Liv kände sig inte bekväm med att vara i blickfånget.

Det var en sak när hon kunde göra något praktiskt för att hjälpa, för då var det hennes kunskap eller förmåga som bedömdes, men att stå här framför alla, i en namngivar cermoni.

Även om hon nu hade allas respekt och vänskap så var hon ju fortfarande Liv.

Den fula ankungen.

Hon kände sig plågsamt medveten om hennes matta barkbruna hår. Hennes hy hade heller inte samma friska glans som många av dom andra kvinnornas.

Elsbeth och Elba hade hjälpt henne med att hitta en passande klänning och ordnat med hennes vilda hår.

Varje by hade sina egna speciella färger och material beroende på vilka växter som fanns och vad man odlade och liknande.

Sen var det ju oxå så att olika sammankomster lockade fram vissa typer av kläder för att inte tala om årstider förstås.

Nu var det mitt i vintern och namngivar cermoni.

Ljusa kläder används oftast vid namngivar cermonier och förenings cermonier för att symbolicera att man startar en ny del av sitt liv. Man är renad och redo för framtiden.

Ett oskrivet blad om man så vill.

Nu är det ju så att vitt är inte praktiskt i nåt bonde samhälle men ljusa färger skattades högt.

Liv bar en ljus mossgrön lång klänning (eftersom det var vinter) med en smickrande uringning och en blek gammelrosa kofta som framhävde hennes figur samtidigt hon slapp frysa.

I håret som var samlat i en fläta på ryggen hade hon en krans av vintergröna och röda bär.

Elsbeth och Elba log och sa att hon såg ut som en skogsälva medan Liv bara kände sig obekväm.

Hon förstod att  hon skulle sticka ut bland alla vackra unga kvinnor som hade vackert glänsande hår och en frisk glans i hyn.

Hon passade inte in.

Det hade hon aldrig gjort.

Tänk om Bengt såg henne nu, och jämförde henne med alla andra uppklädda kvinnor och såg henne för vad hon var?

Hon skulle aldrig passa in.

Tänk om han tog tillbaka allt det vackra han hade sagt?

Hon kände hur tårarna steg.

Hur kunde en enkel liten klänning få henne att känna sig så ful?

Den var ju vacker.

Men hon var inte här för sin skull.

Hon var här för byns och framförallt barnens skull.

Och sen skulle hon ge sig av!

Det var bara att bita ihop och försöka att inte bli allt för förnedrad.

Hon tog ett djup andetag och sträckte på sig.

När hon ställde sig med dom andra på den nybyggda cermoni scenen skämdes hon så mycket att hon inte vågade se någon i ögonen.

En äldre släkting till det unga paret sträckte upp armarna för att tysta mumlet i församlingen.

Det var dags.

-Vi är samlade här tillsammans, började den äldre kvinnan, för att uppta två nya liv i vår gemenskap och presentera dom för Guden och Gudinnan.

Föräldrarna bar först fram flickan till Liv som tog det sovande barnet i sin famn.

Hon gick fram till karet och började försiktigt tvätta henne.

Den lilla flickan slog genast upp ögonen och skrek.

Liv viskade lugnade åt den lilla som tystnade och fann sig i att tvättas av denna nya kvinna i hennes lilla lilla värld.

När flickan var ren lindades hon först in i en alldeles vit handduk (vilket används endast till namncermonier och ofta går i arv) och räcktes till den äldre kvinnan.

Kvinnan höll försiktigt upp barnet till församlingen och forsatte,

Inför Guden och Gudinnan och denna församling visar jag er detta rena flickebarn. Hjälp henne att växa upp, Hjälp henne att finna sin väg i livet.

-Vi hjälper henne svarade församlingen med en röst.

-Detta flickebarn hedrar Gudinnan med att kallas Lyssa*.

-Vi välkomnar Lyssa, svarade församlingen.

Sen var det dags för gossebarnet att tvättas.

Han hade vaknat av sin systers skrik och var därför lugnare än sin syster under tvättningen.

Den äldre kvinnan sa igen;

-Inför Guden och Gudinnan och denna församling visar jag upp detta rena gossebarn. Hjälp honom att växa upp, Hjälp henne att finna sin väg i livet.

-Vi hjälper honom, svarade församligen.

-Detta gossebarn ska hedra Guden med att kallas Arash*.

-Vi välkomnar Arash, svarade församlingen.

-Barn är våran framtid, sa den äldre kvinnan. Men dom speglar även dom vi är. Vi är alla ansvariga för liven som lämnas i vår vård av Guden och Gudinnan. Vi är alla ansvariga att hjälpa alla nya liv att finna vägen, att finna lyckan, att finna kärleken men framförallt att finna sig själva, fortsatte hon.

Församlingen nickade.

Elba funderade på vad kvinnan sa.

Det låg mycket sanning i det.

Deras egna namncermoni liknade inte alls denna, men hon fann den passande med tanke på allt som hade hänt.

Och stämmer det inte att vi alla bär ett ansvar för barnen? Och i sanningen, speglar sig inte då tidens människor i framtidens barn?

Den äldre kvinnan fortsatte.

-Ingbry och Hagar, Lovar ni att att vara den lysande sol som visar er barn vägen i livet?

-Vi lovar, svarade dom med en röst.

-Ingbry och Hagar, Lovar ni att vara den vakande månen som skyddar era barn mot farorna?

-Vi lovar, svarade dom igen.

-Jag vänder mig till Guden och Gudinnan, så som solen och månen ber jag er ta hand om dessa barn och ledsaga dom på vägen genom livet.

Ingbry och Hagars föräldar slog i var sin silverklocka.

När plinget dött ut fortsatte kvinnan;

-Lyssa och Arash, jag hälsar er välkomna till vår församling.

Hagar och Ingbry höll i sina barn och dom lyste av den kärlek som bara nyblivna föräldar kan känna.

Namncermonin var över.

Liv slank iväg innan nån han börja prata med henne.

Hon stod ute i mörkret och tittade på stjärnorna.

Månen var full och kändes på ett sätt tröstande.

Det var snart dags för henne att börja sin resa.

Ensam.

Dörren öppnades och Bengt ställde sig tillsammans med Best brevid henne.

-Varför försvann du?, frågade han.

Liv funderade vad hon skulle svara utan att verka allt för svag men allt som kom ur henne var den bittra sanningen.

-Jag vet hur jag ser ut, sa hon. Jag kommer aldrig ha det blänkade hår eller hälsosamma strålande hy som dom andra kvinnorna har.

Jag ser ut som en pajas. Nån som försöker låtsas vara vacker.

-LÅTSAS VARA VACKER???? Bengt kunde inte tro vad han hörde. Har du inte sett dig själv? undrade han.

-Ja jag såg, sa Liv med tunn röst. Det var slöseri att ge mig en så vacker klänning. Jag gör den ful.

-Men hur kan du säga så? sa Bengt. Hörde du inte hur alla pratade när du kom in?

-Dom tyckte säkert oxå att jag såg ful och klumpig ut. sa Liv med sänkt blick.

Jag var rädd att du skulle skämmas för mig, fortsatte hon. Att du ska ångra alla fina ord du har sagt när du jämförde mig med alla andra vackra kvinnor som skulle passa dig bättre.

-Nu får du sluta prata såna dumheter, sa Bengt och tvingade upp hennes huvud. Hur kan du vara så blind att du inte ser hur vacker jag tycker du är? Hur kan du vara så döv att du inte hör hur alla beundrade dig? Hur kan du vara så elak mot dig själv? Och tror du inte bättre om mig än så?

-Jag är inte vacker! skrek Liv och rusade ut i mörkret. Hon halkade på en fläck och föll gråtande omkull i snön.

Bengt och Best var strax framme vid henne. Best slickade försiktigt hennes tårar och Bengt räckte fram sin hand för att hjälpa henne upp.

Liv slog undan den.

-Jag klara mig själv! Du behöver inte kalla mig "vacker" sa hon med spydig röst.

jag minns nog hur ni skrattade åt mig när det var fest. Jag minns nog hur ni kallade mig troll och bortbyting. Att jag var så matt i håret och hyn så att om man satte mig i skogen skulle ingen se mig..

Bengt skämdes.

Dom hade vart precis så grymma som hon sa. Och värre.

-Jag minns varenda korkat elakt förnedrande ord jag har sagt, sa han. Vad jag än säger så är det redan sagt. Det kan inte göras ogjort.

-Nej det kan det inte, sa Liv.

-Jag var kanske dum som trodde att du skulle se igenom den korkade, småaktiga pojke och man jag en gång var och se den man som står här och tycker att du är den vackraste kvinna han nånsin har sett.

-Jag är inte vacker, snyftade Liv. Jag är ett fult troll.

-Du är inget troll! Ja, ditt hår kanske har samma färg som barken och din hy kanske inte har glans som dom flesta. Jag hade fel som kallade dig troll.. Jag var dum och blind. Om något så är du en skogsälva. Du är MIN skogsälva. Och om det så ska ta mig hela livet så ska jag få dig att se den vackra kvinna som jag ser framför mig. Och jag ska bevisa för dig att den korkade elaka småaktiga pojken inte finns längre.

Liv såg på Bengt.

-Tycker du verkligen att jag är vacker? frågade hon. På riktigt?

-Du är inte bara vacker, sa Bengt. Du strålar.

Han hjälpte henne upp och borstade snön från hennes klänning.

Liv smög sig in i hans famn.

-Är jag verkligen vacker? frågade hon mot hans skjorta.

-Du ser ut som skogens gudinna, sa Bengt och menade varenda ord. Jag är så väldigt ledsen övet att jag har fått dig att känna dig nåt annat än den vackra kvinna du är. Hade jag kunnat göra det ogjort så skulle jag ha betalat vilket pris som helst för att göra det. Jag skäms. Och jag hoppas du nångång kan förlåta mig och tro mig när jag säger hur vacker du är.

Liv snörvlade.

-Jag beter mig visst väldigt fånigt, sa hon.

-Nej, sa Bengt. Det är inte du som är fånig. Det var jag som var fånen. Jag ville såra dig och det gjorde jag. Jag ville få dig att känna dig ful och jag lyckades. Jag ville få dig att känna att du inte dög och jag lyckades. Men den som var ful och inte dög var jag.

-Du är inte ful, sa Liv.

-Mitt inre var fult, sa Bengt. Och vad är egentligen viktigare än det? Se på dig. Du är vacker inifrån och ut. Och det är en speciell sorst skönhet som inte alla har.

-Du har oxå en vacker insida, sa Liv.

-Då är det du som har gjort den vacker, sa Bengt.

Hon log.

-Nu går vi in och har trevligt, sa hon. Jag måste åka snart.

Bengt tog hennes hand i sin och gick med stolta steg in i salen.

* Att döpa barn (framförallt tvillingar) efter deras Guden och Gudinnans namn anses både lyckosamt och hedrande, men man använder alltid liknande namn och aldrig dom riktiga namnen för att visa respekt.

 

Lady

29 maj 2013 09:44

"kan se Livs klänning framför mig" .. vacker, mycket vacker :) .. Samma stil som jag har *ler* fast min är svart med en vit eller röd ros vid axeln

 

Lady

29 maj 2013 10:28

ang Livs klänning, kan se den framför mig .. samma stil som jag har *ler* .. fast min är svart med en röd eller vit blomma vid axlen...
ang hur Liv känner .. vet precis hur hon tänker och känner sig, jobbar fortfarande på att förbättra det ..

Kram

 

Born to R

30 maj 2013 07:47

Nu har du gjort det igen ..fått mej att lipa på jobbet . Är så farcinerad av denna berättelse så jag kan inte få nog . Tyvärr är det nog många som kan instämma i Liv´s beskrivning av sej själv även om vi alla är skapad övermåttad underbar . Kram

 

Jillian

30 maj 2013 18:06

Herregud! Det här är ju skitbra! Du borde inte blogga! Du borde skriva riktiga böcker!
I LOVE IT!
Skriv mer!
Kram från mig!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Kommer snart!     5e Oktober 2018           Från och med 5e Oktober 2018 finns den på följande ställen   cdbaby   Spotify   YouTube Music   Google Music Store   Apple iTunes   Amazon Mp3   *** ...

    More Peace       NOmore Pieces     

Man behöver inte alltid vara död för att vara ett spöke. *** Bara för att ens röst inte hörs innebär inte det att man inte skriker. *** Det kostar inget att lyssna. *** En kram botar så mycket mer än man tror. *** ...

Jag står och stryker över hans nakna bröstkorg. Vi ska få besök. Jag kan inte vara mer glad. Dom har aldrig hälsat på oss tidigare. Det ska bli så spännande. Jag hoppas att dom tycker om mig. Han avslutar samtalet. Jag vänder upp huvudet för at...

    Bättre att pissa i stuprännan *** än att *** Skita i stekpannan !   önskar ett alldeles härligt underbart 2018 :) ...