Dwarg var i sitt rum och förberedde sig för ett möte med dvärgkungen.

Det tjocka rostbruna håret var kammat så att det blänkte och flätat i den typiska krigsflätan med en halvmåne och en sol av Siljen hängade från ett läderband som höll ihop flätan.

Solen och månen.

Livet och döden.

Och som krigare råder man över båda.

Bistert betraktade han sin bara överkropp i spegeln medan han funderade om gårdagens skjorta var nog ren för ett möte med kungen.

Hans kropp var full av ärr från olika mindre krig och övningar.

Att vara en kallad krigare är inget man önskar sig.

Träningen är rigorös och ansvaret är tyngre än någon man vill bära.

Men så kände han ju förstås inte när han var en ung spoling.

Då hade han vart en bråkstake och struttat runt som en stolt tupp när han hade blivit kallad.

Han skulle minsann bli den största krigaren dom nånsin hade sett.

Han hade njutit av varenda hårda övningsdag.

Han hade sugit in vart enda ord som sades om kroppen och dess svagheter och första gången han höll i en sabel hade han vart så stolt att han knappt kunnat stå still.

Skolningen om ansvar, medkänsla, etik och moral hade han slagit dövörat till.

Vad betydde medlidande i en strid annat än svaghet?

Första gången han var inblandad i en strid var det mot några unga Vättar.

Det var oxå då han dödade för allra första gången.

Han kunde se det framför sig.

Vätten som hette Selis Swartyn hade sett så förvånad ut när hans sabel hade gjort ett gapande sår tvärs över magen så att tarmarna buktade ut.

Han hade förgäves försökt hålla ihop sin kropp och tittat på Dwarg i sin dödsångest.

Dwarg hade bara iakttagit honom medan han väldigt långsamt låg där och dog.

Dwarg strök med fingret frånvarande över Selis märke.

Varje gång en kallad krigare dödar så får dom ett märke på den högra sidan av bröstkorgen.

Dwarg hade vart så stolt när dom hade hällt den frätande syran på kroppen.

Hans skrik hade inte varit ett skrik av smärta utan mer ett stridsvrål.

Hans överhuvud hade tittat på honom.

Han hade vetat bättre.

När en kallad krigare blir befäl får han oxå ansvar för dom i hans trupp.

Varje man i truppen blir endel av den kallades själv.

Och varje gång någon i truppen dör så måste den kallade få en en ny symbol.

Symbolen hamnar på den vänstra sidan av bröstkorgen för att vara nära hjärtat.

Hans första förlorade soldat var hans egen kusin.

Levin Evysson.

En pil hade träffat på en ömtålig plats i hans rustning.

Det hade tagit honom hela tre veckor att dö eftersom pilen var förgiftad.

Dom sista dagarna hade hans härjade kropp mer liknat ett skelett än den kraftfulla dvärg och krigare han en gång varit och han yrade.

Babblade som en fåne.

Skrattat och gråtit om vart annat.

Hans mor hade gett honom en blick han aldrig kunde glömma.

Levin hade varit under hans ansvar.

Det var hans fel att hennes son dog.

När syran hälldes på honom för det dödsfallet svor han till gudarna att han skulle göra vad som krävdes för att så få som möjligt skulle dö.. Vän eller fiende.

Det är därför symbolerna utdelas.

Varje liv har ett värde i sig själv.

Vän eller fiende.

Liv föder liv.

Död föder död.

Och en kallad krigare måste veta vad ett liv är värt.

Vad varje liv är värt.

Symbolerna han bar på var på tok för många.

Han mindes första gången hans mor hade sett honom utan tröjja.

Hur hon hade gråtit när hon hade sett alla ärr och alla symboler som fanns på hans kropp.

Hon hade alltid hoppats att han skulle finna någon att gifta sig med. Skaffa barn.

Men när hon såg hans krigshärjade kropp hade hon tystnat om sin längtan efter en sonhustru och barnbarn.

Vem skulle vilja förena sig med någon vars hela kropp var en ständig påminnelse om död?

Och hur många symboler skulle det inte bli denna gång?

Hur många liv skulle inte gå förlorade eller för alltid bli förändrade för alltid?

Och vapen av Siljen?

Han kände sig gammal.

Det knackade försiktigt på dörren.

-KOM IN, röt han, irriterad över att ha blivit avbruten i sina funderingar.

-Ursäkta mästare Dwarg, stammade kungens page. Det börjar bli dags för ert möte med Kungen.

-Jag kommer om tio minuter, sa Dwarg.

-Då ska jag genast framföra det, sa pagen och smet iväg på raska ben.

Dwarg kastade en sista blick i spegel och stängde skjortan.