Vilken grejj.

Jag bara går.

Jag är en sån som måste röra på mig när det är nåt.

Jag går.

Vilken sabla grejj.

Huvet är alldeles snurrigt.

HAN DOG.

Vi pratade.

Och nu lever han igen.

Tack vare mig?

Mannen som är orsaken till att jag är död lever tack vare mig.

Ska jag skratta eller gråta?

Men han hade verkligen tagit tag i sitt liv.

Många gör aldrig det.

Dom skyller sina "misstag" på andra.

Dom tar ut sin ilska på dom runt omkring sig.

Men den här mannen, min baneban, han tog tag i sitt liv och gjorde min död värd nåt.

Och på ett sätt för det mitt liv vidare oxå.

Alltså.. Mitt liv/död har gjort en skillnad för nån.

Kan man egentligen önska mer av sitt liv?

Vänthallen kallar på mig.

Men jag är inte klart här än känner jag.

Allt det här har fått mig att inse att det finns en sak kvar jag måste göra.

Nåt jag egentligen borde ha gjort direkt jag kom ut, men jag var för feg.

Jag måste hem.

Jag måste träffa mamma.

Jag måste veta att hon har det bra.

Jag måste säga hur mycket jag älskar henne.

Plötsligt hör jag hur nån gråter.

Det är ett barn.

Jag går in på den lilla lekparken jag själv har lekt på så många gånger när jag va liten.

Gömd under rutshkanan ser jag en liten flicka. Ett barn. (fråga mig nu inte hur gammal hon är.. jag är hopplös på sånt.. hon kan vara 3 eller 33.. nja.. nu överdrev jag kanske men ni fattar.)

-Hej, säger jag.

-Kan du se mig? hon gjorde stora ögon.

-Javisst, sa jag.

-Är du en ängel?

Jag skrattade.

-Nej då jag är ingen ängel.

-Är du djävulen, viskade hon.

-Nej jag är inte det heller.

-Men du kan se mig???

-Jag kan se dig.

-Är du död?

-Ja.. Är du död?

-Nej, inte än.

-Inte än?

-Dom tog mig. Hon snyftade.

Dom tog mig och jag vet inte vart jag är. Och snart dör jag. JAG VILL TILL MAMMA.

-Vet du vart dom tog dig?

Hon funderade.

-Ja, jag tror det. Hon sa namnet på samma sjukhus jag sydde mitt knä efter jag fått för mig att åka kälke ner för källar trappen.

-Jag vet vart det är. Jag kan följa dig dit.

-Jag är rädd.

-Varför är du rädd.. Jag är inte farlig.

-Inte för dig dummer. Mamma och pappa är arga på mig.

-Varför skulle dom vara det?

-Dom vill inte ha mig längre.

-Varför tror du det?

-Dom har en ny bäjbis nu.

Jag log

-Jag lovar att dom älskar dig lika mycket ändå.. Föräldrar är såna.. Hur många barn dom är får så älskar dom alla.

-Inte mig. Hon tittade trotsigt på mig.

-Varför skulle dom inte älska dig? frågade jag och lyfte upp henne i famnen och började gå mot sjukhuset.

-Jag var dum, sa hon och snyftade i min tröjja.

-Vad har du gjort som var så dumt?

-Jag tog bäjbisens nalle och kastade bort den.

-Och då tror du mamma och pappa inte vill ha dig längre.

-Jaaaaaa. Dom ser inte mig längre.. Det är bara bäjbisen. Alla vill bara vara med bäjbisen.

-Vet du, sa jag. Vuxna är så.. Vuxna är tokiga i bäjbisar.

Hon grät ännu mer..

-Men, sa jag.. Bäjbisar är rätt jobbiga.

-Jobbiga? Hon tittade storögt på mig.

-Jaaa, sa jag allvarligt.. Dom är så små att dom klarar inget själv.

-Jag kan klä mig själv.

Hon lät så stolt att jag var tvungen att le.

-Du ser, sa jag.. Du är mycket duktigare. Och så skriker dom hela tiden.. Och bajsar.. Och spyr, sa jag och rynkade på näsan..

Hon fnittrade så där gulligt som bara barn kan.

-JA, sa hon.. Bäjbisar kan inget alls!

-Och därför är vuxna så mycket för bäjbisar. Heeeeela tiden måste bäjbisen ha hjälp med nåt. Är det en lilla syster eller en lille bror?

-Lillebror.

-Jag har oxå en lillebror.

-Glömde din mamma bort dig oxå då?

-Nej, sa jag.. Mammor glömmer inte.. Men du vet såna där små kan inte göra nåt utan mamma och pappa.. Och ibland blir mamma och pappa trötta. Men dom älskar dig lika mycket ändå. Och du är ju stora syster nu.

-Jaaa.. Jag är jätte stor.

-Så på ett sätt är det ju din bäjbis oxå.. Eller hur?

-Jooo?

-Och du vill väl inte din lillebror ska gå med masas bajs och kräk överallt? Eller vara  hungrig och ensam?

-Nä! Han är min lillebror!

-Så du kanske kan hjälpa mamma och pappa? Så kanske dom inte är så trötta?

-Jaa, jag är stora syster nu.

-Du är stora syster nu. Hon såg så stolt ut. Det lilla livet.

-Men tänk om dom inte vill att jag ska vara stora syster? Jag var dum.

-Vet du sa jag.. Jag var oxå dum mot min lillebror.

-VAR DUUUUUU?

-Ja det var jag sa jag allvarligt.

-Men du är ju storebror? Han är mindre än dig.

-Jo sa jag.

-Man ska vara snäll mot dom som är mindre. Hennes röst var så allvarlig så jag måste le.

-Nu låter du som en stora syster, sa jag.

-Men tänk om dom inte vill ha mig? Jag rymde, viskade hon.

-Rymde du?

-Jaaaaa.

-Men vem ska vara stora syster då?

-JAG ÄR STORA SYSTER.

-Inte om du har rymt. Då får han ju ingen storasyster.

Hon funderade.

-Men om jag kommer hem får han en stora syster?

-Vet du, sa jag.. Jag är säkert på att när du kommer hem så blir dina föräldrar JÄTTE  glada att se dig..

Vi var framme vid sjukhuset. Genom nån sorts "spök" grejj var vi i hennes rum utan att jag visste hur.

Hon såg så liten ut där hon låg i sängen.

Två mycket bleka och härjade föräldrar satt brevid henne och höll henne i handen och strök henne över håret.

-Du måste vakna nu gumman, mamman lät så fruktansvärt förtvivlad. Du måste vakna nu.

Pappan som var lika förkrossad vaggade "lillebror" och försökte hålla tårarna tillbaka.

-Lillebror saknar dig, viskade han. Vi saknar dig, älskling.

-Dom gråter, viskade hon i min famn.

-Det är klart sa jag. Dom älskar dig så mycket.

-Jag vill inte att dom ska gråta. Hon snyftade.

JAG VILL TILL MIN MAMMA.

- Du vet vad du måste göra då?

-Jag måste vakna för jag ligger och sover.

-Så ska du vakna och vara med mamma pappa och lillebror?

-Jag är stora syster, viskade hon.

-Du är inte bara stora syster sa jag.. Du är deras lilla flicka oxå.. Jag pekade på hennes föräldrar. Ser du hur mycket dom saknar sin lilla lilla flicka?

-JAG VILL TILL MIN MAMMA!

-Då måste du vakna.. Kan du göra det?

-Jag måste vakna nu.

Jag lyfte ner henne i sängen..

Hon tittade på sig själv där hon låg och tog sig själv i handen.

-JAG MÅSTE VAKNA NU.

Den lilla flickan i sängen öppnade sina ögon och den andra lilla flickan bleknade bort med ett stort leende.

 

Lady

18 februari 2013 17:34

Mycket bra, som jag har väntat på att fortsätta läsa :)
Kramis

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Kommer snart!     5e Oktober 2018           Från och med 5e Oktober 2018 finns den på följande ställen   cdbaby   Spotify   YouTube Music   Google Music Store   Apple iTunes   Amazon Mp3   *** ...

    More Peace       NOmore Pieces     

Man behöver inte alltid vara död för att vara ett spöke. *** Bara för att ens röst inte hörs innebär inte det att man inte skriker. *** Det kostar inget att lyssna. *** En kram botar så mycket mer än man tror. *** ...

Jag står och stryker över hans nakna bröstkorg. Vi ska få besök. Jag kan inte vara mer glad. Dom har aldrig hälsat på oss tidigare. Det ska bli så spännande. Jag hoppas att dom tycker om mig. Han avslutar samtalet. Jag vänder upp huvudet för at...

    Bättre att pissa i stuprännan *** än att *** Skita i stekpannan !   önskar ett alldeles härligt underbart 2018 :) ...