ur flocken, samma gällde om den skadade honan själv orsakat så hon blev skadad.

Alla former av fusk såg som en svaghet inom gruppen och straffades svårt.

Kan man inte vinna en strid ärligt så ska man inte strida.

Jazie var säker på att förr eller senare skulle Mezai utmana hennes position som alfa.

Jazie iaktog henne noga.

Mezai var stark och relativt ung fortfarande men hon såg ingen orsak till att hon skulle förlora i en ärlig strid.

Även om Jazie förlorade var hon säker på att Mezai skulle bli en bra alfa.

Hon funderade på om det var Gudens önskan. Att Mezai skulle bli den nya alfan.

Jazie hade alltid haft intrycket att han inte vart riktigt nöjd med henne även om hon hade svårt att förstå varför.

Sen hon blev alfa var flocken frisk och stark.

Men Guden gjorde sällan sin önskan känd.

Och dom få gånger han gjorde det förväntade han sig total omedelbar lydnad.

Minsta tvekan från någon i flocken straffades med döden.

På kvällen skulle dom ha fest.

Det var en årlig fest för att fira att Guden skapade dom.

Jakkzarh var säker på att en fest skulle skingra dom dystra tankarna och binda samman flocken, men Jazie hade sina tvivel.

Hon kände på sig att festen skulle driva allt till sin spets.

Och hon var inte säker på att hon skulle tycka om hur det slutade.

Kvällen började lovande.

Himlen var stjärnklar och månen full.

Stämingen var hög när dansarna började.

Trummorna dånade och morrandet från flocken blev endel av musiken.

En get hade hängts upp och man skar ett snitt i halsen för att låta det skriande djuret sakta förblöda mellan flockan smorde in varandra i blodet som rann.

Dansen avslutades med att Jazie slet upp strupen på djuret och avslutade dess lidande.

I samma stund som geten skriade en sista gång slog man hårt på trummorna och sen blev det tyst.

Så vrålade man gemensamt.

Festandet kunde börja.

Män och kvinnor visade upp sina färdigheter i olika stridsformer men bara tills någon drog blod.

Dom yngre hade sina egna tävlingar.

Man släppte in en vildsvinskulting som nätt och jämt hade fått sina betar och så tävlade barnen om vem som kunde bita av strupen på kultingen. Det var en blodig lek med många skador men den som vann fick dom vuxnas respekt. Även om den bara varade över kvällen.

Mezai blev allt mer respeklös och berusan under kvällen.

Tillslut gick hon fram till Jazie och slog henne över ansiket.

Jazies ansikte flög åt sidan men hon rörde inte en min trots att blodet rann från det sår som Mezais klor hade orsakat.

Jazie gav Mezai en hård blick.

-Utmaningen är accepterad.

-Nej! Utropade Jakkzarh. Det var ingen utmaning det var ett rent påhopp. Hon ska utvisas ur flocken!

Jazie kastade inte så mycket en blick åt hans håll.

-Du är berusad Mezai, sa Jazie med en nedlåtande blick. Jag kan inte slåss mot en hona som är i så tydligt underläge. Ska det nu vara en strid så ska vi se till att den är på lika villkor, fortsatte hon med hög röst så alla hörde.

Mezia verkade oroväckande lugn av den nedlåtande förolämpningen om att hon inte klarade av att hantera alkoholen eller att måsta vänta på sin utmaning.

Men hon borde ha vart lite mer försiktig med att visa sina känslor så öppet.

Jazie var allt annat än en ung oerfaren valp och insåg genast att honan hade något speciellt planerat.

-Imorgon i solnedgången ska utmaningen ta plats, förkunnade Jazie med hög röst. MEN NU ÄR DET FEST!

Jakkzarh slet henne ifrån dom övriga.

-VAD TROR DU ATT DU HÅLLER PÅ MED? morrade han så saliven stänkte.

-Vad tror du att jag håller på med? kontrade Jazie. Tror du jag är en valp som inte förstår att det är något i görningen? Jag har vart Alfa i bra många år. Du gör bäst i att inte glömma det!

-JAG har inte glömt något alls, fräste han tillbaka. Jag var med den dagen du utmanade alfan, men jag var för ung för att du skulle se mig.

Hon tittade på honom.

-Ja, sa han.. Jag följde efter dig och den gamla alfan den gången. Jag hörde hur hon övertalade dig att acceptera rollen som den nya alfan när hennes tid var över. OCH JAG JUBLADE när du accepterade. Han tittade snett på henne. OCH SÅ GÅR DU OCH GÖR NÅT SÅ HÄR DUMT. Han spottade ur sig orden.

-Du må ha hört oss den kvällen, sa Jazie. Men Jema skolade mig under flera år innan jag övertog hennes plats som Alfa. Och en av hennes svåraste lärdommar var att acceptera när det bästa man kunde göra för flocken var att ge sitt liv för den. Som hon valde att göra. Som jag väljer att göra nu. Hon blängde på honom. Men om du tror att jag inte har en plan så är du bra mycket dummare än jag nånsin hade kunnat tro!

Han bara stirrade.

-Jag kan inte läsa dina tankar, kontrade han. Har du en plan så förklara dig!

-Och vad händer om du inte gillar min plan?

-Jag respekterar dig nog mycket för att veta att du vet vad du gör även om det verkar fullständigt galet.

-Du gjorde det inte nyss.

Han visade sin strupe för att visa att hon stod över honom. Han skulle lyda.

-Nåväl, sa Jazie. Välkommen till galenskapen.