Älvor, Vättar, Alver

Älvor:

Älvor är mellan 20-50cm höga i normalt tillstånd.

Dom har vingar som kan varieras i det oändliga, däremot verkar färgerna vara lika inom familjen.

Älvor finns i alla delar av landet men är oerhört skygga och visar sig helst bara i gryningen och solnedgången.

Älvor är vänliga överlag men kan uppfattas som "busiga".

Ingen vet hur gammal en älva kan bli men uppskattningsvis kan dom bli hundratals år vilket oxå förklarar deras "omogna" sätt till viss mån.

Man känner egentligen inte till så mycket om älvornas liv som så men man vet att dom har en kraftig anknytning till naturen.

Om älvorna minskar i antal eller lider av nån sjukdom så syns det på naturen.

Därför är det oxå dödsstraff med omedelbar verkan om man dödar eller skadar en älva.

Älvor lever fritt och är inte bundna till relationer eller familjer som tex, alver eller människor, men dom kan heller inte skaffa barn innan dom har funnit sin livspartner, vilket gör älvbarn xtremt högt skattade.

Så vitt man vet har man aldrig kunnat skåda ett älv barn och man spekulerar i att dom hålls skyddade från världen tills dom har nåt mogen ålder.

Älvor är inte bundna till den egna rasen utan kan finna kärlek så väl bland människor, alver, troll eller dvärgar.

Även om dom i sitt naturliga tillstånd bara mäter mellan 20-50cm höga (20-30cm är vanligast) så kan dom ifall dom finner kärlek utanför sin "ras" klippa sina vingar och anpassa sin storlek och livslängd till den som har fångat deras hjärta.

Älvor är musik älskare överlag och gör unika instrument.

Enda sättet att komma över ett instrument av en älva är om dom själva skänker ett.

Älvornas magi binder instrumentet till sin ägare och är därmed värdelös för andra.

OM ett älv instrument stjäls eller inte behandlas respektfullt så förstörs det helt enkelt.

I enstaka fall kan ett intstrument gå i arv i en familj (som inte är släkt med älvor osv) ifall det finns anlag av trubadur.

Vättar:

Vättar är en slags "kusin" till älvorna rent gentiskt, med vissa avgörande skillnader.

Till skillnad från älvor som är "unga" till sättet har vättar ofta en mer allvarlig och misstänksam natur vilket gör att dom passar bra som tex väktare eller andra ansvarsfulla områden där en misstänksam natur kan behövas.

Konung Esra från den tidiga åldern hade en vätte som sin närmaste rådgivare vilket ledde till framgångar för hela riket.

En sak som skiljer vättar från älvor är oxå avsaknaden av vingar.

Ingen vet heller hur länge en vätte lever och det är inget dom delar med sig av heller.

Vättar är väldigt mån om att bevara "rasens" hemligheter.

Vättar är oxå stora jämfört med en älva.

Vättar är iregel mellan 50-120cm lång och kan även dom anpassa sig även om det inte är i lika stor grad som älvorna.

Vättar föder iregel inte mer än två barn under en livstid och precis som älvor måste dom hitta en livspartner för att kunna bilda familj vilket gör att även vättar är få till antalet.

Till skillnad från älvor som iregel undviker bebyggelse så föredrar vättar att leva i städer och jobba med människor. Dom har inget emot att arbeta med dvärgar men undvikar helst alver och troll.

Eftersom vättar är allvarliga och misstänksamma till sin natur har dom en känsla för krig och konflikter och har inget emot att ta strid vid behov.

Vättar till skillnad från älvor är fullständigt tondöva med en handfull undantag genom känd vätte historia.

Musik kan i vissa fall vara rent plågsamma för vättars öron och i slaget om Garr användes det som tortyr.

Alver:

Alver skapas när en älva (eller i enstaka fall vätte) hittar en livspartner utanför "den egna rasen" och skaffar barn.

En alv är lika stor som den utvalda partnern och har en beräknad livslängt på 300-500 år.

Om en alv hittar en partner inom alvsläktet blir barnet oxå en alv men om det väljer partner utanför sitt släkte så är det dennes släktes drag som blir det dominanta.

Alver har liksom älvor och vättar spetsiga öron men där slutar dom synliga likheterna.

Alver saknar även dom vingar men som älvorna trivs dom bäst i naturen och bosätter sig sällan i städer eller byar med människor även om undantag finns.

Alver har till skillnad från älvor och vättar inget genetiskt som hindrar dom från att skaffa barn utan en livspartner utan kan ha fler partners om dom så väljer även om dom flesta väljer en livspartner.

Alver liksom älvor har en känsla för naturen och även om inte alverna är bundna till naturens hälsa på samma sätt som älvor så kan man se en tydlig förändrig hos alverna ifall naturen är i olag.

I likhet med älvor är alver älskare av musik men dom har inte älvornas genetiska talang eller magi vad gäller instrument även om alvflöjten är ett av dom dyrare instrumenten i dom fem rikena.

Alver räknas i första hand som fredliga men dom kan bli fruktade krigare vid behov som tex vid det stora slaget om Garr.

Troll och Dvärgar

Troll:

Troll och dvärgar är släkt på genetisk nivå på samma sätt som tex älvor och vättar men med mindre tydliga likheter.

Troll föredrar att bo i djupa mörka skogar och lever oftast i familjegrupper om en ca10-15 individer även om undantag finns.

Troll är mellan 190-250cm stora och har en kraftig benstomme och muskulös läggning vilket gör dom stora kraftiga och tunga.

Deras storlek till trots så är det svårt att hitta ett fredligare folk än trollen.

Dom är något av den djupa skogens vårdare och kan lika väl vårda en kanin unge med ett brutet ben till att forsla bort enorma stockar som hindrar bäckar från att flyta fritt.

Dom har även god hand med dom flesta djur och är därför mycket uppskattade som djurvårdare även i städerna.

Ett troll har en beräknad livslängd på 200-300år och är mycket familje orienterade överlag.

Troll hittar iregel en partner i ganska tidig ålder (jämfört med tex älvor och vättar) och kan få obegränsat antal barn ifall hälsa och ålder tillåter, även om 2-5 barn är vanligast.

Troll undviker som regel allt vad krig och konflikter heter och i dom få fallen troll grälar sins emellan tas det till troll rådet där dom får tala för sin sak och hitta en fredlig lösning.

Vid enstaka fall där inte en lösning kunnat nås av rådet används troll kampen, men vad exakt den går ut på är något trollen håller för sig själva.

Ett troll som slåss blir ofta utvisad från gruppen.

MEN om natur är hotad kan även trollen blanda sig i krigen se slaget om Garr som exempel.

Troll idkar gärna handel med byarna när det gäller olika trävaror (troll är kända för sina skapelser i trä) eller skogs svampar.

Trollsång är vida känns i dom fem rikena.

Dom har en djup men varm stämma som sprider ro över skogen om kvällarna.

"när trollen sjuger sover skogen" brukar d heta i folk mun.

Sången kan även ha en viss helande effekt på både djur och natur.

Dvärgar:

Dvärgar har i likhet med troll en mycket kraftig benstomme och anlag för kraftiga muskler både hos män och kvinnor.

Till skillnad från dom stora trollen blir en dvärg mellan 100-150cm höga och lever mellan 200-350år

Dvärgar trivs bäst i bergen och med sina känsliga sinnen har dom lätt att inte bara hitta äldelstenar och mineraler utan även finna sjöar och kan odla dom finaste grönsakerna och svampar i bergens mineral rika mull.

Dvärgar är kända för sina glada natur och stabila personligheter.

Att få en dvärg att tappa fattningen är svårare än att rubba stora sol berget brukar man säga.

Även om dvärgar i första hand trivs i bergen så har dom inget emot att resa genom skog och städer för att sälja sina ädelstenar och driva handel.

Dvärgar är kända för att vara svårprutade men rättvisa och köper man en ädelsten från en dvärg så vet man att man har fått den finaste kvaliten.

Även om dvärgar kan producera vapen (eller framförallt metaller till vapen) så undviker dom i det längsta att lägga sig i konflikter.

Deras korta kroppar och bastanta benstomme gör att dom inte är riktigt smidiga nog för att strida.

Men om en dvärg svingar sin yxa så har man satt sin sista potatis.

Människan

Människan:

Människor blir som regel mellan 150-230cm långa även om 160-210cm är det mer vanliga.

Människor har inte samma livslängd som dom övriga folken utan lever jämförsvis korta 90-150år om hälsa tillåter.

Kung Ez den första sägs ha blivit 170år men det är inte bevisat.

Människor lever helst i byar eller städer.

Dom har ofta fler än en partner under sin livstid men om man binder sig vid någon (som oftast visas med olika symboler eller smycken) så tas det på största allvar.

Människor kan även dom få stort antal barn under sin livstid beroende på hälsa men även där är 2-5 vanligast.

Människan som av naturen är "svagare" än dom andra folken har därför lättare att få förmågor.

Naturen kräver balans.

Människans natur finns nästan i lika många skepnader som älvans vingar.

Det finns så väl bönder som grottarbetare. Krigare och helare. Trovärdiga som falska.

Övriga folk brukar säga att en människa har lika många lager som en lök och lika växlande som årstiderna.

Guden Ash och gudinnan Lys svävade genom rymden i ett kärlesskimmer.

Dom hade just förenat sig och reste omkring för att finna den rätta platsen för att bekräfta sin lycka.

När dom närmade sig planeten var den hård, kall och öde.

Dom tittade på varandra och log.

Detta var den rätta platsen.

Dom skapade en planet full av kärlek, liv och magi.

Dom såg hur livet frodades och det fyllde dom med lycka.

Men som varje förälder vet, kommer en tid när man måste lämna sina barn och låta dom stå på sina egna ben och utvecklas till en självständig individ.

Och nu var denna tid inne även för Ash och Lys.

Ash välsignade planeten med magi och liv.

Lys, som var så fylld av kärlek och sorg fann inga ord, men hon fällde fem tårar, som av silver, som föll på planeten fylld med hennes kärlek och önskan och fred och harmoni.

Och runt dessa fem silversjöar växte fem kungariken upp.

Så säger legenden.

Men där det är dag blir det även natt.

Där det finns glädje finns oxå sorg.

Och där det finns godhet finns det oxå ondska.

Lilla lilla baby blå,

hur ska du kunna förstå,

att längtan jag bar inom mig

blev verklig när jag höll i dig?

Lilla lilla baby blå

All min kärlek ska du få.

Ute blåser nordanvind,

sakta smeker jag din kind.

Lilla lilla vännen min

Lyckan vill jag ska bli din.

Livet kan va hårt och kallt

men har du kärlek har du allt.

Lilla lilla baby blå

Jag vill inte se dig gå,

men himlens änglar kallar dig

så vem är jag att säga nej?

Lilla lilla baby blå

Lyssna nu så du förstår,

ute i den vida världen,

hjälper dom dig finna vägen.

Lilla lilla vännen min,

hela världen ska bli din.

Livet är ett äventyr,

så se till att det är du som styr.

Lilla lilla baby blå

Det är dags för dig att gå

Lilla lilla vännen min

Jag önska så att du var min.

Jens lyfte åter igen blicken för att titta på henne där hon satt och arbetade.

Hon satt och tecknade för "Lilla blå".

Det var deras tredje bok om Lilla blå men deras första som gifta.

Dom två första böckerna hade blivit väldigt bra mottagna både av sjukhuset, kritiker, vuxna och framförallt av barnen.

Ibland sträckte hon på sig och strök sig omedvetet över magen.

Han ryknade på ögonbrynen.

Hon hade vart sjuk länge nu och han var orolig över henne.

Hon såg så blek ut där hon satt.

Han log.

Men så vacker på samma gång.

Han var glad han hade tagit ledig idag.

Såna här dagar ska man vara rädd om.

Nu hade hon iallafall vart hos läkaren.

Han hade övertalat henne att gå för några dagar sen.

Telefonen ringde och hon svarade.

Han hörde bara hennes del.

-Ja det är jag.

-Okey vad visade dom?

-Är ni säker?

-Vänta måste skriva upp.

-Måndag kl13:15.

-Vi ses då.

-Tack så mycket. Hej då.

Hon satte sig igen.

Han väntade.

Hon ställde sig upp.

Såg ännu blekare ut än innan.

-Vad sa dom? han var orolig.

Det var väl inget allvarligt?

Hon svarade inte utan tittade bara ut genom fönstret.

Hon vände sig om mot honom med tårar i ögonen.

-Älskling? Vad är det? Oroa dig inte vi klarar allt!

Hon snyftade till och gick fram till honom.

Satte hans hand försiktigt över magen.

-Älskling. Vi ska ha barn. Hon log genom tårarna.

-Är dom säker? jamenar du ska ju inte kunna få barn.

-Dom är säker. Det är ett mirakel!

Dom tittade på varann.

Så mycket mirakel var det nog inte.

Dom hade blivit utvalda.

-Välkommen hem baby blå, sa hon.

Han log och kramade om henne.

-Välkommen hem lilla blå.

Det var sista dagen på sjukhuset och jag skulle möta J.E senare den eftermiddagen på fiket.

Jag kan inte säga vilket intryck det har gjort på mig att möta alla dessa modiga barn och deras föräldrar.

Detta är utan tvekan det viktigaste arbete jag någonsin har gjort och det har gett mig en helt ny insikt om vilken styrka som finns i människor.

Den kärlek och omtanke jag har sett är otrolig.

Personalen gör verkligen ett underbart jobb.

Men att se dom små ligga där.. Det verkligen skär i hjärtat.

Denna sista dagen fick jag träffa dom allra yngsta.

Små små bäbisar som låg i kuvöser eller fulla med slangar och mätare som nästan var större än dom själva.

Jag kunde knappt andas.

Hur orkar man en sån sak som förälder?

Dom har knappt hunnit finnas till och redan så måste dom kämpa för allt dom är värd.

Askgrå föräldrar gjorde allt för att hålla sig uppe och finnas där för varandra och sin lilla bäbis.

Det lästes sagor och sjöngs små visor för att lugna den lille som många av dom inte ens kunde hålla i famnen.

Ensam i en liten säng låg lilla baby blå.

Nu hette hon ju förstås inte det.

Men hennes hy..

Hon såg så ensam ur där hon låg.

Men det var hon inte.

På sidan stod en hämtare och väntade.

Jag frågade en av sköterskorna och barnet och hon berättade att den lilla mest troligt inte skulle leva dagen ut.

Föräldrarna som hade vart väldigt unga orkade inte med utan hade lämnat henne i sjukhusets vård.

Dom hade meddelats över hur läget såg ut men dom skulle inte komma.

Sköterskorna hoppades att dom skulle ändra sig och hinna i tid.

Inget barn skulle behöva dö ensam.

Dom försökte turas om att sitta med henne, men det var tyvärr alltid så mycket att göra på deras avdelning att dom inte kunde sitta så mycket dom hade önskat.

-Får jag hålla henne?, frågade jag utan att  jag egentligen hade tänkt det.

Eller är det bättre om hon ligger där hon gör? Kan jag råka förvärra något?

-Det finns inget någon kan göra för henne längre, sa sköterskan. Men orkar du det?

-Ja, sa jag.. Står inte ut med tanken på att hon ligger där alldeles ensam.

-Då får du gärna ha henne, sa sköterskan och placerade oss i en fåtölj.

Hon gav mig en sladd med en knapp som jag skulle trycka om nåt hände och så förklarade hon för mig vad jag hade att vänta mig.

Jag lyssnade uppmärksamt och undrade en sekund om jag verkligen visste vad jag gett mig in i. Men jag kunde inte låta henne ligga där ensam i sängen utan nån i hela världen.

Så vi satt där jag och lilla blå.

Hon var så liten.

Så ömtålig.

Hon rörde sig knappt.

Jag vaggade henne ömt och sjöng för henne.

Lilla lilla baby blå,

lyssna nu så du förstår.

ute i den vida världen,

har du någon med på färden.

Lilla lilla baby blå,

Kärlek är nåt som du ska få.

Livet kan vara hårt och kallt

men har du kärlek har du allt.

Lilla lilla baby blå,

Jag vill inte låta dig gå.

Men världen ropar så på dig,

och jag kommer aldrig glömma dig.

Lilla lilla vännen min,

Hela världen ska bli din.

Livet är ett äventyr,

se till att det är ditt hjärta som styr.

Hon rörde sig i min famn.

Jag hade suttit med henne några timmar nu.

Jag kunde inte släppa henne.

Sköterskorna kom och tittade till oss och kollade hennes värden.

Det var inte lång tid kvar nu.

Fortfarande inga föräldrar.

Hämtaren kom närmare.

Det var dags.

Lilla lilla baby blå  jag snyftade.

Det är dags att låta dig gå.

Lilla lilla vännen min.

Jag önskar så att du va min.

Tårarna rann.

Hon var borta.

Jag kunde se hur hon lämnade sin kropp.

Hämtaren tog försiktigt emot henne.

Jag var glad hon inte var ensam.

Lilla blå vände sig mot mig och tog tag i mitt finger.

Hämtaren nickade åt mig och så for dom.

Jag tröck på knappen och sköterskan kom.

Hon tog babyn och la henne i sängen.

Jag kunde se att hon oxå sörjde.

Hon gav mig en kram och sa att hon var glad jag hade vart där så hon slapp vara ensam.

Jag nickade bara.

Jag kunde inte prata.

Snyftande gick jag långsamt genonom korrodoren.

Hämtarna vände sina huvuden efter mig.

Jag visste inte vad jag skulle göra så jag gick till fiket trots att jag var mer än tidig.

Jag tog en stor latte och satte mig i hörnet. Mitt favorit bord.

Jag bara satt där.

Boken skulle heta Lilla baby blå.

Det spelade ingen roll vad den där J.E Stenberg sa.

Ville "han" sammarbeta med mig så skulle boken heta så!

Jag sörjde men var samtigit arg över hur hård och orättvis världen kan vara.

Jag kunde fortfarande känna henne i min famn.

Men nu slapp hon lida längre.

Plötsligt står det någon vid mitt bord.

-Hej det är jag som är J.E Stenberg.

Jag lyfte blicken och tittade in i Jens varma ögon.

JENS

Han var människa. Hur?

I hans blick och varma leende fick jag alla svar jag behövde.

Han var här för min skull.

-Jag kan inte får barn! är det första jag hasplar ur mig. Toppen.. vilken inledning... Jag ville sjunka genom jorden.

-Och jag kan inte flyga, sa Jens och tog min hand.

Jag hade börjat göra mig ett namn inom branchen och fick faktiskt skriva min egna lilla serie på nätet som heter "den lyckliga hönan". Kanske var ett litet lustigt namn men den riktade sig till barn så jag tyckte att det funkade.

Den blev ganska populär oxå om jag får säga det själv.

Inte så illa för nån som knappt fick godkänt i bild va?

Jag älskar mitt jobb och att veta att man får uppskattning för det inte bara sporrar en att fortsätta utan ger en även mod att utvecklas.

Men jag hade aldrig trott att jag skulle nån den framgång som jag trodde.

Det hade dykt upp en ny författare som riktade in sig på dom allra yngsta barnen och han hade blivit stor nästan över natten.

Nu säger jag HAN men det är faktiskt ingen som med säkerhet kan säga om det är en hon eller han.

"Han" har hela tiden hållit sig borta får alla former av pulicitet som inte dirket riktats åt hans böcker.

Det enda nån känner till är "hans" nam J.E Stenberg.

Och nu hade jag fått höra av min förläggare att "han" inte bara ville jobba med en teknare utan att "han" frågat efter mig specifikt.

Det är stort!

Det är riktigt stort!

Jag var först lite tveksam över att arbeta med nån som var så pass känd och hade så pass stort inflytande i branschen. Skulle jag alls få nåt att säga till om? Skulle jag bara bli överkörd och få höra att jag skulle vara glad över att ens ha fått chansen? Skulle mitt arbete ens duga?

Men när jag fick reda på vad vi skulle göra så försvann alla tvivel.

Det skulle bli en bokserie riktad till svårt sjuka barn och deras familj för att på ett sätt ge barnen hopp och kanske förklara lite om deras sjukdom och hur man kan leva ändå.

Den hade inget namn än utan bara ett tillfälligt arbetsnamn. "sjukhus ungar" muntert va?

Men vad kunde jag säga?

Det gällde ju barn.

Och sjuka barn dessutom.

Så jag nappade direkt!

Om detta skulle funka så skulle det bli mitt livs största bedrift.

Men när det gäller ett sånt här pass stort jobb är d ju inte som att man bara sätter sig ner och skriver. Det krävs en sabla massa funderingar och förarbete.

Hur förklarar man sjuhus termer på ett barns nivå? Hur får man dom att förstå utan att skrämma dom ännu mer? och hur får man föräldrarna att vilja läsa en sån bok? Och hur fungerar det egentligen på sjukhus när det kommer till barn?

Enda erfarenhet jag egentligen hade av sjukhus var ju när jag hade ramlat på lekplatsen och det minndes jag inte så bra.

Jag fick höra att vi skulle sammarbeta med ett barnsjukhus och jag var varmt välkommen dit för att ställa frågor titta och interjuva föräldrar och barn.. Naturligtvis hade dom blivit tillfrågade i förväg.. Jag skulle aldrig komma på tanken att störa en familj med ett svårt sjukt barn utan deras tillstånd.

Familjerna vi/jag skulle prata med hade oxå lite friskare barn som nu skulle vara tvungen lära sig att leva med sina nya förutsättningar.. Precis den målgrupp vi riktade oss till.

Första gången jag gick till sjukhuset var jag så nervös att mina ben kändes som gele.

Jag skulle gå den första veckan själv och sen skulle jag möte J.E Stenberg på fiket (mitt fik) för att börja vårt sammarbete. Valet av mötesplats var det faktiskt han som hade gjort. Fiket började bli stort.

Sjukhus kan vara en skrämmande plats.

Folk är ju där iregel som när dom mår som sämst i sitt liv så stämningen kan vara skrämmande.

Men det var en annan sak som gjorde mig ännu mer illa till mods framförallt när jag kom till barn avdelningen.

Det fanns hämtare nästan överallt.

Jag kände nästan hur det rann isvatten längs ryggraden när jag förstod vad detta innebar.

Hämtare kommer bara av en anledning. (eller kanske två.. eller tre)

Många av barnen här skulle inte klara sig.

Och pga hämtarna så visste jag oxå vilka barn det var.

Jag rusade in i första bästa badrumm och spydde.

Hur skulle jag kunna vara här och låtsas som att allt är bra när jag vet vilka barn som skulle dö?

Min "gåva" var nu inget annat än en förbannelse.

Man ska inte behöva se sånt.

Dom svävade runt som gamar som väntade på ett kadavar.

Men det var en så pass viktig bok så jag bet ihop och gjorde vad jag kom för.

Och barnen var så fulla i liv.

Så lätt att le.

Man kunde se hur föräldrarna verkligen kämpade för att hålla sina barn vid gott humör medan dom själva nätt och jämt kunde stå upp.

Jag fick prata med en liten pojke som inte skulle klara sig.

Jag visste det redan när jag kom in för det fanns en hämtare i rummet.

Föräldrarna visade inget för sonen men dom visste oxå att det inte var så långt kvar.

Men dom gjorde allt för att han skulle känna hopp och vara glad.

Jag förstår inte vart dom fick styrkan ifrån.

Men jag antar att det är så när man har barn.

Man blir super förälder när det händer nåt.

Jag pratade med föräldrarna och dom fick mig att lova att inte antyda nåt annat för pojken än att han skulle klara sig utan problem. Jag skulle nämligen får prata med honom själv.

Det är inte helt lätt att prata med ett barn med sina föräldar i rummet.

Dels svarar ofta föräldrarna i barnens ställe men ofta var det oxå så att barnen visste mer om sin sjukdom än vad föräldrarna hade velat och dom ville inte göra mamma och pappa ledsna.

Så nu var jag tvungen att gå in till den här modiga lilla pojken som jag visste skulle dö och låtsas som att allt var bra.

Jag tog att djupt andetag och gick in i rummet.

Och den pojken.

Vilken underbar liten kille det var.

Han var glad och skämtsam och tyckte det var sååå spännande att jag skulle skriva en bok.

När jag frågade om han längtade tills han skulle få komma hem och leka med sina vänner igen tittade han allvarligt på mig.

-Jag kommer inte hem, sa han. Jag ska till himlen snart.

-Nä det vet du inte, försökte jag säga så hurtigt som möjligt.. Det är väl klart du ska hem till dina kompisar?

-Nej sa han. Om jag skulle bli friskt igen så skulle inte han ha varit här och så pekade han med sitt lilla finger på hämtaren i rummet.

-Vilken han? frågade jag och låtsades att jag minnnsan inte kunde se nån.

-Nu ljuger du, sa pojken. Du kan visst se honom. Jag såg att du såg honom när du kom in.

-Jag ser ingen, försökte jag.

-Det gör inget, sa pojken. Jag vet vuxna inte vill att jag ska få veta. Men jag är inte rädd. Han pekade på hämtaren. Han har sagt jag inte behöver vara rädd.. Han ska hjälpa mig sen så jag inte kommer vilse.

Jag kände hur halsen snördes ihop.

-Men jag vill inte att mamma och pappa ska vara ledsna, sa han.

Underbara lilla vän tänkte jag för mig själv.

Jag tittade på hämtaren och såg honom plötslig i ett nytt ljus.

Jag hade först sett dom som gamar. Otäcka, hotfulla och skrämmande för barnen.

Men nu såg jag dom genom barnens ögon.

För dom var inte hämtarna något hotfullt.

För dom var hämtarna mer änglar. Nån som gjorde att dom inte blev rädd eller ensam när det var dags att lämna sina föräldrar och allt som fanns i deras lilla lilla värld.

Hämtaren "log" mot mig när han kände att jag hade förstått varför dom egentligen var där.

-Han kommer att ta väl hand om dig, sa jag.

-Då behöver jag inte ha ont längre, sa pojken.

Han började bli trött så det var dags för mig att gå.

Jag pratade med föräldrarna en stund innan jag gick.

Jag visste inte först vad jag skulle säga.

Han hade gjort ett sånt stort intryck på mig. Det hade dom oxå gjort med deras stora kärlek för deras son.

-Han vet han ska dö, sa jag.

-Hur vet han det? frågade dom i mun på varandra.

-Han vet, sa jag.

Men han är rädd att ni ska bli olyckliga när han dör.

-Min älskade lilla pojke, snyftade mamman i famnen på sin man.

-Vad ska vi göra? frågade pappan. Hur förklarar man till ett barn att han ska dö?

-Ni behöver inte förklara nåt, sa jag. Han behöver bara veta att ni kommer att må bra. Ni är hela hans värld och han vill inte ni ska må dåligt.

Vi pratade en stund till och jag tackade dom så mycket för att jag hade fått den stora äran att prata med deras son.

Det var ett minne jag alltid skulle bära med mig.