Ingbry skrek och kastade sig av och an.

Hon gjorde allt för att hålla tillbaka barnen innan Hagar kom fram.

Liv hade gett henne en avslappnande dryck men för att skona barnen och Ingbry hade den varit svag och inte gjort så mycket effetk som man hade hoppats på.

Liv satte sig vid elden och tittade i lågorna.

Hon försökte känna efter Best.

Hon fick en bild av hur dom skyndade fram genom den vinaden stormen.

Gång på gång körde dom fast i dom allt djupare drivorna men dom kämpade.

På grund av den kraftiga stormen och det kompakta mörkret kunde Liv först inte avgöra vart dom var, men strax fick hon se en hoppfull syn.

-Skynda er ut och tänd så många lyckor ni bara kan undvara, ropade hon.

Dom är snart framme.

Ingbry suckade av lättnad.

Nu fanns det hopp.

Inne i städerna låg paniken tjock.

Stormen och mörkret hade nu pågått i flera dagar.

Barnen var rädda och så även om vuxna även om dom försökte hålla god min åt dom små.

Dom flesta hade hade samlats hos nära och kära.

Det är lättare att hålla känslan av trygghet uppe när man är bland vänner än ensam.

Prästerna hade försökt lugna folket, men förgäves. Dom hade fått stränga order om att inte berätta vad som pågick. 

Det sista som behövdes var ytterligare panik eller att nån övermodig ynglig eller desperat skulle försöka trotsa stormen och bege sig till Sommarlunda i tron att dom kunde hjälpa till.

Best staplade in på gården.

Dom var hemma.

I samlingshuset drog man en djup suck av lättnad när en trött och sliten Hagar staplade in genom dörren hjälpt av två män.

Tor och Bengt bar dom två krusen och Best lunkade sakta efter.

Hagar gick genast fram till Ingbry och gav henne en kyss.

Hon log genom värkarna.

Liv tog krusen och förberedde sig.

Hon började med att ösa upp vatten i en skål som var för att tvätta Ingbry. I andra skålar var vattnet dels för dryck inte bara för Ingbry utan även för Hagar och Liv.

Silvervattnet skulle binda dom samman och all deras kraft skulle behövas om dom skulle kunna besegra mörkret och rädda barnen.

Vattnet var oxå för att tvätta tvillingarna när dom väl kom ut. Vattnet skulle skydda dom den första tiden mot ondskan som låg i luften.

Kvinnorna gjorde dom traditonsenliga förberedelserna.

Hagar, Ingbry och Liv drack ur vattnet.

Vinden skakade huset.

Ingbry skrek.

Nu skulle det börja.

I träd gården gick den stora älvmodern i tankar.

Folken hade lämnat dom och älvorna var ensam kvar.

Ondskan hade ännu inte nått hit. 

Hon smekte dom ståtliga träden.

Hon kände naturen genom barken.

Den var i plågor.

Älvor är bundna till naturen som naturen är bundna till älvorna.

Hon höll fram sin hand.

Den darrade lätt.

Ondskan påverkade även henne.

Hon började känna sig urholkad.

Hennes vingar var inte lika glänsande och spänstiga som dom brukar.

En älvas vingar är hennes stolthet men oxå ett teckens på hennes hälsa.

Vingarna ska ha spänst och glans.

Den gamla älvmodern kände hur kroppen blev allt tröttare.

Träden sträckte ut sina grenar och tog försiktigt emot hennes kropp när hon medvetslös föll ihop.

Hagar baddade Ingbrys panna.

Hon var så varm.

Liv sjöng och höll sina händer ovanför magen.

När fostervattnet gick så tog det inte lång tid innan det första skriket hördes.

-Det blev en flicka, sa Elsbeth. Hon är så vacker. ett perfekt litet flickebarn.

Ingbry och Hagar log mot varandra.

Liv fortsatte sin sång och vinden ven allt hårdare.

Ett ögonblick senare hördes ytterligare ett skrik.

-En stor och stark gosse minssan, sa Elba med gråten i halsen.

Man tog hand om barnen och efterbörden på traditionsenligt vis.

Efterbörden och navelsträngarna skulle ligga på en vit duk så man kunde undersöka den och sen begrava den vid ett träd. En gåva till naturen.

Liv föder liv.

Barnen tvättades i silvervattnet och räcktes sedan till dom stolta och lättade föräldrarna.

Dom levde.

Vinden ökade och slet loss delar av taket.

Skrik hördes och Hagar skyddade Ingbry och barnen med sin kropp.

Liv sträckte ut sin hand och hennes armband flätade ett skyddande tak över den nyblivna familjen.

Bengt försökte skydda hennes kropp mot fallande bräder.

En hånfull röst skrattade i vinden.

Sen verkade allt hända på en gång.

Resterna av taket slets loss och paniken var total.

Människor sprang skräckslaget omkring bland fallande bråte och ondskan som virvlade runt i rumet.

Sen hör dom hur Ingbry skriker i vild panik.

På duken där efterbörden borde ha legat med navelsträngarna låg nu två stora ormar och dom var på väg mot barnen.

Den ena ormen högg efter den lilla gossen men Best kastade sig fram och fick bettet i bogen.

Han föll livlös ihop på marken utan ett ljud.

Liv sträckte ut sin hand och armbandet blev en förlängning av henne.

Hon fångade dom båda ormarna och knäckte deras nackar i en rörelse och slängde in dom i elden.

Hon sträckte ut händerna i luften.

Armbandet bildade ett nät över dom som fanns kvar där inne och hon sjöng.

Hon sjöng om årstiderna, OM livet och kärleken. Familjen och vänskapen. Ljuset i allas hjärtan.

Och det verkade faktiskt som om det blev ljusare.

Eller var det bara inbillning.

Ondskan kom närmare men Liv bara sjöng. 

Hon hade en styrka i sitt inre.

Hon kände stödet från inte bara människorna i byn men utan från naturen själv.

-Du har kanke vunnit denna strid, hånade rösten i vinden.

Men kriger har inte ens börjat än.

Solen trängde igenom dom tunga molnen och stormen bedarrade.

I träd gården reste sig den stora älvmodern mödosamt upp.

Hon tackade träden för deras hjälp.

Hon prövade sina vingar.

Dom kändes spänstiga.

Första striden var vunnen.