Liv rusade fram till Best som fortfarande låg orörlig där han föll efter att ha blivit biten av en av ormarna när han försökte skydda den nya familjen.

Liv visste inte vad hon skulle göra.

Det var Best som låg där.

Hennes Best.

Hennes baby på ett sätt.

Hon böjde sig ner och tog han stora huvud i sina händer.

-Titta på mig Best, viskade hon.

Runt om henne började människorna komma i ordning efter all kalabalik och nu var dom nästan lika oroliga för Best som Liv var.

Han hade börjat som en Best som egentligen inte borde ha fått leva, till att bli en hjälte.

Dom flesta hade nära till gråten när dom såg Liv sitta där med Bests orörliga kropp i famnen.

-Best, kallade Liv om och om igen.

-Best kom tillbaka till mig.

Bengt kom fram med en filt som han lade över Livs axlar.

Hon tog bort filten och bredde den om Best istället.

-Best, viskade hon medan tårarna rann över hans ansikte och ner i den tjocka pälsen.

Hon begravde ansiktet i pälsen och snyftade.

En våt tunga försökte slicka bort hennes tårar.

Best försökte mödosamt komma tillbaka.

Han hade hört hur Liv hade kallat på honom.

Han hade skyndat, skyndat, skyndat och nu var han äntligen hos sin Liv.

Nu var det knappt ett ögat torrt i hela samlingshuset.

Ingbry vågade sig fram och gav det stora djuret en varm kram.

-Tack, sa hon med tårarna rinnande för hennes kinder. Du räddade våra barn. Du räddade oss alla.

Best buffade henne med nosen.

Runt om skrattade man lättat.

Bengt och Tor kom med en snabbt ihopbygd bår att forsla Best på hem igen.

Samlingshuset hade förlorat större delen av taket under striden och det låg bråte och glassplitter överallt.

Eftersom det värsta verkade vara över var det dags för alla att återvända till sina hem.

Ingbry, Hagar och tvillingarna skulle bo med Liv och hennes familj tills dom var starka nog att resa hem.

Best såg ganska obekväm ut där han låg på båren.

Han ville inte ligga still där, han ville gå brevid Liv som han alltid gjorde.

Liv tittade bara på honom, han slokade med huvudet och låg stilla.

Elsbeth och Elba hjälpte Ingbry med barnen.

Hagar gick långsamt brevid, alldeles omtumlad efter sina upplevelser.

Han hade blivit pappa! Inte bara pappa utan far till tvillingar. Tvillingar som ingen hade trott skulle födas levande. Och här var dom. Två perfekta små varelser som nu var i hans vård. Hans och Ingbrys.

Han var så full i tankar att han först inte hörde Liv fråga om han inte ville hålla barnen.

Han bara tittade på henne och funderade vad hon försökte säga.

Hålla dom.

Hålla vad?

Han försökte ordna sina tankar.

Sen sprack han upp i ett stort, stolt och lättat leende.

-JAG HAR BLIVIT PAPPA, ropade han och gav Ingbry en blöt puss och tog några danssteg.

JAG HAR BLIVIT PAPPA.

-Sluta nu gapa, pappa, sa Ingbry leende. Du skrämmer dina barn, som du fortfarande inte har hållt i.

Med ett litet fånigt leende satte sig Hagar ner och tog försiktigt emot de små liven.

-Hej där, viskade han åt dom så som tittade allvarligt på honom. Det är jag som är eran pappa.