Jag var ute!

Jag väntade en stund på att nåt skulle hända.

Inget..

Tydligen är det inte en dödssynd att lämna vänthallen.

Tack och lov för det tänkte jag och kände hur hjärtat började lugna ner sig.

Jag såg nog hur ni höjde på ögonbrynen där.

Men jag vet väl inte hur d funkar heller? Jag är ju bara död.

Men uppenbarligen kan man känna hur sitt hjärtat slår även när man är död.. Man kan ta djupa andetag oxå kan jag påpeka.. Sen om det bara är en "kroppsvilla" är ju en annan sak.

Hur som helst.

Jag verkade iallafall inte bli straffad för att jag lämnade vänthallen så jag bestämde mig för att kolla in stan lite.

Tar ett steg ut på vägen och blir nästan påkörd!

Snacka ironiskt va?

Där har ni ytterligare en nackdel eller fördel beroende på hur man ser på saken..

Även om man sköter sig och går på ett övergångsställe så är det ingen som ser dig utan dom kör ändå.

Å andra sidan.. Du är redan död....

Ryyyyyser hur som helst..

Så vad är det första man gör när man undersöker världen som levande död..

Hörrni.. sluta tänk snuskiga tankar.. Bara för att man är osynlig betyder inte d att man går in i damernas omklädningsrum på badhuset eller nånannanstans.. Ps du är död.. Gissa vad mer som är dött.... En liten vink bara.....

Märkligt där va? Hjärtat kan du känna.. Men en viss annan kroppsdel får en att tänka på Ken dockan...

På tal om det så märkte jag att jag ser andra människor på ett helt annat sätt nu.

Världen i sig ser ju i och för sig rätt mysko ut. Men människor är ju människor kan man ju tycka.

Det är lite som att man ser dom mer på djupet..

Istället för att spana in bruden med dom stora lökarna så får man liksom en annan bild. Man ser mer personen.

Menar nu inte att jag vips kan läsa tankar eller nåt.. (tack och lov för det) men man ser mer helheten på nåt sätt.

Äh jag kan inte förklara bättre än så.

Fattar ni inte så fattar ni inte..

Jag fattar ju inte helt själv så...

Hur som helst..

Jag valde att gå på bio!

Inte så kul som man hade kunnat tro.

Som jag sa tidigare så är världen annorlunda nu. Iallafall i mina ögon.. Så att försöka hänga med i en film var ingen höjdare.. Tack och lov var d inga tidshopp iallafall.. Inget snask hade jag ju heller.. Och folk gick igenom mig hela tiden..

Nej tack..

Men att bara gå omkring och titta på folk var desto mer intressant.

I den gråa världen som jag nu levde i var det som om varje männska hade sitt egna inre ljus.

Men det gällde allt levande.

Även fåglarna hade en "aura" omkring sig där dom flög. Gräset och träden verkade mer levande och blommorna. Vilken syn.

Jag tyckte plötsligt att jag såg nåt i ögonvrån.

Men när jag vände mig om var det borta.

Jag ryckte på axlarna och gick vidare på min upptäcksfärd.

Så vad händer nu kanske ni funderar efter dom dramatiska händelserna med hämtarna..

Ja va fan tror du händer????

Skojjar bara..

Jag har inte en susning.

Hämtarna var en upplevelse jag helst hade varit utan och stämningen i väntrumet kändes dämpad ett bra tag..

Även om det nu är lite lurigt att säga exakt hur länge ett bra tag var med tanke på hur tiden verkar hoppa runt som den vill här.

Men dämpad var den.

Jag visste först inte vad jag skulle tro.

Jamenar.. Va f-n tänker dom när dom utsätter oss för nåt sånt???

Har inte vi nog med våran död (tänkte först säga vårat liv men....) som det är?

Behövde vi verkligen få se det där?

Svaret är förstås JA.

Kanske låter hårt.

Men som dom sa...

Vi styr våra egna öden..

Kanske är på tiden vi får se xakt hur det går när man... tja när man vad egentligen? Inte lever som dom vill? Var hon en väldigt ond person? Vad gjorde hon då i så fall här?

Personligen tror jag inte dom påtvingade oss "uppvisningen" för att på nåt sätt skrämma oss eller för att liksom hötta med fingret och säga så där går d när ni inte sköter er..

Det är nog mer för att visa att varje val är vårt eget.. Varje val har sin konsekvens.

Det är iallafall vad jag kom fram till.

Om jag har rätt vet jag ju faktist inte.

När jag tänker vidare inser jag att även hon kanske var här av en anledning. Hon kanske oxå var här för att göra ett val. Men ibland vill man inte ta ansvar för sina handlingar. Tror ni det kan vara så? Dom gav henne en chans att tänka igenom sitt liv, sina handlingar, sitt öde...

Hon kanske själv insåg att detta var hennes väg att gå?

Eller så försökte hon fly från sitt ansvar så dom var tvungen att ta ansvar för henne?

I den stilen går mina tankar hur som helst.

Sen återstår att se om jag har rätt eller fel.

Jag hoppas bara att jag slipper möta hennes öde.

Så hemskt har jag väl inte levt mitt liv?

Nog var jag väl ändå en rätt kanske inte god person.. men ingen ond iallafall?

Frågan är om det räcker?

Och vart går egentligen gränsen?

När är man egentligen en god människa?

Är jag en god människa?

Är du?

F-n jag börjar känna mig klaustrofobisk här.

Jag måste här ifrån.

Jag kan inte tänka här..

Jag får ingen luft.

Men vågar jag gå?

Tänk om jag skriver under min dom i samma ögonblick jag öppnar dörren?

Eller är det här den väg jag MÅSTE gå för att hitta mitt öde?

Jag kan inte tänka här.

Jag måste ut..

NU.

Jag står med handen på handtaget.

Jag tittar på den gamla damen för att få nån sorts bekräftelse.

Hon ser mig inte.

Vad ska jag göra?

Vågar jag öppna dörren?

Jag har inget val.

Rätt eller fel.

Jag måste härifrån så jag kan tänka.

Den gamla damen vänder sig om och tittar efter honom.

Medan dörren sakta går igen bakom honom ändras texten på den stora skylten.

I vänthallen är ena dagen den adra lik.

Människor kommer och går.

Alla är i sin egna lilla sfär och man umgås inte med varandra.

Utöver välmenande blickar från den gamla damen och bartendern så är jag ensam.

Men det känns ändå rätt på nåt sätt.

Tror lite d vänthallen är till för.

Inte nu ensamhet som så utan mer ett slags frivillig isolering.. En form av meditation. Man tittar in i sitt inre.

Sen vad man kommer fram till eller vad man SKA komma fram till (jag är ju inte där än) är nog olika från person till person.

Det är ju inte som att det finns en regel som säger att vi inte får socialisera med varandra (eller vem vet? men jag har iallafall inte sett nån) men man väljer ändå att hålla sig ensam.

Men jag känner mig inte ensam. Inte på något negativt sätt iallafall.

Å ena sidan är d otroligt frustrerande ibland att bara gå här och inte veta vart jag ska.. Å andra sidan är d på ett sätt lugnande att slippa alla krav. För det finns ingen press här..

Man tar saker i den takt man själv vill.

Jag vet ju ändå varför jag själv har så svårt att komma fram till nåt..

Jag har aldrig kännt att jag passar in och nu är det lite svårt att hitta min väg.

Men däremot har jag lite svårt att förstå varför den gamla damen fortfarande är här.

Hon verkar så fridfull där hon sitter med sin stickning. Som hon bär på nån lite hemlighet om hur man finner riktig harmoni i livet.

Jag "vet" att hon är gammal. Jag "vet" att hon har väntat här länge.. Men varje gång jag ser på henne så verkar hon bli yngre på nåt sätt..

Kanske bara jag som inbillar mig..

Men hon är en sån där person som varje gång hon ler så blir man varm i själen.

Plötsligt kunde jag se hur nåt ändrades på den stora skylten.

Vid ett namn (jag kunde inte läsa det) stod det plötsligt HÄMTNING  med stora röda bokstäver..

Vad tusan innebär det???

Jag var på väg till informationen när den gamla damen tittade på mig och satte upp fingret över läpparna och skakade på huvudet med en allvarlig blick.

Jag stannade där jag stod.

Ur högtalarna hördes en klar röst som informerade oss att hämtarna var på väg och att vi vänligen skulle hålla oss ur deras väg medan dom arbetade.

Jag känner hur det känns som jag får lock i öronen.. men det är inte bara i öronen utan hela kroppen. Det blir ett hemskt tryck och allt känns tungt och dämpat.

Jag tittar mig omkring och kan se att dom flesta andra oxå verkar få samma känsla medan vissa verkar oberörda.. Den gamla damen var en av dom oberörda.

En dörr öppnas och in kommer fyra personer i gråa hm.. kostymer i brist på bättre ord.. För det är lite svårt att sätta fingret på hur dom ser ut. Jag kan inte ens med säkerhet säga om dom var män eller kvinnor.

Det tar en sekund innan jag inser att dom inte har några ansikten.

Dom har huvuden, hår oxå tror jag, men där ansiktet skulle ha suttit var det bara en plan hudfärgad yta.

Jag blev kall i hela kroppen.

Människorna gick snabbt ur deras väg..

Dom verkade veta utan tvekan vart dom skulle.

Plötsligt är dom framme vid en kvinna. Hon såg ut som vem som helst.

Men när hon såg dom närma sig.. Man kunde se en skiftning i hela hennes kropp..

Bartenderns röst ekade plötsligt i mitt huvud.. -Alla människor styr sitt eget öde. Andra har levt sitt liv på ett sånt sätt att beslutet tas åt dom.

Nu vet jag vad han menade.

Hämtarna ställde sig vid kvinnan..

Och sen kom det mest fruktansvärda ljud jag nånsin har hört och jag hoppas aldrig att få höra igen.

Ni vet en sån där visselpipa man har när man ska kalla på hundar? En sån där man inte riktigt hör men ändå liksom "känner" . Vet ni hur jag menar då?

Tänk er den formen av ljud men så högt att du håller för öronen och det känns som dina ben (alltså skelettet) ska gå i tusen bitar.. Och det du hör är inte en vissling utan all den skräck, ångest, panik och skuld en människa kan uppbringa när hon inser att hennes liv ska ta slut och det är hennes eget fel...

Utan att jag hann med så hade kvinnan tagits om hand och hon följde med hämtarna utan motstånd.

När hon passerade mötte jag hennes blick. Jag har aldrig mött en så ångestfylld blick nångång..

Och sen såg jag att där näsan och munnen skulle ha suttit var huden alldeles slät.. och medan jag tittade försvann även hennes ögon.

Ett ögonblick senare var dom borta.

"Locket" jag hade kännt var borta men det skulle dröjja innan jag kunde glömma blicken i hennes ögon och skriket som hade ekat i hela min kropp.

Alla människor styr sitt eget öde.

Men vissa har levt sina liv på ett sånt sätt att beslutet tas åt dom.

Tid betyder inte så mycket i vänthallen.

Så mycket har jag äntligen lyckats förstå.

Men tiden här är inte riktigt som man är van vid.

Ibland känns det som att jag har vart död en "evighet" och ibland bara en kvart.

Och inte bara det.

När jag tittar på klockan så funkar inte den heller som den ska.

Ibland går den framåt i vanlig takt men ibland rusar den.. Ibland gör den "skutt" eller vad jag ska kalla det och ibland går den tom baklänges.

Så jag kan faktiskt inte längre säga hur länge sen det var jag dog.

Om det nu skulle ha nån betydelse.

Tick tick tick...

Och hur mycket klockan än tickar så är jag fortfarande död.

Så är det.

Död.

Låter jag bitter nu?

Som att jag kanske inte är så glad över att vara död längre?

Alltså det var ju aldrig så att jag VILLE dö..

Jamenar.. Jag älskade ju livet som alla andra..

Var bara det att jag liksom kände mig ur fas..

Som att jag inte kommit när jag skulle om ni förstår vad jag menar..

Tänk dig att du ska till en fest men du kommer en kvart efter dom har slutat eller en timme för tidigt..

Lite på det viset.

Men jag kan ju säga det till er ifall ni funderar..

Livet är alltid att föredra över döden..

Så nu vet ni det..

Ta det från en som vet vad han talar om...

På tal om det..

Jag har funderat endel och kommit fram att det finns en för och mot lista på att vara död..

För..

Ingen väckare nånsin!

Ingen kass chef.

Inga bilköer.

Inga jobbiga räkningar som alltid tycks komma när man inte har några pengar.

Ingen som säger åt dig vad du ska göra och när du ska göra d...

Inga köer i affären..

Inga fler sopor att gå ut med.. (hurra för mitt lag)

Ingen disk

Listan kan göras rätt lång... men där har ni lite iallafall..

Listan med nackdelar då kanske ni tänker..

Jo.. Det finns en sån oxå..

Och här kommer den..

Nackdelar med att vara död..

Den frisyr du hade när du dog? den får du "leva med"...

Aldrig byta kläder.

Aldrig duscha.

Aldrig äta. (finns så mycket gott där ute som jag längtar efter)

Aldrig dricka.. (men det visste ni ju redan)

Inga fler cigg (men om d är bra eller dåligt kan jag inte riktigt svara på än)

Hm.. vad har jag glömt..

visst ja...

ALDRIG MER FÅ HA 6.. EVER!!!!!!

Nu kanske ni undrar varför jag inte har listat vänner familj osv som saker man skulle sakna.. men d tyckte jag var lite för uppenbart..

Familj och vänner är ju d alla tänker på..

Men dom små sakerna.. Såna man bara tar för givet.. Som att byta en tröjja tex.. Eller en glass en varm dag.. Det är sånt man kanske inte tänker på.. Men det är ju när man tänker efter dom små sakerna som gör livet värt att leva.. Glöm inte det.

Låter inte så kul längre att vara död va?

Lite måndag hela veckan.. men mindre humor..

Eller hur var det dom sa i Narnia... Alltid vinter men aldrig julafton (eller nåt liknande)

Så jag går här och väntar.

Människor kommer och går.

Den gamla damen stickar.

Mannen läser sin tidning.

Mannen i baren kommer med sina små visdomsord och serverar mig whisky jag inte kan dricka.

Och på den stora skylten i vänthallen står det fortfarande "stand bye"

hejsan =)

mitt nya pannband. Blev klart igår.. Det andra är inte helt färdigt än men dyker nog upp här nån dag.

Förtillfället känns d lite som det lockar mer att skriva än att sticka.

Hoppas ni gillar den.

Trevlig helg =)

Så du är död hade han frågat men både tofallet och ögonen sa det var ett konstaterande.

Kanske inte var så svårt att lista ut egentligen när man är i en väntall för dom döda..

Jag tror alla är döda här iallafall. Men vad vet jag? Jag är ju rätt ny när d gäller det här med att vara död. 

Hur som helst. VÄNTHALLEN... Det lät väl trevligt? 

Jag tittade mig omrking och såg alla människorna som satt där.. 

Undra om det finns fler vänthallar med tanke på hur "få" människor jag såg. Kanske en vänthall per stad eller så? 

Hur som helst.. 

Om man bortser från att alla (tror jag) är döda här så ser d mer eller mindre ut som vilken vänthall som helst.. Och stämningen är kanske inte lika munter som tex en flygplats.

Dom verkade ha personal här oxå vilket jag fann lite lustigt.. (jo även döda har humor)

Men jag kunde se behovet när jag tittade mig omkring.. Det var fler än jag som verkade undra vad i hellskotta gör jag här???

En äldre dam som satt och stickade tittade på mig och log.. En man satt och läste en tidning men hur nära jag än kom så kunde jag inte se vad som stod där.. Det var nog bara för honom.

Människor kom och gick medan andra satt och inte verkade veta vad dom skulle göra och vissa som den gammla damen eller mannen med tidningen satt i lugn och ro och väntade på sin tur.. 

Jag hittade en stor tavla med en massa namn på.. ungefär som på en flygplats där d står vilka plan som går vart och hur man hittar dom osv.. hittade mitt namn men där stod bara "stand by"

Tittade runt lite till och hittade en skyld där det stod information.. 

Äntligen skulle jag få lite svar.

Tog en numerlapp (det var tydligen inte bara jag som var förvirrad)

Efter en stund blev det hur som helst min tur.

-Välkommen till vänthallen.. Vad kan jag stå till tjänst med?

-Jag undrar vad jag gör här..

-Du väntar... (vääääldigt informativt)

-På vad?

-Det är helt och hållet upp till dig.. (åter igen ett bra svar.. suck)

-Jaha.. meeeen... hur lång tid behöver jag vänta då?

-Det tar den tid det tar.. Tid betyder inte så mycket här.

-Men.. vad ska jag göra då?

-Det väljer du själv. Om du vill kan du bara sitta ner och vänta så blir det din tur så småningom.

-Jaha.. Tack då, sa jag och gick mer förvirrad än jag var tidigare.

Det var ju väldigt mycket information man fick där....

Jag ställde mig igen och tittade på tavlan.. Inget nytt för mig. En man brevid mig hade tydligen fått reda på vart han skulle iallafall för han sken upp och gick ut genom en av dom många dörrarna.. Men hur jag än ansträngde mig kunde jag inte se vad som stod på dörren.. 

Plötsligt hittade jag en dörr som jag mycket väl kunde läsa texten på.. BAR.. Hurra för mitt lag, tänkte jag och gick in.. 

Baren såg ut ungefär som vilken bar som helst.. Iallafall som dom barer jag brukar gå till. Jag satte mig vid bardisken och han som jobbade där kom fram.. - Vad är ditt gift? frågade han 

-Gärna en rökig whisky, sa jag.. Men jag har inga pengar..

-Det gör inget.. Detta är inte riktig whisky.. 

Han hällde upp ett glas åt mig.. Den luktade gudomligt.. (oj.. hädade jag nu?) jag satte glaset mot mina läppar och tog en stor klunk.... av ingenting... ( va i hellskotta???)

-Är man död behövar man varken äta eller dricka sa bartendern.

Vet inte om jag höll med honom där.. Iallafall inte i frågan om whiskyn.. Men när jag kände efter så var jag varken hungrig eller törstig.. Jag ville nog bara ha nåt jag kände igen.. 

-Men samtalen här är äkta, sa bartendern. 

-Tur nåt är det sa jag och kunde inte dölja bitterheten över min förlorade whisky i rösten.

Bartendern skrattade.

-Du är ny här? det var en fråga men åter igen ändå ett konstaterande.

-Ja.. märks d så tydligt?

-Iregel är d nyinkomna som hittar hit. Ger en känsla av fast mark underfötterna. 

-Men man snuvas på whiskyn sa jag bittert..

Bartendern skrattade gott igen..

-Behöver du den verkligen?

-hm.... nä... jo... eller egentligen vet jag inte..

-Det kanske är svar du egentligen behöver?

-ja.. den där "informationen" levde inte direkt upp till namnet.. 

-haha .. Nä .. Här "lever" inte så mycket alls...

Jag skrattade lite.

-Men vad tusan gör jag här då?

-Du väntar.. 

(Men suuuuck.. var vi tillbaka där nu igen???)

- MEN VAD TUSAN VÄNTAR JAG PÅ DÅ?

-Det är upp till dig..

(irriterad nu)

-KAN MAN INTE FÅ NÅGRA VETTIGA SVAR HÄR???  Hur i hellskotta ska jag veta vad jag väntar på?

-Det är det vänthallen är till för.. Det är ditt liv.. Bara du som vet hur du ska göra.. Men vilken väg du väljer för att hitta dit är det bara du som kan välja... Ingen kan styra ditt öde förutom du själv.

(nu började vi komma nånstans)

-Men hur vet jag när jag vet? (logisk fråga...)

-Det är nåt man bara vet..  Alla människor styr sitt eget öde.. När man sen kommer hit så måste man välja vilken väg man vill gå.. För vissa är svaret enkelt.. Andra har levt sina liv på ett sånt sätt att det beslutet tas för dom.. men du måste hitta ditt eget öde. Ingen kan se din väg förutom du. Det är oxå därför du bara kan se vad som står vid ditt namn på tavlan och ingen annans.. 

-Jaha, sa jag.. Hade som inget annat att säga.. Det känns väldigt ensamt att vara död.

-Är du på riktigt? frågade jag.. 

-Jag är vad du behövde svarade han leende.

-är du GUD? , jag väntade nervöst på hans svar.. (jamenar.. vad gör man om man råkar stå inför GUD?)

Hans skratt fyllde rummet. -Nej jag är bara en bartender.. 

(Även om jag nu kanske inte trodde på att han var GUD så "bara" en bartender? jo visst.........)

-Oroa dig inte, hans röst hade en lugnande ton... Alla hittar den väg dom ska ta.. För vissa tar det bara lite längre tid.. Och här finns all tid i världen.

(jag vet inte om hans ord gjorde mig lugnare eller mer stressad.. men efter en stund funderande kom jag fram till att jag blev nog lugnare av dom orden..)

-Om jag går nu... Kommer jag hitta hit igen då? 

-Du hittar vad du behöver.. När du behöver det.. Även om du kanske inte vet det själv. Men ibland när det känns som du inte får några svar ska du minnas att svaren finns där.. Bara du som inte har hittat dom än.

(känns som jag slår huvet i väggen.. Kan man få migrän som död tror ni?)

-Så jag måste alltså finna min egen väg?

-Japp..

-Finns det ingen som bara kan säga mig vilken väg jag ska ta? 

-Nej.. Din väg är din väg.. 

-Tja, tack iallafall då sa jag och gick tillbaka till vänthallen.

När jag vände mig om efter dörren hade stängts kunde jag inte längre läsa vad som stod på den..

Jag tryckte ner handtaget men det var låst.

Jag gick tillbaka till bänken där jag hade suttit tidigare.

Den gamla damen tittade på mig och log.