Berg svingade den tunga grovhackan mot den fuktiga bergsväggen.

Svetten lackade på den muskulösa bruna kroppen och han torkade svetten ur pappan.

Till skillnad mot vad man kanske hade kunnat tro så är dom flesta dvärgar bruna istället för bleka.

Detta har skett genom att deras kropp har utvecklat med hjälp av kosten en sorts extra känslighet för solen som gör att dom lättare absorberar solens strålar och dess välgörande egenskaper genom huden, vilket har lett till att dvärgarna får sin mörka färg.

Dessutom föredrar dom felsta dvärgar att sitta i dom upplysta delarna av grottorna så fort tillfälle ges för att på så sätt komma ifrån den råa kylan som ofta finns i dom djupa grottorna.

Berg Hammarson var av medellängd. Hans hår var tjockt och långt och för tillfället flätat i sedvanlig arbetsfläta. Han hade en brun muskulös kropp med kraftig hårbeväxt bröstkorg.

Högt upp på högra armen har han en vacker tatuering som visar att han är en av få som har tillstånd att bryta Siljen.

Siljen.

Berg drack en djup klung från vattensäcken han bar i sitt bälte.

Det var inte ofta man bröt Siljen.

Och att bryta såna mängder för att göra vapen hade man aldrig tidigare gjort.

Aldrig.

Han hade blivit alldeles kall inombords när dom fick nyheten.

Dom skulle rusta för krig.

Det var bara en handfull av kungens trognaste som visste hela historien men det hade gått rykten om en okänd ondska och en kvinna dom hette Liv.

Krig.

Han rös och lyfte upp hackan och började arbeta.

I slaget om Garr hade hans släkt förlorat många.

Dom hade nästan blivit utrotade.

Krig fick dom flesta att rynka på näsan av obehag men hos Berg spred sig skräcken som en iskall bäck genom ådrorna.

Han var glad att hans mor inte levde längre, hon hade inte orkat med denna hemska nyhet.

Bergs far Hammar var inom kungens närmaste krets och han hade sett ytterst sammanbiten ut efter kungens rådslag.

Han hade satt båda händerna på Bergs axlar och tittat honom djupt i ögonen.

Han hade inte sagt nåt, bara stått så.

Sen hade han rufsat om Bergs hår som om han vore en liten igen och sagt -Du är en bra grabb. Sen hade han gått iväg.

Berg svingade hackan.

Slag på slag på slag.

Tidigare hade han hittat en mindre ametrin åder, men trots att ametrin är en av dom mer värdefulla halvädelstenarna så hade han bara visslat till sig en av om andra och bytt plats.

Han hade naturligtvis brutit efter Siljen förr, annars hade han inte fått kvalificera sig som Siljen brytare, men då hade det alltid handlat om mindre mängder till smycken.

Det enda som är svårare hos dvärgarna än att bli Siljen brytare är att bli Siljen smed.

Bara fem Siljen smeder fanns i hela Silversjöarna.

Dvärgkungens tredje kusin Sigbris var en av dom fem.

Hon var en vacker kvinna tyckte Berg.

I hennes arbeten, som klassades som en av finaste på senare tid, kunde han ana hennes själ.

Det fanns en känsla i hennes arbeten som saknades hos många av dom andra, även hos dom mest tekniskt kunniga.

Hans dagdrömmar avbröts när hackan gick i bitar.

Han hade hittat en Siljen åder.

Sakta sträckte han ut sin hand och smekte Siljen.

Siljen ser ut ungefär som silver men har en mjukare glans.

Ett stort flak hade lossnat där hackans sista slag hade tagit.

Det verkade vara en stark åder.

Siljen kändes mjuk och len under hans försiktiga fingertoppar.

Tidigare om man funnit en så stor åder hade man bara tagit det man behövde och lämnat resten.

Men nu skulle han få arbeta.

Den glädje han annars skulle ha kännt över att hitta en så fin åder hade ersatts av en smak av galla längst bak i halsen.

Detta fynd skulle inte leda till några vackra smycken eller brynje åt någon stor konung eller ens en cermomiell kniv åt en präst.

Denna Siljen skulle formas till vapen.

Vapen som skulle döda.

Denna Siljen skulle inte leda till några lyckliga leenden utan bara till att blodet skulle flyta.

Han grävde i sin arbetsväska och plockade fram ytterligare en hacka.

Blicken var hård och hans min kall.

Beslutsamt höjde han hackan.