I samlingshuset var man nära hysteri.

Fönstrena skallrade.

Man hörde röster.

Plötsligt gick alla fönster i tusen bitar och glassplitter blandades med snön.

Och det blev mörkt.

Först blev det knäpptyst utöver stormens vinande.

Sen kunde man höra hur Ingbry skrek av skräckblandad smärta.

Liv höjde händerna och i handflatorna hade hon två ljusklot.

-Spika för fönstrena, komenderade hon. Se till att elden kommer igång så fort som möjligt. Blev någon skadad av glaset?

Det fanns några lättare skador men inget man inte kunde ta hand om själv.

Liv kastade in ett av eldkloten som fick brasan att tända till igen.

-Vi viker oss inte, skrek Liv ut i stormen. Ni får varken Ingbry, Hagar eller barnen. Ni kan lika gärna ge er av.

En röst skrattade hånfullt i stormen.

-Flicka lilla, du som inte ens har blivit kallad än.. Du som inte ens vet VAD du är, tror du att VI är rädda för  DIG? 

Ett lugn spred sig i Liv.

-Ja må inte ha blivit kallad än, sa hon. Men tvivla inte på att jag vet VEM jag är, För det vet jag! Jag är LIV och dom är under MITT beskydd!

Rösten i stormen skrattade.

-Nå väl "Liv", hånade rösten. Vi får se hur mycket "liv" det är kvar här sen!

Skrattande lämnade han samlingshuset.

Liv rusade fram till Inbry som flämtade.

-Hagar, viskade hon om och om igen. Rädda barnen. RÄDDA BARNEN....

Hagar och spannet hade satt av hemåt igen.

Stormen ven lika hotfullt som innan men nu hade dom hopp och det lilla hoppet gjorde att dom alla fick nya krafter.

Måtte dom bara hinna i tid.

Han hade bilden kvar i sitt inre av att se Ingbry ligga där i verkar. Måtte dom bara hinna i tid.

Mörkret och stormen höll fortfarande sitt grepp och han visste inte om det var dag eller natt.

Allt han visste var att Ingbry behövde honom.

Skynda, skynda, skynda.

I den stora träd gården (inte trädgård) höll dom olika folken på att komma i ordning.

Aldrig tidigare hade någon satt sin fot här som inte var älva.

Stämningen var tryckt.

Den stora älvmodern tittade ut över folken.

Hennes min var bister.

-Folk, började hon. 

Tystnaden lade sig omedelbart.

-Det är med sorg i hjärtat jag har kallat er hit till träd gården för allra första gången.

Det nickades runt om i den stora salen.

-Naturen är i uppror, fortsatte hon. Vi är ALLA under attack. Mörkret har lagt sig över våran värld och borta i Sommarlunda kämpar en ensam kvinna själv för allas våran framtid.

Upprörda röster hördes.

-Lugn, sa den stora älvmodern och höjde sina händer. Denna kvinna är mycket starkare än någon nånsin kunnat ana, sa hon. Aldrig tidigare har det funnits någon med hennes förmågor.

Ett hav av viskningar böljade i salen. En ny förmåga? Vem är hon? VAD är hon?

Älvmodern tittade ut över folken.

-Hon heter Liv, fortsatte hon som svar på folkens frågor. I sitt inre var hon ändå lugnad över att se alla här. Representanter från Troll, älvor, dvärgar, vättar, alver och människor stod sida vid sida. Hon har även en följeslagare, fortsatte hon. Hon har en vargblandning som heter Best som även han har magiska gåvor till följd av att Liv räddade honom när hon fick sina förmågor. Vi står vid ett avgörande, sa hon och tystnade för att orden skulle gå in. 

Tystnaden var total.

-ÄVEN om Liv vinner mot mörkret denna gång så är detta bara en första strid i ett krig som ännu inte har brutit ut.

-Vad kan vi göra? frågade trollens sändebud.

-Det är dags vi smider vapen av Siljen*!, kom det från dvärgarnas sändebud.

-Siljen får inte smidas som vapen, sa vättarnas sändebud. Det är emot lagen!

-Vi måste sammarbeta, sa den stora älvmodern. Vi måste skydda våra folk och naturen.

I samlingshuset skrek Ingbry. 

Best skyndade fram genom stormen.

Skynda, skynda, skynda.

-Vi måste använda oss av ljuset vi alla bär inom oss, sa den stora älvmodern. Vi måste lita på våran intre styrka. Vårda våra relationer med folken, naturen och livet. Det är inte en slump att flickan heter Liv, fortsatte hon. Hon är gudarnas skapelse. 

Nu hördes ett myller av röster. Gudarnas skapelse. Det har inte hänt sen folken skapades i sitt ursprung.

Den stora älvmodern lyfte än en gång sina händer för att dämpa rösterna.

-Krigens vindar må blåsa, sa hon. Och mörkret må ligga tjockt över oss. Men vi måste sätta vår tillit till Liv och gudarna. MEN, vi måste rusta för KRIG. Hon tittade skarpt på dom en och en. Aldrig förr i vår historia sen våran skapelse har vi stått inför ett liknande hot. Allas vår framtid står och väger på vad som kommer att hända. Jag säger inte att det blir ett krig idag, eller ens imorgon. Det kan dröjja flera år innan hotet kliver ur mörkret och ett fullskaligt krig bryter ut.

Men vi måste förbereda oss NU, sa hon med kraft bakom vartenda ord.

Jag har pratat med dom styrande över sjöarna och prästerna, helarna och trollkarlarna.

Hon drog efter andan.

Nästa mening skulle bli den svåraste att säga.

-Lagen har ändrats. Siljen SKA smidas till vapen!

*Siljen är en ovanlig metall som dvärgarna bryter långt inne i bergen. Den ser ut som silver och behandlas som järn men Siljen är så stark att det finns inget som skyddar mot ett vapen av silje, förutom ett brynje som också är av Siljen. Eftersom det är en så stark och ovanlig metall så bestämde dom styrande över sjöarna tillsammans med den stora älvmodern, representanter från alla folken, prästerna, helarna och trollkarlarna att Siljen aldrig skulle tillåtas att brytas för vapen.