Jag vet egentligen inte om jag ska kalla det upptäcksfärd, känns lite mer som en minnesresa.

Jag är tillbaka där jag växte upp.

Skolan jag gick i.

Backen där jag kraschade med cykeln när jag förskte mig på ett stundhopp jag hade sett på tv..  ( jag fick ett snyggt ärr som minne)

Stället där jag hånglade med vad jag tyckte var skolans snyggaste tjej. (Hon är gift med en kompis till mig och dom har två barn. )

Jag funderade flera gånger på att titta till mamma men jag vågade inte.

Jag hade världens bästa mamma.

Hon var en sån som ställde upp i alla väder.

Var det nåt kunde man alltid ringa henne.. Hon lyssnade alltid och förstod alltid.

Det var inte så lätt för henne.

Ensamstående mamma till 3 barn.

Jag är mellanbarn men det kanske ni redan har listat ut.

En överbeskyddande storasyster och en kaxig lillebror.

Jag har vart och tittat till dom..

Eller kollade lite så där på avstånd.

Dom verkar lyckliga och det känns bra.

Jag vill inte att dom ska sörja mig. Jag vill att dom ska vara lyckliga.

Kan inte fatta att dom är vuxna.

Har svårt att acceptera att jag är vuxen.

Jag känner mig inte vuxen.

När jag är på jobbet och hör dom andra prata om villa, barn, familjesemester, lån osv så blir jag alldeles yr i huvet.

Nu kanske ni undrar om jag inte ångrar mig.

Att jag inte har nåt av mig som lever vidare nu när jag är borta.

Nåt som visar att jag en gång fanns?

Ett " JAG WAS HERE" liksom. Men med tanke på hur många dass jag har klottrat på i mina dar så borde d finnas nåt kvar nånstans. Hehe

Alltså det är inte som att jag på nåt sätt ogillar barn eller familj.

Men när jag hela tiden har gått och kännt mig lite ur fas så kändes d aldrig rätt att skaffa barn.

Dessutom har syrran 2 busungar redan.. Och på ett sätt finns jag ju i dom.

Och det skulle inte förvåna mig om lillbrosan oxå sätter sina spår i världen..

Han är tok kär i sin tjej. Fatta att dom träffades i högstadiet.

Avundas honom på ett sätt.

Men tänk om jag nu hade haft fru och barn.

Då hade jag ju lämnat dom nu.

Och hur hade d kännts tror ni?

Både för dom och för mig.

Det är nog lika bra att det blev som det vart.

Dessutom har jag aldrig gillat att ha ansvar.

Det är nog därför jag trivs så bra på mitt jobb.

Man får veta vad man ska göra och så gör man det. (Iallafall på min plats)

Inget större ansvar och man behöver inte ta så många egna intitativ.

Jag har faktiskt kollat upp jobbet.

Det var sig likt.

Nästan iallafall.

Känns som vissa ser lite äldre ut men det kanske bara är dom konstiga färgerna som gör det?

Lite nytt folk och nån som hade slutat, men det är inget nytt.

Gänget är kvar iallafall.

Jag kan förresten meddela att åka hiss som död är ingen större hit ifall ni undrar.

Eftersom jag inte behöver tänka på vikten längre så tog jag hissen upp.

Jo, som död kan man gå genom stängda dörrar..

Vilket inte är så praktiskt när man ska in i en hiss.. Det gäller att va sabla säker på att det faktiskt finns en hiss på den våningen....

Du kan inte själv välja vilken våning du ska till. (fick åka fram och tillbaka en bra stund innan nån skulle till min avdelning)

Och du ska bara veta vad folk har för sig i hissen när dom tror dom är ensam.

Förresten är det lika bra du inte vet.

Världen känns annars så...

Jag vet inte.

På ett sätt så full i liv.

Så full i färg.

Så full i kärlek.

Men den känns oxå så grå.

Så kall.

Så ensam.

Jag känner mig lite vilse.

Jag vet inte vad det är jag ska göra..

Men det känns som det är nånting där ute som drar i mig.

Flera gånger tycker jag oxå att jag ser nåt skymta förbi när jag är ute och knallar runt.

Men jag lyckas aldrig titta i tid för att se vad d är..

Men det känns som det är nåt viktigt jag missar.

 

Najad85

12 februari 2013 18:27

fascinerande historia! tycker om att följa hans tankegång och tycker det ska bli roligt att se vad som händer härnäst =)

 

Lady

12 februari 2013 19:22

Gillar verkligen din historia, ser fram emot fortsättningen :)
kollar var dag om du skrivit nåt mer.

Kramis

 

E

12 februari 2013 20:32

Instämmer med ovanstående och lägger till ordet tänkvärt!
Ser fram emot fortsättningen...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Kommer snart!     5e Oktober 2018           Från och med 5e Oktober 2018 finns den på följande ställen   cdbaby   Spotify   YouTube Music   Google Music Store   Apple iTunes   Amazon Mp3   *** ...

    More Peace       NOmore Pieces     

Man behöver inte alltid vara död för att vara ett spöke. *** Bara för att ens röst inte hörs innebär inte det att man inte skriker. *** Det kostar inget att lyssna. *** En kram botar så mycket mer än man tror. *** ...

Jag står och stryker över hans nakna bröstkorg. Vi ska få besök. Jag kan inte vara mer glad. Dom har aldrig hälsat på oss tidigare. Det ska bli så spännande. Jag hoppas att dom tycker om mig. Han avslutar samtalet. Jag vänder upp huvudet för at...

    Bättre att pissa i stuprännan *** än att *** Skita i stekpannan !   önskar ett alldeles härligt underbart 2018 :) ...