Det tog en stund innan jag kunde slita mig från sjukhuset.

Det var en sån rörande scen att se.

Föräldrarna skrattade och grät om vart annat när den lilla flickan öppnade ögonen.

Det första hon frågade efter?

Lillebror förstås.

Jag kunde inte sluta le.

Att en sån liten flicka kan vara så stark och så full i liv.

För första gången förstod jag varför folk skaffar barn.

Jag kände mig nästan som en förälder själv där jag stod där brevid sängen och tittade på henne.

Hon stal mitt hjärta med sitt lilla leende.

Hon kommer göra nåt av sitt liv.

Hon kommer inte gå i skuggan som jag gjorde.

Hon kommer att gå i solen och solen kommer älska henne.

Jag smekte hennes hand innan jag gick.

Nu var det dags för mig att gå hem till min mamma.

Bilder av min barndom dök upp medan jag gick.

Jag har inte pratat så mycket om min pappa och det har sina orsaker.

Mina föräldrar hade tyvärr inte den dära lyckliga relationen man läser om eller ser på tv.

Jag vet att pappa älskar oss..

På sitt vis.

Men alla passar inte i relationer, och han var en av dom.

Mina föräldrar träffades när dom var unga, på tok för unga.

Blixtförälskade och vips fick dom barn. Min stora syster.

Mamma älskade att vara mamma, men min pappa kände sig instängd.

Det var ju inte så att han inte älskade min syster. Eller min mamma.

Men dom var båda så unga, vilket var väldigt ovanligt "på den tiden".

Det blev inte bättre när jag föddes bara två år senare.

Pappa drog sig undan.

Dom försökte att inte bråka så vi hörde.

Men vi visste.

Barn vet.

Pappa började titta efter andra kvinnor.. Jag vet inte om han var otrogen för det ville min mamma inte prata om. Hon förnekade att han skulle ha gått över den gränsen men jag tror han gjorde det.

Jag vet iallafall så mycket att han drog sig undan min mor och började glo på porr och flirta med tjejjerna på kiosken osv.

Han var inte direkt diskret.

Mamma försökte skratta bort det och sa att karlar är karlar.. Men både jag och min syster kunde se hur förnedrad hon blev.. Hur hon tappade tron på sig själv.

Jag vet inte hur hon orkade.

Min lillebror är en sladdis.. 5år yngre än jag.

Strax efter han var född tog det slut mellan mina föräldrar.

Jag önskar att jag kunde säga att mamma blev nog stark att kasta ut min pappa, men det var han som gick.

Även om min mamma var förkrossad så var hon stark. Hon har alltid varit stark.

Hon försökte aldrig hålla oss ifrån våran pappa, hon sa aldrig ett ont ord så vi hörde henne.. Men jag är säker på att hon tänkte destomer.

Men pappa var inte direkt intresserad.

Nu vill jag inte utmåla honom som nån hemsk person.

Han gjorde så gott han kunde.

Men det var mamma som alltid fanns där.

Det var hon som hjälpte oss med läxorna.

Det var hon som höll mig i handen efter jag slagit upp knät.. Ett tips.. bob och källartrapp.. ingen hit...

När det va dags var det hon som lärde mig om 6, kondomer, relationer och ansvar.

Hon fick mig aldrig att skämmas utan förklarade så jag förstod.

Mamma var en sån där som älskar livet.

Hon älskade att ha människor omkring sig.

Och hon älskade oss.

Hon hade alltid nära till skratt och alla våra vänner trivdes hos oss.

Det var mörkt när jag kom fram.

Jag kunde se att det lyste så hon var fortfarande vaken.

Jag satte mig i hamocken utanför som jag hade köpt några år tidigare. Den börjar se rätt sliten ut, men då har jag ju vart död i fem år oxå.

Ljuset släktes inne i huset.

Jag väntade en stund och sen gick jag in.

Det såg inte alls ut som jag mindes.

Det kändes livlöst på nåt sätt.

Allt var rent och prydligt.. Så typiskt mamma.. Men utan den kärlek som alltid brukar synas överallt. Kanske för att det är mörkt..

Jag gick in i sovrumet. Hon sov.

Jag satte mig på sängkanten och tittade på henne.

Min mamma.

Hon såg så fridfull ut där hon låg.

Äldre, lite sorgsen men ändå fridfull.

Jag visste inte vart jag skulle börja.

Jag vet inte hur jag började.

Men när jag väl hittade orden så pratade jag resten av natten.

Jag berättade om hur jag dog..

Jag sa atthon inte skulle sörja mig.

-Jag älskar dig mamma. Jag har det bra. Du behöver inte oroa mig. Jag vill att du ska vara lycklig mamma. Jag vill att du ska njuta av livet. Njut av dina barnbarn. Hitta kärleken igen. Jag har funnit frid. (jaja det kanske var en vit lögn men vad gör man inte för att ens mamma ska vara lycklig?) Du behöver inte oroa dig för mig mamma.

Jag såg hur solen började gå upp där ute.. Det är dags för mig att återvända till vänthallen.

-Jag älskar dig mamma.

-Jag älskar dig oxå lilla gubben mumlade hon i sömnen.

Lika tyst som jag kom gick jag igen.

Det var dags att återvända till vänthallen.

 

Lady

20 februari 2013 09:34

Tänker på mina egna föräldrar, hade det ungefär likadant. Jag brukar gå till kyrkogården och "prata" med min mor.

Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Kommer snart!     5e Oktober 2018           Från och med 5e Oktober 2018 finns den på följande ställen   cdbaby   Spotify   YouTube Music   Google Music Store   Apple iTunes   Amazon Mp3   *** ...

    More Peace       NOmore Pieces     

Man behöver inte alltid vara död för att vara ett spöke. *** Bara för att ens röst inte hörs innebär inte det att man inte skriker. *** Det kostar inget att lyssna. *** En kram botar så mycket mer än man tror. *** ...

Jag står och stryker över hans nakna bröstkorg. Vi ska få besök. Jag kan inte vara mer glad. Dom har aldrig hälsat på oss tidigare. Det ska bli så spännande. Jag hoppas att dom tycker om mig. Han avslutar samtalet. Jag vänder upp huvudet för at...

    Bättre att pissa i stuprännan *** än att *** Skita i stekpannan !   önskar ett alldeles härligt underbart 2018 :) ...