Jag hade inget speciellt mål med min promenad.

Jag bara gick och tittade mig omkring.

Fick syn på en dagstidning i ett fönster.

Jag kunde inte se vad den handlade om men jag kunde se ett datum. 2 oktober.

Det känns som om det är nåt speciellt med den dagen men jag kommer inte på vad.

Kanske nån på jobbet som fyller år?

Plötsligt får jag syn på nåt i ögonvrån.

Jag vänder mig om och kan inte tro mina ögon.

DET ÄR DEN!

Den röda bilen!

Den som körde på mig!

Hela orsaken till att jag är död kommer och körande som om inget har hänt.

Nu kanske ni tänker att det finns tusentals röda bilar... Hur är du säker på att det är just den?

Jag vet.

Fråga mig inte hur, men JAG VET.

Kanske är nån sån där spökgrejj.. Vad vet jag?

Utan att vara riktigt medveten om det så följer jag efter bilen.

Jag vet inte hur, men jag tappar den aldrig ur sikte.

Hjärtat bultar så hårt att jag tror jag ska dö.. (hm.. lite för sent för d nu kanske)

Han parkerar och går in i ett hyreshus.

Han ser helt vanlig ut.

Mannen som dödade mig.

Han som gjorde mig till ett spöke.

Det tänds i ett fönster och jag VET att det är där HAN bor.

Vad gör jag nu?

Ska jag konfrontera honom? (nja, det kanske blir lite svårt men ni vet hur jag menar.)

Vill jag verkligen veta nåt om honom?

Tiden tickar på.

Jag ryser till.. Det känns som nån gick på min grav. (låter mer dramatiskt nu va när jag är död, än om man hade sagt så annars?)

Jag får en obehaglig känsla av deja vú.

Som om jag har stått här förut.

Som att allt står och väger på ett sätt.

Jag skakar av mig den obehagliga känslan, tar ett djuuuupt andetag (eller så djupt man nu kan andas när man är död) och går in.

Spöke som jag är glider jag lätt igenom hans dörr.

Jag hittar honom sittandes vid köksbordet med ett tänt ljus och en flaska whisky stående.

Han tittar på ett tidningsurklipp.

På mig.

Han gråter.

Telefonen ringer och han harklar sig och torkar tårarna innan han svarar.

Jag kan höra dom båda.

-Hej pappa.

-Hej gumman.

-Hur mår du?

-Jag mår bra.

-Säker? Jag vet vilken dag det är. Jag kan komma över om du vill.

-Det behövs inte. Detta är nånting jag behöver gå igenom själv. Men oroa dig inte.

-Det är klart jag oroar mig.. Du är min pappa.

(Jag ser hur han ler)

-Oroa dig inte för mig gumman. Jag klarar mig. Jag lovar.

-Okey då. Men du vet vart jag finns.. Ring om det är nåt. lova det!

-Jag lovar.

-pappa.....

-Jag lovar vännen.. Oroa dig inte.

(jag hör hur hon suckar)

-Jag älskar dig pappa.

-Jag älskar dig oxå gumman.. Vi syns på söndag.. hej då.

-Hej då pappa.

Han lägger på luren och går tillbaka till bordet.

Jag tittar på sakerna han har på bordet och ser ett "diplom" från AA. 5 år nykter.

Han är alkis.

Eller nykter alkoholist säger man kanske.. OCH HAN SITTER MED EN WHISKY???

Han plockar upp min bild igen och börjar prata.

-Jag är så hemskt ledsen. Jag är så VÄLDIGT ledsen. Men jag är så tacksam oxå.

(vafan då för undrar jag)

-Du förlorade ditt liv den dagen.. Men jag gick mitt liv tillbaka. Jag är så ledsen att det behövde ske på din bekostnad.

Han plockar upp whisky flaskan.

Öppnar den..

Går fram till diskbänken och häller ut hela flaskan.

Han till och med sköljer ur den tomma flaskan så det inte blir en droppe alkohol kvar.

Plötsligt gör han det mest hemska ljud jag har hört från nån levande människa.

Flaskan åker i golvet och han faller ihop med händerna pressade mot magen.

Jag försöker rusa fram men jag kan inget göra..

Jag försöker hjälpa honom men jag kan inte få grepp om nånting.

Hjälplöst ser jag på hur han försöker krypa bort till telefonen.

När han har bara några få centimeter kvar ger kroppen upp.

Det hörs en djup rosslande suck och han ligger stilla.

Jag vet inte vad jag ska göra..

Vad jag ska känna.

Sen ser jag hur han sätter sig upp.

Han är förvirrad.

Han tittar på mig.

-Vem är du? Vad gör du här? Vad hände???

DET ÄR JU DU!

-Hej sa jag. (kom inte på nåt bättre)

-Är jag död?

-Ja.. Det verkar inte bättre.

-Vad gör du här? ska du ta mig till helvetet? DET VAR INTE MENINGEN! JAG SVÄR. FÖRLÅT.

(han bönar för sitt liv)

-Du var full, sa jag. Du var full.. Du beslöt dig för att köra bil. Och därför är jag död.

-Ja, sa han.. Hängde skamset med huvudet. Jag var full. Jag körde bil. Du dog. JAG VET!!!! Och jag har ångrat mig varje dag sen dess.

-Men det hjälper inte mig, sa jag.

-Nej, sa han.. Jag vet. Men det hjälpte mig.

-Hur menar du? jag var både arg men kände ändå medlidande med honom.. Jag kunde se att han var uppriktig.

-Jag tog mitt ansvar, sa han. För första gången på så länge jag kan minnas tog jag mitt ansvar. Jag stannade kvar.

Jag ringde ambulancen och polisen. Jag försökte verkligen hjälpa dig. JAG LOVAR. Och när polisen kom sa jag som det var. Jag var full. Alkis.

-Ja, sa jag.

-Jag har inte druckit en droppen sen den dagen. Jag tog emot all hjälp jag kunde få i fängelset. Jag har till och med lyckats få kontakt med min dotter igen efter alla år. Jag har verkligen försökt göra nåt av mitt liv för att din död inte skulle vara meninslös.

(jag funderade en stund. Spelar det verkligen nån roll hur mycket han än ångrar sig? Jag är ändå död.)

-Jag förlåter dig, sa jag och kände hur en stor vikt lyftes från mina axlar. Det var min tid. Du gjorde fel men det var ändå min tid. Hade d inte vart du så hade det vart nån annan.. Och du gjorde nåt av min död.. Nåt meninsfullt. Sååå ja.. Jag förlåter dig.

Han grät.

Plötsligt känner jag hur det blir ett tryck i rummet. Han känner det oxå och tittar på mig.

HÄMTARNA

Dom glider igenom dörren lika enkelt som jag gjorde.

Utan att jag tänker på det så rusar jag fram och ställer mig framför mannen.

-Stopp! Ni FÅR inte ta honom. JAG HAR FÖRLÅTIT HONOM.

Dom glider allt närmare med sina icke ansikten. Trycket är så tungt att jag orkar knappt stå upp.

-Ni får inte ta honom, jag skriker nu. HAN HAR JU FÖR GUDS SKULL ÄNDRATS SITT LIV!!!

Jag känner hur dom tittar på mig.

-Det är ingen fara, säger mannen och reser sig upp.. Jag förstår. Det ska vara så här.. Det är inte mer än rätt.

-NEJ! ,skriker jag.. DET ÄR ABSOLUT INTE RÄTT. DET ÄR FEL!

Hämtarna rör sig inte.

-GÅ HÄR IFRÅN, jag har en så befallande ton jag kan i rösten. HAN TILLHÖR INTE ER! Jag sliter ner telefonen och räcker den till mannens kropp.

-Du ska inte dö än, säger jag. Bönfaller jag.

Jag ser hur mannens avbild? börjar lösas upp och han glider tillbaka mot sin kropp. Den stönar.

Jag blänger mot hämtarna.

Trycket i rummet lättar och hämtarna glider lika tyst ut som dom kom.

På golvet ser jag hur mannen lyckas få tag i telefonen och knappar in ett numer.

-Hjälp mig gumman.

Jag stannar kvar tills ambulansen har hämtat honom.

Hans dotter stannar kvar ett ögonblick. Hon gråter. Jag lägger min arm på henne för att trösta henne.. Jag vet inte hur men hon verkar känna den.

-Tack viskar hon innan hon går.

 

Lady

14 februari 2013 12:58

.. blev rörd där, går själv igenom Sorgbearbetning just nu. Det handlar om att kunna förlåta så man kan gå vidare med sitt eget liv.

Kram

 

Najad85

16 februari 2013 16:08

Jo samma här... går igenom sorg just nu och att förlåta är nog det viktigaste man kan göra... och att säga hur mycket man älskar någon innan det är försent. men bra skrivet och man vill läsa till sista raden =)

 

E

17 februari 2013 19:18

Shit vad bra.... hoppas på mer :-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Kommer snart!     5e Oktober 2018           Från och med 5e Oktober 2018 finns den på följande ställen   cdbaby   Spotify   YouTube Music   Google Music Store   Apple iTunes   Amazon Mp3   *** ...

    More Peace       NOmore Pieces     

Man behöver inte alltid vara död för att vara ett spöke. *** Bara för att ens röst inte hörs innebär inte det att man inte skriker. *** Det kostar inget att lyssna. *** En kram botar så mycket mer än man tror. *** ...

Jag står och stryker över hans nakna bröstkorg. Vi ska få besök. Jag kan inte vara mer glad. Dom har aldrig hälsat på oss tidigare. Det ska bli så spännande. Jag hoppas att dom tycker om mig. Han avslutar samtalet. Jag vänder upp huvudet för at...

    Bättre att pissa i stuprännan *** än att *** Skita i stekpannan !   önskar ett alldeles härligt underbart 2018 :) ...