Allvar var spända och nervösa allt eftersom dagen för namngivar cermonin närmade sig.

Det var inte ofta man firade med en annan by framförallt inte HOS en annan by.

Hundspannen hade fått arbeta hårt med att fara fram och tillbaka mellan byarna för att hämta människor och diverse fest tillbehör.

Samlingshuset hade blivit lagat lagom till festen och såg riktigt välkomnande ut.

Man hade kommit fram till att barnens far och mor föräldrar skulle hålla i själva cermonin (vilket var brukligt i den byn) och att Elsbeth skulle sköta själva festligheterna.

Liv hade fått den stora äran att tvätta barnen med silvervatten och hon kände sig rörd.

Som oftast är det någon nära familjen eller en helare eller barnmorska som får den äran.

Cermonin och festligheterna var av stor betydelse för att få tillbaka en känsla av trygghet och vardag över byn efter vad som hade hänt.

Även om sakdorna på hus osv var lagade så var man mer vaksam nu än förr.

Liv hade inte berättat för Bengt eller sin familj än men hon hade blivit kallad.

Efter festen skulle hon och Best lämna byn.

Ett par dagar efter striden när lugnet åter igen hade lagt sig och Best skulle överleva så hade hon börjat få drömmar.

Först hade dom var hemska. 

Stora ringlande röda ormar med giftiga långa vassa tänder som högg efter henne.

Eldsflammor som hade jagat henne och bränt allt i sin väg.

Brinnande förvridna kroppar som skrek efter nåd.

Men sen genom kaoset kunde hon urskilja en röst.

Först så svag att hon inte kunde höra den.

Men för varje dröm blev rösten lite starkare.

Istället för att vara rädd för ormarna så började hon kämpa mot dom.

Istället för att fly från elden försökte hon släcka den.

I den sista drömmen hon hade haft så hade hon besegrat ormarna och släckt elden.

Och ur askan hade det kommit en äldre fe.

Instinktivt visste Liv att detta var den stora älvmodern och föll ner på knä.

-Ställ dig upp barn, sade älvmodern och ändrade form till en kvinna i Livs storlek.

-Var hälsad kära älvmoder, sa Liv.

-Du har skött dig bra, mitt barn, sa älvmodern. Men detta var bara början.

Liv hade backat undan.

-Vad ska jag göra?, undrade hon.

-Det är dags för dig att göra din resa. Det är dags för dig att bli den du är menad att bli.

-Men vem ska jag bli? undrade Liv. Hur vet jag vart jag ska gå? 

-Vem du ska bli vet bara framtiden. Följ ditt hjärta så vet du vart du ska gå. Alla blir kallade på sitt eget vis. Detta är din kallelse mitt barn.

-Måste jag fara själv? frågade Liv och undrade hur hon skulle klara av att lämna sina föräldrar, Bengt och framförallt Best.

-Det är din kallelse så därför är det din resa. Men Best är bunden till dig så han följer med dig vart du går.

-Hur vet jag när jag är klar? frågorna snurrade i hennes huvud. Var hon verkligen redo för detta?

-Man blir aldrig riktigt färdig i sökandet efter sig själv, log den älvmodern krypiskt.

-Kommer jag nånsin komma hem igen?

-Följ ditt hjärta så hittar du alltid hem, och går du nånsin vilse så lita på att Best finner vägen. 

-När måste vi gå?

-Du gå på natten efter namncermonin har skett. Det är viktigt att du kommer i väg på din resa. Vi närmar oss ett krig, mitt barn, och du och Best måste vara redo.

-Varför just jag och Best? Jag är ingen speciell. Tänk om vi inte klarar detta. Jag vet inte vad jag ska göra.

Kan ni inte be någon annan?

-Varför är himlen blå? Varför är regnet blött? Såna frågor leder inte till något. Alla är vi speciella på vårt eget vis. Alla har vi våran del i livets pussel. När tiden är rätt så vet du vad du ska göra. Vill du verkligen lägga din börda på någon annans rygg? Älvmodern log överseende.

Liv sänkte huvudet.

-Nej det skulle jag inte vilja. OM du säger att detta är min VÅRAN väg att vandra så gör vi det.

Älvmodern tog Livs ansikte i sina händer.

-Må guden och gudinnan lysa över dig, må dina steg alltid vara lätta och din börda aldrig tyngre än att du orkar bära den. Älvmodern kysste Liv på kinden, förvandlade sig till sin vanliga form och bleknade bort.

När Liv hade vaknat den morgonen hade Best stått vid henne och tittat på henne.

Han visste att nåt var på gång.

Namngivar cermonin hade ännu varit några dagar bort så Liv hade kunnat förbereda sin resa.

Så försiktigt som möjligt hade hon packat ihop vad hon trodde sig behöva på färden.

Hon hade dock insett att hon inte själv skulle klara av att bära allt som behövdes för en sådan färd på egen hand när det fortfarande var vinter. Med hjälp av byns snickare hade dom tillverkat ett liten släde åt Best.

Vad Liv inte visste var att hon inte var ensam om att ha drömt om den stora älvmodern.

Även Bengt hade haft drömmar.

I hans drömmar hade Liv och Best försvunnit allt längre och längre bort ifrån honom och hur mycket han än skyndade sig så hann han aldrig ikapp.

När han hade fallit ner utmattad i snön hade älvmodern uppenbarat sig för honom.

-Det är inte din resa Bengt, hade hon sagt åt honom.

-Men hur ska dom klara sig själv? Jag måste hjälpa henne.

Behöver solen månen för att visa när det är dags att bli dag? frågade hon honom.

-Nej sa Bengt

-Innebär det att solen och månen inte hör ihop?

-Nej, suckade Bengt.

-Tillhör ditt hjärta Liv?, frågade hon honom.

-JA, sa Bengt och insåg då vad han egentligen kände. 

-Ja, sa  han igen och kände att han menade det. Han tillhörde Liv.

Den stora älvmodern tittade på honom.

-Liv och Best har en väg att vandra som bara dom kan se, började hon. Det är lätt att älska när solen skiner och man går längs samma väg, men hur många hjärtan är inte svaga och ger efter för frestelsen när regnet faller och vägen delar sig?

Liv och Best behöver dig Bengt, men är du stark nog?

Bengt funderade.

-I början avskydde jag henne, sa han. Hon bara fanns där hela tiden. Jag kände henne i mitt inre utan att veta om det. När hon räddade mitt liv trodde jag att det var tacksamhet. När hon räddade mitt liv en andra gång trodde jag det var vänskap. Men, sa han och kände hur det stockade sig i halsen. Hon finns inom mig. Hon har alltid funnits inom mig. Hon kommer alltid att finnas inom mig. 

Älvmodern log. Hon hade ju förstås vetat hur han kände. Hon kunde se hur han och Liv var sammanlänkade och att Best delade denna länk. Den hade alltid funnits där. 

-Lyssna till ditt hjärta, sa hon till Bengt. Ditt hjärta känner Liv. Ditt hjärta längtar efter Liv. Du kommer att veta när hon behöver dig. 

När Bengt hade vaknat så hade han drömmen i tankarna.

Det slog honom att älvmodern hade sagt samma sak som den gammla gubben i stan som hade sålt honom Ametrinen som han hade gett åt Liv som tack för att hon hade räddat hans liv.

Hur hade han vetat?