Liv ordnade nervöst med sina kläder.

Hon oroade sig allt mer för namngivarcermonin men oxå för avresan.

Allt var ordnat.

Eller allt vad hon trodde hon behövde iallafall.

I sista stund hade hon beslutat sig för att berätta för dom övriga om hennes kallelse.

Hennes familj hade bara nickat. Dom hade förstått att kallelsen skulle komma när som helst.

Dom hade hjälpt henne med så mycket av det praktiska som möjligt.

Hon hade oxå berättat för Bengts föräldrar.

Elsbeth hade snyftat och gett henne en stor kram.

-Du kommer alltid vara som en dotter för mig, sa hon.

Bengts far Engar hade hjälpt henne med diverse praktiska saker hon kunde behöva.

Tillsammans fann dom en passande yxa och såg som hon kunde ta med sig och en rejäl kniv som både skulle vara praktiskt när det gällde att få eventuella bytesdjur och som vapen ifall hon råkade på rövare.

Det var rörande att se hur byn gick samman för att hon skulle få så bra förutsättningar som möjligt för sin resa.

Men så kom det till Bengt.

Hur skulle hon kunna lämna Bengt?

Att lämna föräldrarna och hemmet var svårt nog, men det är ju ändå en naturlig utveckling. Förr eller senare lämnar man ju sina föräldrar.

Men Bengt.

Hon hade förstått att hon älskade honom.

Hon hörde ihop med honom.

Hur skulle hon kunna lämna det?

Och kände han ens samma?

Han hade stått lite avsides och tittat på henne.

Hon kunde inte läsa honom.

Vad än han tänkte så höll han det hemligt.

Så mötte han hennes blick.

Och alla hans hemligheter blev uppenbara.

Hon flämtade till.

Hon behövde inte fråga.

Han behövde inget säga.

Han tog hennes händer i sina och lyfte upp dom till läpparna och kysste dom.

Hans läppar var så varma.

Henner armband började fläta sig och med ens låg dom över hans högra hand och lindade fast sig runt hans handled.

Ametrinen hade delat sig i två perfeka halvor och ena delen satt nu i armbandet som hade flätats över hans handled.

Nu hade dom var sitt armband.

-Hur gjorde du det där? undrade Bengt.

-Jag gjorde inget, sa Liv.

-Vi är en del av varandra, sa Bengt. Nånstans har jag alltid vetat det. Jag tror det var därför jag var så elak mot dig. Du har alltid funnits inom mig, jag var bara för dum för att förstå på vilket sätt.

-Du har alltid funnits hos mig också, sa Liv. Men det känns så orättvist att vi upptäcker det nu.

Bengt höll om henne en lång stund.

-Detta är inte bara din kallelse, sa han. Det är våran. Älvmodern sa att det är lätt att älska när solen skiner och man vandrar på samma väg. Och nu delas våra vägar. Men jag finns alltid med dig ändå.

-Och jag finns alltid med dig, sa Liv.

Ett gläfsande fick dom att rycka till och börja skratta.

-Tro inte att jag glömmer dig, din Best, sa Bengt och rufsade om Best i pälsen. Ta hand om Liv, fortsatte han allvarligt. Hon är ditt ansvar nu.

Best tittade allvarligt påhonom.

-Jag tror att han förstår mig, sa Bengt.

-Det är klart han gör, sa Liv.

-Där är ni, sa Elba och kom gående med Tor. Vi undrade just vart ni var.

Liv och Bengt tittade på varandra.

-Din mor säger att nu får ni skynda er, sa Tor. Det är dags för namncermonin.

-Vi kommer, sa Liv och dom började gå till samlingshuset.

-Såg du Bengts handled? undrade Elba.

-Ja, sa Tor.