Elsbeth såg ut över folksamlingen som hade bildats i samlingshuset.

Trots stormen och striden förstört så mycket så såg det vackert och inbjudande ut.

Hon tittade mot dörren efter Liv och Bengt.

Hon suckade för sig själv.

Nånstans inom sig hade hon alltid vetat att Liv och Bengt hörde ihop även om dom inte visste det själva.

Men om dom nu skulle komma till insikt om det nu när det var dags för Liv att ge sig av kändes så... Hon kände sig lurad helt enkelt. Lurad för sin sons skull.

Ung kärlek är stark, men skulle den orka när Liv gav sig av så tidigt?

Vem visste hur lång tid det skulle ta.

Och om det nu blev krig.

Elsbeth rös.

Efter vad som kändes som en väldigt lång tid kom tillslut Liv och Bengt.

Elsbeth suckade.

Det hon både hade längtat efter och fruktat hade inträffat.

Liv och Bengt hade tillslut insett vad dom kände för varandra.

Det stod skrivet över hela dom.

Och Best såg så nöjd ut där han gick mellan dom.

Sen fick hon syn på Bengts handled och såg att han hade en mindre version av Livs kraft armband. Ametrin och allt.

Hur var det möjligt?

Kunde det vara så att det som fanns mellan Liv och Bengt var mer än bara kärlek? Var dom bundna till varandra? Hon visste att det ofta skedde bland dom andra folken, men att människor var bundna till varandra var inte vanligt även om det nu hade hänt mer än en gång.

Liv kom fram till Elsbeth och gav henne en varm kram.

Elsbeth fick kämpa för att hålla tårarna tillbaka. Måtte Livs prövning vara lindrig och kort.

Liv avbröt hennes funderingar.

-Ska vi börja med namncermonin? undrade hon.