Det var en underbar kväll.

Den nyblivna familjen drog sig snart undan och eftersom följde övriga barnfamiljer.

Men dom äldre firade och stämningen var hög.

Man hade bestämt att eftersom det var vinter och fort blev mörkt så skulle dom gästande från den andra byn stanna över natten och följande dag skulle dom resa hem tillsammans med Hagar och Ingbry och tvillingarna.

Det var en vemodig fest för Liv och Bengt och deras familj och vänner.

Natten närmade sig och det var snart dags för Liv och Best att ensamma ge sig av ut i mörkret och kylan.

Men Liv var kallad och hon hade fått veta att det var på natten hon skulle ge sig av så man acceptera det utan frågor.

Alla blir kallade på sitt eget sätt.

Man kanske hade kunnat tycka att bli kallad att ge sig av mitt i natten mitt i vintern med bara en hund som sällskap är på gränsen till oansvarigt.

Men att få en förmåga kommer med stort ansvar.

Att bli kallad är att visa att man tar ansvar för den.

Hela orsaken att man blir kallad är att bli skolad.

Att Liv måste ge sig av "ensam" är helt enkelt för att hon ska lyssna på vad hennes förmåga lär henne.

Även om hon säkert skulle lära sig ett och annat inanför hemmets skyddande väggar så måste hon ge sig av för att förstå helt vad det innebär.

Det var fortfarnade ingen (inte ens den stora älvmodern själv) som till fullo förstod vad Livs förmåga innebär varken för henne själv, Best eller övriga i Silversjöarna.

Det var upp till Liv.

Och Liv var förberedd.

Att leva i en bondby ger en bra förberedelse att klara sig själv.

Alla måste lita på alla och man har inte råd att vara okunnig om hur livet och naturen fungerar.

Hon var inte rädd för den kalla vinternatten. Hon var inte rädd för att vara ensam i mörkret (dels hade hon fortfarande Best men att göra upp eld kunde hon även under svåra förhållanden). Hon var heller inte orolig för att svälta. Dels hade hennes familj och vänner sett till att hon hade med sig bra färdkost som skulle hålla sig länge och hade gott om nyttigheter, men Liv som så många andra var väl kunnig om vad som fanns i skogens skafferi. Liv var egentligen mer kunnig än dom flesta i det området eftersom hon helst hade spenderat sin tid där när hon var yngre.

Medan hon dansade med Bengt så minndes hon en händelse från när hon var yngre.

När Liv hade vart ungefär tio år hade hon smygit ut en sen kväll när hennes mor trott hon sovit och fått se  hur dom små lammen hade slaktats.

Liv hade vart helt förstörd och inte kunnat äta kött på väldig länge.

Hon hade inte heller vågat säga varför eftersom hon smygit ut utan lov.

Men hennes tankar vandrade ifrån att inte ta något levande liv till vad gav henne rätten att rycka ett äppple från sin kvist. Hade inte äpplet oxå rätt att leva? Och blommorna på marken? var det inte mord att plocka dom. Så gick hennes barna tankar och snart kunde hon inte äta nåt alls utan att brista ut i gråt.

Matt och svag av hunger hade hon berättat för sin far som oroligt frågat varför hon inte kunde äta om vad hon hade sett.

Fadern försökte förklara hur bondelivet fungerade och att det inte var nåt fel.

Men Liv var otröserlig och fortsatte svälten.

Tillslut hade Tor tagit med henne ut i skogen för att visa hur naturen fungerade.

Han visade hjorten som betade av gräset. Hur dess spillning gödslade marken och gav upphov till nytt liv för att inte tala om frön som följde med avvföringen och blev nya växter.

Han visade oxå hur rovdjuren tog sitt byte för att föda dom små i sin kull och därmed höll betes djuren ifrån att äta upp all växtlighet.

-Vi dödar inte djuren för nöjjes skull, förklarade han för Liv. Vi gör det med respekt för djuret. Så fritt från plågor som möjligt för att föda oss, fortsatten han. Och i vår tur ger vi fåren mat och beskydd från rovdjur. Vi skyddar dom mot den stränga kylan och tar hand om dom när dom är sjuka. 

-Men ni tar bejbisarna från deras mamma, sa Liv. Hon blir ledsen.

-Ja det kanske kan verka hemskt, sa Tor och funderade på hur han skulle förklara. Men, fortsatte han, Om vi hade dödat modern, hur skulle då den lilla klara sig? Tar man modern för även barnet. Tar man bara barnet kan modern få nya barn, försökte han förklara.

-Så om jag dör, funderade lilla Liv, så kan ni bara skaffa ett nytt barn?

-Min kära lilla flicka, sa Tor och tog henne i famnen. Det fungerar inte så. Naturen kan vara grym, började han. Framförallt i djurvärlden. Men du måste minnas även om vi inte åt fåren så skulle vargen göra det, eller räven. Men lika väl kan det vara så att ett djur faller i skogen och kanske bryter ett ben och då måste dom andra gå vidare. 

-Och vi tar hand om djuren, fortsatte lilla Liv.

-Allt liv har ett värde, sa Tor. Från minsta lilla maskros till största björn eller minsta människa eller vätte.

Vi dödar bara för att vi måste. För att få mat. Om vi måste beskydda oss. För att få kläder som skyddar mot den stränga kylan. Eller om något djur är för skadat för att bli frisk och bara ligger och plågas. Vi dödar aldrig för att det är roligt eller för att nåt bara inte förtjänar att leva. Man måste visa naturen respekt för annars visar inte naturen oss respekt.

Lilla Liv hade lyssnat och tagit till sig det fadern hade berättat. Det hade oxå format henne till den hon var. Det var hans ord om respekt för allt levande som hade fått henne att gå emellan när Jaerald skulle döda Best. Efter det hade lilla Liv vart uten i naturen så mycket hon bara kunde. Hon hade suttit i timmar och betraktat räven och hennes ungar. Hjortarna som betade vid bäcken. Fåglarna som flög över himlen, men oxå dom små djuren. Myrorna som mödosamt släpade hem godbitar till stacken. Fjärilen och krängde sig ur sin puppa, fisken som hoppade i strömmen och bina som surrade runt blommorna.

Så Liv var inte rädd för skogen.

Liv var inte rädd för vinternatten.

Och Liv hade Best. 

Och hon hade Bengt.

Men framförallt hade hon kärleken till sin familj.

Kärlek är styrka.

Hon kramade om Bengt lite extra.

Han viskade nåt i hennes öra men hon var för full av kärlek för att kunna höra honom.

Hur mycket kärlek ryms egentligen i en person, undrade hon för sig själv.

Som i efterhand insåg hon vad Bengt hade sagt.

-Jag älskar dig, hade han viskat.

-Jag älskar dig oxå, svarade hon tillslut.

Han skrattade tyst.

-Jag trodde inte du hörde mig sa han.

-Det gjorde jag inte först, sa Liv. Jag var upptagen.

-Med vad?, undrade Bengt.

-Med att älska dig, svarade Liv.

Tor avbröt dom med att försiktigt harkla sig.

-Det är dags, sa han.

 

Lady

31 maj 2013 16:59

kan bara le .. naturen har mycket att lära .. nu börjar det riktiga äventyret tror jag :) ..
väntar redan på fortsättningen

kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Kommer snart!     5e Oktober 2018           Från och med 5e Oktober 2018 finns den på följande ställen   cdbaby   Spotify   YouTube Music   Google Music Store   Apple iTunes   Amazon Mp3   *** ...

    More Peace       NOmore Pieces     

Man behöver inte alltid vara död för att vara ett spöke. *** Bara för att ens röst inte hörs innebär inte det att man inte skriker. *** Det kostar inget att lyssna. *** En kram botar så mycket mer än man tror. *** ...

Jag står och stryker över hans nakna bröstkorg. Vi ska få besök. Jag kan inte vara mer glad. Dom har aldrig hälsat på oss tidigare. Det ska bli så spännande. Jag hoppas att dom tycker om mig. Han avslutar samtalet. Jag vänder upp huvudet för at...

    Bättre att pissa i stuprännan *** än att *** Skita i stekpannan !   önskar ett alldeles härligt underbart 2018 :) ...