Jazie vaknade av att Jakkzarh höll för hennes mun.

Knappt en steglängd ifrån dom passerade en av dom odöda.

Jazie piggnade till fortare än hon nånsin hade trott var möjligt.

-Vad är det som pågår? frågade hon.

-Det verkar som dom har tänkt sätta ankar.

-Menar du?

-Det verkar som dom har nått sitt mål.

-Men det måste ju vara länge kvar tills offerkullen är redo?

-Vågen måste ha fört iväg dom fortare än om hade kunnat ana.

-Vi måste ta oss av skeppet. Vi måste varna dom.

-Om vi väntar tills däcket är fritt så borde vi kunna ta oss till följebåten.

-Bra ide. Vi kan klättra längs repet och bara skära av det sen.

Dom odöda satte ankar och tog ner seglen. Dom var obehagligt snabba och smidiga med tanke på deras långsamma ryckiga rörelser.

Det var som om att dom behövde ett mål för att kunna utnyttra sin rörlighet.

Så fort dom inte hade en specifik uppgift stod dom bara stilla eller rörde sig väldigt långsamt, som om dom inte visste vart dom skulle ta vägen. Som att dom helt saknade en egen vilja.

Men det fanns inget tvivel på att dom var både dödliga och hänsynslösa.

Gudens perfekta redskap.

När däcket var tomt smög dom sig fram till följebåten.

Månen var full så dom smög försiktigt i skuggorna för att inte riskera att bli upptäcktta ifall nån ur besättningen hade orsak att gå upp på däcket.

Linan hängde slak mellan skeppet och följebåten så det var svårare än dom först trodde att ta sig över.

Jakkzarh som var först var nära att klämmas mellan dom när en våg slog emot.

Han fick anstränga sin kattlika kropp till det yttersta för att svinga sig upp i den mindre båten innan den träffade honom.

Han låt ett ögonblick och flämtade av ansträngning.

Han höll repet noga sträckt så Jazie kunde ta sig ner utan komplikationer.

Dom tittade på varandra.

Jazie skar av repet.

Nu fanns det ingen återvändo.

Maarakhus tittade ut genom ett fönster och fick se IsaMabirse på stranden.

Han hade inte tänkt spionera på henne, men nu kunde han inte slite blicken ifrån henne.

Hon gick på stranden och vinden slet i hennes hår.

Han hade aldrig kunnat förstå varför hon alltid ville vara på stranden när månen var full, och hon hade inte kunnat förklara det heller.

Hon visste nog inte helt själv trodde han.

Men detta var allra första gången han såg henne.

Eftersom det var natt så behövde hon inte sin skyddande huva.

Det var förtrollande att se henne i månens sken med håret böljande.

Hon vände ansiktet mot månen på samma sätt som många njuter av solen en varm och härlig dag.

Detta var hennes sol, förstod Maarakhus.

Han skulle precis vända sig om för att respektera hennes privatliv när hon tog av sig kläderna.

Han stod som förstenad.

Han hade förstås sett hennes kropp tidigare men i skenet av lampor.

Här, badande i månskenet kom hon till sin fulla rätt.

Hans far hade nog rätt.

Hon såg ut som en varelse som just kommit från havet.

Eller från rymden.

Hon var månens dotter.

Han hörde hur hon skrattade sitt hesa skratt och så sprang hon ut i vågorna.

Hon såg så fri ut.

Så.... Vanlig.

Men samtidigt så var hon allt annat än vanlig.

Hans hjärta bultade hårt.

Plötsligt hördes ett högt kraxande från snöskatan som flög i cirklar ovanför henne.

Hon hade fått syn på något.

Isa skyndade upp hur vattnet och klädde på sig.

En liten båt var på väg iland.

Maarakhus ropade på vakterna och sprang ut.

När Maarakhus och vakterna nådde stranden var båten nästan iland.

Till hans stora förskräckelse så gick Isa helt orädd båten till mötes och hjälpte dom iland.

Vakterna stod redo med vapen och Maarakhus visste inte vad han skulle tro.

Aldrig hade någon kommit från havet tidigare.

Varelserna som klev iland var olik allt annat någon av dom hade sett tidigare.

Vakterna spände strängarna i sina bågar och höjde sablarna, men Isa höjde avvisande på armarna.

-Stopp, skada dom inte. Dom är inte här för att göra någon illa!

-Hur kan du vara så säker på det? frågade Maarakhus tvivlande.

-Jag kan känna deras avsikter, sa hon.

Jazie morrade.

Detta folk såg ut som dom odöda och doftade helt annorlunda än hon var van vid.

Jakkzarh var redo för strid.

Isa sträckte ut båda sina händer mot Jazie och visade att hon inte dolde något vapen.

Jazie sträckte fram sina och upprepade proceduren.

Hon tog ett steg fram till Isa och drog in hennes doft.

Maarakhus höde sin sabel men Isa hindrade honom.

-Låt henne känna min doft, sa hon.

Jakkzarh bedömde Maarakhus med blicken. Han kunde se denna märkliga varelse beskydda sin hona men också att han respekterade henne. Dom måste vara förenade.

-Jakkzarh, sa Jakkzarh och slog sin hand mot bröstet.

-Jakkzarh, upprepade Maarakhus och tog försiktigt på Jakkzarhs bröstkorg. Maarakhus, fortsatte han och pekade på sig själv.

-Mahrahus... MAarakhus, försökte Jakkzarh igen. Maarakhus.

Isa log försiktigt åt Jazie som log tillbaka.

-IsaMabirse, Isa, sa Isa och pekade på sig själv.

-Jazie, sa Jazie och pekade på sig själv. Vi kommer från andra sidan havet.

-Ni är här för att varna oss för det stora hotet? undrade Isa.

-Ja, sa Jazie. Hon tittade ner på marken. Sen höjde hon blicken och mötte Isas. Det är vi som är det stora hotet fortsatte hon.

Författaren skriver;

Tusen tack till skåningen som gav mig inspirationen att komma över den sista (hoppas jag) tröskeln. Ibland behöver man en liten knuff för att ta sig vidare.

Berg och Sigbris satt så avsides som dom kunde i den fullsatta matsalen.

Sen berget skakade hade man varit tvungen stänga ner stora delar av dom delar som annars användes för boende och därför hade man varit tvungen sätta upp tillfälliga läger i dom större salarna.

Till och med Kungen hade fått anpassa sig och åt med dom övriga.

Det var ingen som klagade, man kände en viss trygghet att vara samlade.

Berg höll Sibris hand hårt i sin och tittade på deras tatuering som visade att dom var förenade.

Hon hade funnits vid hans sida hela tiden.

Hon hade hållt honom sällskap under dagarna, hon hade tröstat honom när han vaknat skrikande.

Torkat hans svett när hostan nästan tog ihjäl honom.

Och det hade varit nära.

Hans skador hade först inte varit så illa men hostan hade försvårat läkningen.

Så en dag hade han hostat så kraftigt att han svimmat och ett av hans trasiga revben hade punkterat en lunga.

Läkarna hade inte trott han skulle överleva.

Berg ville inte överleva.

Men det ville Sigbris.

Och hon fanns där.

Hon gav aldrig upp.

Så en dag hade han märkt att han log.

En dag upptäckte han att han inte bara höll hennes hand utan även strök med tummen över hennes små fingrar.

Det kändes så intimt.

Blygt hade han dragit åt sig handen så tvärt att Sigbris tittat på honom.

När hon såg hur generad han var hade hon bara lett sitt vackra leende och kysst honom.

-Din stora dummar, sa hon.

Att förena sig så hastigt var inte egentligen vad Berg ville.

Sigbris var en underbar kvinna och förtjänades att uppvaktas som en.

Men hon hade insisterat.

-Jag var nära att förlora dig, sa hon. Inte bara en gång, utan två.. Tro inte att jag släpper dig så lätt när jag äntligen har fångat dig.

Så vad hade han kunnat göra?

Det var inte lönt att motsätta sig när hon väl hade bestämt sig.

Föreningen skedde i solrummet och alla som rymdes var där för att se.

Man behövde en orsak att fira efter all död.

Så nu satt dom här i matsalen.

Förenade.

Berg suckade över allt ljud.

Han var fortfarande bitter över att inte kunna vara till någon nytta.

Ilskan blossade upp till raserianfall av orättvisan över all död.

Sigbris strök hans hand.

Dom hade just börjat repa sig när Älvorna röck sina vingar.

Berget hade åter igen skakat och orsakat stor panik och växterna i solrummet var nära att dö ut.

Det sög musten ur honom.

Det var som om allt liv försvann ifrån dom.

Nästan hela sitt liv hade han bott där.

Det var hans hem.

Men hemmet ska vara en trygg plats, och trygg kände sig ingen av dom längre.

Han gjorde sitt bästa för att hjälpa till att vårda dom växter som fanns kvar.

Även om han inte var helare eller kallad så finns det magi i allt man gör av kärlek, så med hans hjälp och många med honom så började växterna frodas igen.

Och ju friskare växterna blev ju mer försvann bitterheten inom honom.

Men än fanns ett stort mörker inom honom.

Det gnagde i honom.

Frätte honom inifrån och ut.

Hotade med att förstöra allt det vackra som ändå fanns där.

Och nu kände han ur ilskan blossade upp.

Måste ungarna väsnas så förskräckligt???

Plötsligt ställer sig en av dvärgarna upp och sliter tag i ett barn och skriker åt honom att vara tyst.

Berg slet tag i mannen och tröck upp honom mot väggen.

Han var röd i ansiktet av ilska.

-Berg? Sigbris tittade bedjande på honom.

Mannen såg rädd ut och barnet grät imoderns famn.

Berg släppte mannen.

Allas blickar var på honom.

Han ställde sig upp på ett bord och stod tyst tills han hade allas uppmärksamhet.

-Ni vet alla vem jag är, började han.

Ni vet alla vilken bitterhet och mörker jag har burit inom mig sen det hemska raset.

Dom nickade allvarligt.

-Trots att jag har denna vackra underbara kvinnan vid min sida, fortsatte han och gav Sigbris ett varmt leende, så vinner mörkret jag bär inom mig ibland.

Jag skäms för att erkänna att det hade lika gärna kunnat vara jag som hade grabbat tag i barnet.

Och jag vet jag inte är ensam om det.

Han tittade ut över församlingen och kunde se hur många vände bort blicken i igenkännande skam.

-Men när jag såg den här mannen grabba tag i barnet, precis som jag själv just velat göra var det som om något inom mig brast.

Vi har alla överlevt nåt fruktansvärt.

Vi har förlorat släkt, vänner, älskade. Ja, hela släkten har vi sett försvinna.

Och nu har älvorna ryckt sina vingar och våra växter har sagt ifrån.

Vi orkar inte mer!

Och som inte det vore allt så närmar sig det STORA HOTET fortare än vi hade trott och önskat.

Är det så konstigt att vi har svårt att förstå hur barnen kan skratta och stojja när så mycket har hänt? När så mycket kommer att hända? När så många fler kommer att försvinna ifrån oss?

Han sträckte ut sin hand till barnet som tog den och kramade Berg.

-Men, sa Berg. Det är ju för barnen vi kämpar. Det är för barnen, för allas vår framtid vi kämpar. Och vad är bättre sätt att bekämpa mörkret både inom oss och utifrån än med skratt?

Han lyfte upp barnet så den kiknade av skratt.

Berg log stort.

Spridda skratt hördes i salen.

-Så vi ska glädjas åt att dom små fortfarande kan hitta glädje och skratt i dessa osäkra tider.

Finn styrkan i skrattet. Njut av kärleken. Lev livet.

Om vi inte gör det,.. så varför kämpa?

Han klev ner från bordet och sträckte fram handen mot mannen han hade tryckt upp mot väggen.

-Hej jag är Berg, jag ber så hemskt mycket om ursäkt och jag hoppas du kan förlåta mig.

-Hej Berg, jag är Anton, och jag har redan förlåtit dig och hoppas i min tur modern till barnet och barnet själv kan förlåta mig. Jag visste inte att mörkret inom mig var så starkt.

Barnet tittade på Anton och gav honom en blyg kram.

-Jag har en blomma, sa han och sträckte fram sin lilla hand mot Anton. Visst är den fin?

-Den är jätte fin, sa Anton.

Sigbris tittade mot Berg.

-Du kan få den, sa barnet och gav blomman till Anton.

-Det var den finaste present, sa Anton med gråten i halsen.

-Du är välkommen att sitta med Erik och mig och dela vår måltid, sa barnet Eriks mor Evyna.

-Jag tackar ja med glädje, sa Anton.

Bengt kunde inte ta sina ögon ifrån Liv.

Han visste inte hur länge han hade stått där och bara tittat på henne.

Hon stod på en sten med ett svärd i handen och gjorde olika balansövningar.

Det såg ut som en märklig långsam dans och han var som förtrollad.

Han upptäckte att han hade hållit andan och tog ett djupt andetag.

Då tittade Liv åt hans håll.

Hon gav upp ett tjut av ren och skär lycka, satte smidigt fast svärdet i bältet och kastade sig i hans famn.

Han höll om henne.

Hårt.

Insöp dofter som bara var hennes.

Hon doftade som skogen.

Som blommorna.

Som Liv.

Hon passade så bra i hans famn.

Så förvandlades världen till ett kaos.

Marken mullrade och dom kastades omkull.

Det var som om hela naturen plågades, skrek i smärta.

-Älvorna har ryckt sina vingar, skrek Mäster Esa och skyndade fram för att lugna den vettskrämda ponnyn.

Best kröp samman på marken och ylade av skräck.

Dwarg föll ner på knä.

-Ting, viskade han om och om och om igen.

Så föll skogen samman.

Träden föll som dominobrickor runt om dom och hotade med att krossa dom alla.

Liv sträckte sig instinktivt efter Bengts hand och satte den mot jorden.

Deras armband flätades samman och letade sig långt ner i myllan.

Allt hon hade lärt sig hos trollen fanns inom henne.

Hon talade med naturen.

Tröstade den.

Helade den.

Och hon var inte ensam

Hon kände energin från andra.

Troll.

Människor.

Älvor.

Dvärgar.

Alver.

Det var helare, trollkarlar, präster, trubadurer.

Alla band sina krafter samman för att hjälpa naturen.

För att hela detta fruktansvärda sår.

Liv kände hur hennes krafter sinade.

Hon skulle inte orka.

Men i myllret av energier kände hon Bengts kärlek.

Han tittade på henne.

Kärleken styrkte dom båda.

Det kändes som timmar, men var över på bara några ögonblick.

Omtöcknade ställde dom sig upp.

Förstörelsen var fruktansvärd.

Men redan nu fanns det hopp om liv.

Och träden som hotat att krossa dom alla hade blivit hindrat.

En enorm silverek hade skjutit upp och bredde ut sina starka grenar och skyddade dom.

Liv tittade på Bengt.

-Var det du som gjorde det där? frågade han och tittade storögt på trädet.

-Det var VI som gjorde det, rättade Liv.

Best smög försiktigt fram till dom med svansen mellan benen.

Han skämdes för att han inte hade skyddat dom han älskade.

Bengt log mot honom och kliade honom bakom öronen.

Best höjde på svansen och gav honom ett riktigt blött välkomnande.

-Nu är vi tillsammans, sa Liv och kröp in i Bengts famn.

-Nu är vi tillsammans, viskade Bengt i hennes hår.

Jazie hade aldrig vart riktigt rädd tidigare.

Visst, hon hade vart med om faror där döden hade vart nära, och hon hade vart i strider som fått henne att tvivla på sin egen förmåga.

Men skräcken hon kände nu var bortom all sans.

Hon kände Jakkzarhs armar om kring henne och hon slappnade av något.

Hand hade kunnat känna rädslan i hennes doft.

Dom hade legat gömda i flera dagar och knappt våga säga ett ord till varandra av rädsla för att bli upptäckta av dom vandrande döda.

Men dom hade varandra.

Hon kände hur illamåendet inom henne steg och hon svalde hårt för att inte kräkas.

Det var inte båtens gungande utan skräcken som fick magen att vända.

Och dom hade vart tvungen att ge upp tankarna på att varna flocken.

Trots att hon visste att dom inte skulle ha haft en chans att övertala dom att vända sig emot Guden så kände hon ändå att hon övergav dom.

Hon kunde se att Jakkzarh kände samma på hans bittra min.

Men flocken var redan på väg till offerplatsen och dom hade ingen möjlighet att smyga förbi varelserna på skeppet, dom hade redan vart allt för nära att bli upptäckta.

Allt dom kunde göra nu var att åka med skeppet och försöka hjälpa på annat sätt.

Kanske fanns det inget dom kunde göra för att rädda sitt eget folk men dom kanske skulle kunna hjälpa det andra folket som snart skulle få smaka på Gudens galenskap.

Plötsligt var det som en vägg av smärta slog emot dom.

Jazie tittade skräckslaget på Jakkzarh.

En enorm våg kom upp bakom skeppet.

Jazie höll för munnen för att hindra sig själv från att skrika högt.

Jakkzarh höll hårt i henne när vågen slog emot skeppet och kastade ut dom på öppet hav.

Diverse bråte kastades omkring och Jakkzarh fick ett obehagligt hack över armen så blodet flödade när en bit av en mast träffade honom.

Dom levande döda kastades omkring som om dom vore leksaker och många av dom hamnade i vattnet.

Dom övriga brydde sig inte om sina fallna kamrater utan fortsatte bara färden.

Kropparna i vattnet försvann under ytan utan att försöka rädda sig.

Trots att dom bara var ett redskap för Gudens vansinniga planer, trots att dom med största säkerhet skulle döda Jazie och Jakkzarh ifall dom blivit upptäckta, kunde hon inte låta bli att känna medlidande med dom.

Ingen förtjänade att leva som dom gjorde och dö som dom gjorde.

Eller var döden en befrielse för dom?

Fanns det något kvar av den dom en gång var inuti dessa vandrande lik?

Hon tänkte på Nemoz galenskap i grottan.

Hur lättad han hade blivit när han äntligen fick dö.

Kände dessa varleser som han?

En av varlelserna tittade åt hennes håll och hon rös.

Den stora modern tittade ut över fältet där en nya rasen hade samlats.

Hon led med dom.

Dom hade förlorat hela sin identitet, inte för att bilda sig en familj utan för att försvara ljuset, för att försvara allas frihet.

Dom hade fått tält och förnödenheter så det skulle inte gå någon fysik nöd på dom, men den känslomässiga skadan var en annan sak.

Det skulle inte räcka med ett gemensamt mål.

Det skulle inte räcka med mat och kläder.

Dom behövde något större.

Dom behövde en egen identitet.

Alla behövde gemenskap, en familj, ett folk.

Hon rös av ljudet till klingor som slog mot varann.

Måtte offret vara värt det.

Segraren från övningsstriden höjde sin klinga i en hälsning.

Hon tvingade sig att le och vinka av stolthet.

Detta var hennes verk.

En tår letade sig ner över hennes kind så hon vände sig bort innan någon kunde se den.

Dom förtjänade hennes respekt, inte hennes tårar.

Och hon var stolt över dom.

Hon gick fram till sin siljenspegel.

Tog fram en skål, också den i siljen.

Skålen fyllde hon med vatten från silversjön ur en kanna i ren kristall.

Hon tände ett ljus och lät det flyta i vattnet och tittade in i spegeln.

Det var en gåva från Guden och Gudinnan att dom lät henne se vad som var dolt för andra.

Det hon kunde se var inte en klar bild av framtiden utan mer en viskning om vad som komma skall.

Men allt hon såg var mörker.

Ljusets låga lös svag och fladdrade osäkert i en bris som inte fanns.

Skräcken gick genom henne som om någon hade fyllt hennes ådror med isvatten.

Det knackade mjukt på hennes dörr.

Hon blåste ut ljuset och öppnade dörren.

För första gången på hela dagen log hon ett uppriktigt leende.

-Ting, sa hon och släppte in den nyblivna dvärgen.

-Jag är så ledsen att jag har svikit dig stora moder, sa Ting med gråten i halsen.

-Du har inte sviktig någon.

-Jag ville slåss för vårat folk, för allas våra folk, snyftade Ting. Och se på mig nu.. Hon snurrade och visade upp sin nya kropp.

-Jaha, sa modern. Så du menar att dvärgar inte kan slåss?

-Nej, nej, det var inte alls så jag menade. Men jag skulle ju bli en av dom nya. Jag skulle bli en riktig krigare.

-Och vad kallar du Dwarg?

-Men Dwarg är kallad.

-Är inte du kallad till Dwarg?

Ting rodnade.

Hon hade aldrig erkännt för någon hur hon kände för Dwarg, inte ens för henne själv, men nu gick det inte att dölja. Hennes själv hade hittat sin partner oavsett vad Ting hade avsett med förvandlingen.

-Tror du verkligen att din själv skulle ha valt en partner du inte kan matcha?

-Jag vet inte hur det är möjligt, sa Ting. Jag visste inte hur jag kände, och jag vet inte hur Dwarg känner heller. Tänk om han blir arg på mig?

-Dwarg är en kallad krigare. Han vet mycket väl att det inte alltid blir som man har tänkt sig. Han vet hur man tar till sig information och hur man bearbetar den.

-Men det är skillnad på att få veta att en ny soldat har kommit än att få veta att någon har valt en som sin förenade.

-Kanske det. Men vad ska du göra? Vad KAN du göra?

-Tänk om jag far till honom och han avvisar mig?

-Tänk om du inte far till honom och förlorar din partner?

Den stora modern gick fram till ett skåp och hämtade ett väl inslaget paket som hon räckte över till Ting.

Kärlek är aldrig fel, sa hon. Och kärlek om något är värt att kämpa för. Håller du inte med?

Ting öppnade paketet och flämtade.

Inuti låg en underbar pilbåge.

-Bågen är från Silvereken* och strängen är flätad Siljentråd med ett av mina egna hårstrån. Jag har alltid vetat att den är ämnad åt dig. Jag gjorde den natten när du föddes.

Ting tog upp bågen och höll den i sina darrande händer.

Den passade henne perfekt.

Prövande spände hon strängen.

Bågen började sjunga.

Den hörde hemma hos henne.

-Nu är det dags för dig att ge dig av mitt barn. Dwarg, Liv, Best och mäster Esa väntar på dig.

-Jag ger mig av omedelbart, sa Ting och gick.

Kärlek, hopp och tro, tänkte modern där hon stod i rummet. Det är vad vi alla behöver.

Hon gick ut till fältet där alla hade samlats.

Det nya folket stod på led och betraktade henne.

-Mina barn, började hon. Som alla mödrar känner jag en stolthet när jag ser er här franför mig som inte kan jämföras med något annat.

Ni har helt osjälviskt ryckt era vingar för att slåss för allas vår frihet.

För ljuset.

För allas vår framtid.

Ni har gjort så utan att förvänta er något i gengäld.

Ni har offrat er familj, ert hem och kanske till och med era liv.

Men NI har inte offrat eran framtid.

Alla folk behöver gemenskap.

Alla folk behöver ett hem.

Alla folk behöver en familj.

Och alla folk behöver ett namn.

Och vad är mer passande namn åt detta nya modiga folk än RseVtare, för vad är ni, om inte Ljusets väktare?

*Silvereken är alla Älvors ursprungs hem. Det är där dom föds och växer upp innan dom lämnar trädet för att bosätta sig där deras själ hör hemma.

Runt om i länderna stod präster, trollkarlar, helare, trubadurer, troll och många fler och försökte skona naturen så mycket som möjligt för förödelsen som skulle komma.

Men när älvorna röck sina vingar skrek naturen ut sin smärta likt ett spädbarn som plötsligt slits från sin moders bröst.

Blommor vissnade och dog.

Omogen frukt blev snabbt övermogen och föll rutten från sin gren.

Skördar förstördes och hela skogar föll samman.

Men trots denna massiva förlust var inte allt hopp ute.

Som en skogsbrand bereder plats för nya växter började det genast synas små skott där träd fallit.

Nya kvistar fanns redan på träden och ur jorden syntes redan början på en ny stark skörd.

Älvorna i Träd gården föll samman på marken och skrek av smärta.

När älvor rycker sina vingar är hon inte en älva längre utan blir en alv. Men vad för sorts alv hon blir beror på vilken partner hon har hittat.

Aldrig tidigare hade älvor ryckt sina vingar för att gå emot alla naturens lagar och ryckt sina vingar för att kriga.

Det var som att se en larv gå från puppa till färdig fjäril.

Men den förvandligen ses som något vackert och harmoniskt.

Det fanns inget vackert i det som skedde nu.

Ben bröts och skapades om.

Muskler sträcktes och formades om.

Hela deras varelse slets sönder och skapades om.

Och det tog tid.

I timmar låg dom och formades om.

En tjock feberdimma låg över marken så den stora modern och dom övriga som stannat kvar slapp se det värsta, men skriken kom dom inte undan.

Ibland sträcktes en missbildad arm upp ur dimman och skapades om inför deras blickar.

Smackande läten hördes när muskler slogs samman och blodet skvätte.

Men tillslut tystnade skriken.

Dimman lättade.

Och upp från marken reste sig en helt ny ras av alver.

Dom var ungefär lika stora som en människa, Dvärgarnas kraftiga skelett och Trollens massiva muskulatur. Men dragen från Älvorna och vättarna fanns även där. Öronen var förstås fortfarande spetsiga som hos alla alver och dom hade fått vättarnas iaktagande blick.

Ögonen var svarta förutom en tunn ljus ring runt pupillen.

Detta var ett folk som var skapade för att kriga.

Där Ting en gång stått fanns nu en annan kvinna.

Hon sträckte ut sina armar och ben.

Tittade på sina händer och fingrar.

Hon kände på sitt nya ansikte och drog fingrarna genom sitt nya hår.

Försiktigt kände hon på ryggen och kunde känna två små vassa benpipor där hennes vingar en gång funnits.

Hon tittade på dom övriga i gruppen och ställde sig upp.

Nånting var inte som det skulle.

Kvinnan som en gång varit Ting visste inte om hon skulle skratta eller gråta.

Hon hade blivit alv av dvärgsläktet.

I stället för att bli en av dom nya krigarna hade hon formats efter Dwarg.

Hennes själ hade funnit sin partner.

Ting tittade sig i spegeln och sträckte ut sina vingar ordentligt.

Dom var verkligen vackra.

Stora och välskötta och välmående.

Hur skulle hon kunna leva ett helt liv utan att flyga?

Vad var ett liv utan att känna luften under sina vingar?

Hon var förvånad över hur känslosam hon var.

Att ge upp sina vingar var ändå ett billigt pris för att kunna kämpa för något som hon verkligen trodde på.

En framtid för dom alla.

Ting var egentligen på tok för ung för att få offra sina vingar, men efter hon hade vart på mötet hos drottningen och hört IsaMabirses historia, hur kunde hon låta bli? Efter allt den modiga unga kvinnan hade varit med om var hon ändå villig att blotta, inte bara sin kropp utan även sitt allra mest privata inre, för alla okända människor. Ting hade aldrig bevittnat så stort mod tidigare.

Ting hade gått till Den stora älv modern och bett henne om att få vara en av dom som fick rycka sina vingar.

Eftersom naturen och Älvorna var så starkt sammanbundna var det långt ifrån alla som ville som fick tillstånd att rycka vingarna.

Det fick inte vara för många älvor från en och samma plats, man fick inte vara för ung eller för gammal. Man fick inte heller ha familj eller små, eller vara på väg att skaffa.

Den stora modern hade först nekat Ting, men Ting hade kämpat för sin sak.

Hon hade förklarat att hon hade ingen familj, ingen förenad eller barn eller något av det på väg.

Var inte hennes vingar hennes rätt att offra för en så värdig sak?

Förtjänade inte Ting att kämpa för friheten, för naturen, för dom andra folken och älvorna?

-Men du har inte ens ett namn ännu, sa den stora modern.

-Om ondskan vinner, vem säger då att jag någonsin får ett namn, undrade Ting.

Den stora modern hade motvilligt accepterat Tings önskan samma dag som hon blev skickad för att hjälpa Dwarg och Mäster Esa.

Och nu stod hon här framför spegeln och undrade om hon gjorde rätt val.

Det var det som den stora tystnaden var till för.

I normala fall så röck bara en älva sina vingar för att hon eller han funnit sin partner utan för sitt folk och därför offrade sina vingar.

Men när man ger upp sina vingar ger man inte bara bort sina vingar utan även sin identitet som älva, och för att man ska vara säker på att man gör rätt val så får man tillbringa en vecka i den stora tystnaden. Man skärmades av från sina nära och kära. Man fick inte prata med någon och ingen fick prata med en, allt för att beslutet skulle vara ens eget fritt från andras inflytande. I normala fall så handlar det bara om en älva och den brukar få leva i isolering för att kunna reda ut sina tankar utan att distraheras av vardagens livligheter och små bekymmer, men eftersom detta handlade om hundratals älvor gick inte det.

Istället var alla extra noga med att respektera det svåra val dom utvalda hade framför sig och försökte hålla sig undan.

Alla tvivel Ting kunde ha kännt försvann i samma stund hon mötte Dwarg och Mäster Esa. Och när hon mötte Tova och hennes familj förstärktes hennes önskan att få hjälpa till ännu mer. Men sen Liv och Best kom in i hennes liv och hon såg hur hårt Liv tränade för att bli redo i tid, när hon såg tyngden som vilade på deras axlar ville hon göra allt hon kunde för att hjälpa dom. Dom hade blivit hennes familj. Och vad ska man annars kämpa för, än sin familj?

Tanken på att dom skulle stå där och möta ondskan utan henne, kunde hon inte ens föreställa sig. Hon skulle stå där med dom och göra allt hon kunde för att dom alla skulle komma hem oskadda. Tänk om Dwarg dog och hon inte var där?

Det knackade på dörren och in kom den stora modern.

-Det är dags, sa hon.

Ting tittade i spegeln och fladdrade för allra sista gången med sina vingar innan hon följde med den stora modern till Träd gården.

Hundratals älvor stod på led.

Tiotals Troll hade samlats.

Deras hår var målat i grönt och deras ansikten var målade i svart för att symbolisera detta ohyggliga offer.

Älvor som inte hade blivit utvalda spelade på instrument och flög omkring runt gruppen.

Trollen stampade med fötterna och spelade på sina flöjter och trummor.

Det var en sorgsen sång.

Men det var också hoppets sång.

En sång om liv och död.

Sorg och glädje.

Naturens rytm.

Allt har sin tid.

Och nu var det dags för Trollen och Älvorna att förbereda sig för krig.

Den stora modern höjde sina händer och läste en bön på det gamla språket.

-Må naturen förlåta oss. Må framtiden visa att offret vi gör idag inte är förgäves. Må guden och gudinnan ge oss styrkan att möta det öde som snart drabbar oss alla.

Hon tittade ut över församlingen.

Hennes ansikte var en bister mask.

Hur det smärtade hennes hjärta att behöva be detta av sitt folk, av naturen skulle ingen få veta.

-Vi älvor har aldrig tidigare blandat oss i dom andra folkens krig och dispyter. Älvor är ett folk för fred, för omtanke och harmoni. Men även älvornas framtid står på spel. Vi kan inte längre hålla oss undan krig och  konflikter. Men det är en svår strid vi har framför oss. Det vi gör nu, kommer att påverka naturen i generationer framåt. Men det är ett offer som måste göras för att det alls ska finnas en framtid för någon av oss.. Hon tittade ut över församlingen. Hon tog ett djupt andetag.

-När en älva rycker sina vingar förlorar hon även sin identitet som älva. NI MÅSTE  vara säkra på att ni är villiga att göra detta offer.

-Vi är villiga, ropade församlingen med en röst.

Löven darrade på träden som om dom visste vad som skulle hända.

-Må naturen förlåta oss, sa den stora modern.

Trollen stampade med sina fötter. Dom slog på sina trummor.

Luften darrade.

-ÄLVOR! RYCK ERA VINGAR!

Dwarg, tänkte Ting i en bön och röck sina vingar.

Mäster Esa rörde i grytan som han värmde på elden.

Längre bort kämpade Liv och Dwarg.

Liv skulle aldrig ha någon riktig chans att besegra en kallad krigare som Dwarg men nog hade hon glöden.

Dwarg i sin tur var inte sig själv.

Han saknade förstås Ting, tänkte mäster Esa och skrockade för sig själv.

Hur länge skulle det dröjja innan dvärgen skulle erkänna för sig själv att han var betagen i Ting?

Men Dwarg var inte den enda som saknade den muntra lilla älvan.

Hela lägret kändes fattigare när hon for.

Mycket handlade förstås att dom alla visste allvaret i Tings resa.

En älva som rycker sina vingar var fruktansvärt, både i sig själv men också för naturen.

Men Tings glada och omtänksamma personlighet var saknad.

Hon var som en frisk sommarvind som bar med sig doften av blommor.

Liv fick in en rejäl träff och Dwarg vacklade till.

Hon inser inte att hon använder magi även när hon strider, tänkte mäster Esa.

Han kunde känna det i luften.

Dom slogs fortfarande med träsvärd.

Riktiga svärd, framförallt Siljensvärd var inte att tänka på.

Best låg brevid honom och slog med svansen.

För tillfället bar han inte rustningen som Sigbris hade gjort åt honom.

Det var ett makalöst arbete.

Han kände fortfarande ett sting i hjärtat när dom hade varit tvungen att täcka över den allt för glänsande metallen med olja smuts för att dom inte skulle synas så mycket.

En glänsande måltavla är ett lätt mål.

Han smakade på grytan.

Några minuter till sen är den nog klar, tänkte han och la i ett knippe med örter.

Dwarg fick in en träff och Liv föll i marken.

Mäster Esa skrattade när Liv kastade en näve jord i Dwargs ansikte när han försökte hjälpa henne upp och snart var dom i full gång igen.

Det är tåga i henne.

Liv lärde sig inte genom att studera, hon lärde sig genom att göra.

Hon skulle nog aldrig kunna förklara vad hon gjorde, men hon skulle alltid instinktivt veta.

Hon skulle alltid förbli ett naturbarn.

-Om ni ungdommar skulle kunna tänka er att lägga ner svärden en stund så är maten klar.