Berg svingade den tunga grovhackan mot den fuktiga bergsväggen.

Svetten lackade på den muskulösa bruna kroppen och han torkade svetten ur pappan.

Till skillnad mot vad man kanske hade kunnat tro så är dom flesta dvärgar bruna istället för bleka.

Detta har skett genom att deras kropp har utvecklat med hjälp av kosten en sorts extra känslighet för solen som gör att dom lättare absorberar solens strålar och dess välgörande egenskaper genom huden, vilket har lett till att dvärgarna får sin mörka färg.

Dessutom föredrar dom felsta dvärgar att sitta i dom upplysta delarna av grottorna så fort tillfälle ges för att på så sätt komma ifrån den råa kylan som ofta finns i dom djupa grottorna.

Berg Hammarson var av medellängd. Hans hår var tjockt och långt och för tillfället flätat i sedvanlig arbetsfläta. Han hade en brun muskulös kropp med kraftig hårbeväxt bröstkorg.

Högt upp på högra armen har han en vacker tatuering som visar att han är en av få som har tillstånd att bryta Siljen.

Siljen.

Berg drack en djup klung från vattensäcken han bar i sitt bälte.

Det var inte ofta man bröt Siljen.

Och att bryta såna mängder för att göra vapen hade man aldrig tidigare gjort.

Aldrig.

Han hade blivit alldeles kall inombords när dom fick nyheten.

Dom skulle rusta för krig.

Det var bara en handfull av kungens trognaste som visste hela historien men det hade gått rykten om en okänd ondska och en kvinna dom hette Liv.

Krig.

Han rös och lyfte upp hackan och började arbeta.

I slaget om Garr hade hans släkt förlorat många.

Dom hade nästan blivit utrotade.

Krig fick dom flesta att rynka på näsan av obehag men hos Berg spred sig skräcken som en iskall bäck genom ådrorna.

Han var glad att hans mor inte levde längre, hon hade inte orkat med denna hemska nyhet.

Bergs far Hammar var inom kungens närmaste krets och han hade sett ytterst sammanbiten ut efter kungens rådslag.

Han hade satt båda händerna på Bergs axlar och tittat honom djupt i ögonen.

Han hade inte sagt nåt, bara stått så.

Sen hade han rufsat om Bergs hår som om han vore en liten igen och sagt -Du är en bra grabb. Sen hade han gått iväg.

Berg svingade hackan.

Slag på slag på slag.

Tidigare hade han hittat en mindre ametrin åder, men trots att ametrin är en av dom mer värdefulla halvädelstenarna så hade han bara visslat till sig en av om andra och bytt plats.

Han hade naturligtvis brutit efter Siljen förr, annars hade han inte fått kvalificera sig som Siljen brytare, men då hade det alltid handlat om mindre mängder till smycken.

Det enda som är svårare hos dvärgarna än att bli Siljen brytare är att bli Siljen smed.

Bara fem Siljen smeder fanns i hela Silversjöarna.

Dvärgkungens tredje kusin Sigbris var en av dom fem.

Hon var en vacker kvinna tyckte Berg.

I hennes arbeten, som klassades som en av finaste på senare tid, kunde han ana hennes själ.

Det fanns en känsla i hennes arbeten som saknades hos många av dom andra, även hos dom mest tekniskt kunniga.

Hans dagdrömmar avbröts när hackan gick i bitar.

Han hade hittat en Siljen åder.

Sakta sträckte han ut sin hand och smekte Siljen.

Siljen ser ut ungefär som silver men har en mjukare glans.

Ett stort flak hade lossnat där hackans sista slag hade tagit.

Det verkade vara en stark åder.

Siljen kändes mjuk och len under hans försiktiga fingertoppar.

Tidigare om man funnit en så stor åder hade man bara tagit det man behövde och lämnat resten.

Men nu skulle han få arbeta.

Den glädje han annars skulle ha kännt över att hitta en så fin åder hade ersatts av en smak av galla längst bak i halsen.

Detta fynd skulle inte leda till några vackra smycken eller brynje åt någon stor konung eller ens en cermomiell kniv åt en präst.

Denna Siljen skulle formas till vapen.

Vapen som skulle döda.

Denna Siljen skulle inte leda till några lyckliga leenden utan bara till att blodet skulle flyta.

Han grävde i sin arbetsväska och plockade fram ytterligare en hacka.

Blicken var hård och hans min kall.

Beslutsamt höjde han hackan.

Efter striden hade stormen bedarrat.

Solen sken och det kom några riktigt underbara vinter dagar.

Snön glittrade som renaste Siljen och barnen byggde snögubbar och hade snöbollskrig.

Dom vuxna försökte reda ut det stormen hade förstört in sin väg.

Förutom att samlingshuset var förstört så hade flera hus fått skador.

Oftast var det frågan om krossade fönster och skador på taket.

I ett fall hade ett stort träd blåst om kull och ramlat över ett hus och förstört en stor del av farstun.

Men som man gör i såna situationer så biter man ihop och alla hjälps åt.

Men arbetet kändes inte så tungt som man hade kunnat tro.

Inom sig bar dom flesta en känsla av glädje, stolthet och kärlek.

Dom hade vunnit den första ronden mot en ondska ingen av dom kände till.

Liv hade visat sig vara mycket starkare än många hade kunnat ana men ändå var det inte hennes förmåga som dom flesta inspirerades av utan hennes person.

Destomer man såg av Livs gåva destomer såg man att styrkan inom henne inte kom från gåvan utan henne själv.

Hennes omtanke, hennes sätt och att hon VILLE lära sig hade alltid funnits där, tyvärr så hade ingen brytt sig nog om att se igenom hennes "vardagliga" yttre för att se personen som alltid hade funnits där.

Hon var ju fortfarande "bara Liv".

Hennes hår hade fortfarande samma färg som barken på träden. Inte glänsande som dom flesta unga kvinnor (och män för den delen) strävar efter utan ett mer matt kraftfullt hår.

Hon var ett natur barn.

Man skämdes över hur ytlig man hade varit.

Det var ju inte hennes fel att hon hade fötts under såna ovanliga förutsättningar.

Och det var inte hennes fel att ingen hade kunnat se hur speciell hon alltid hade varit förmågor eller ej.

Och Best.

Olyckan som aldrig borde ha fått leva.

Nu var han inte bara byns hjälte efter att första ha kämpat mot stormen för att Hagar skulle finna vägen, han hade oxå helt utan en tanke på sin egen säkerhet kastat sig framför modern och barnen för att skydda dom mot ormarna.

Nu låg han hemma hos Liv och kurerade sig.

Och med Livs omvårdnat och hela byns angagemang skulle han snart vara frisk och stark igen.

Det hade sett oroligt ut ett tag.

Men Liv hade matat honom med buljong (byborna hade kommit med sina finasta köttbitar för att han skulle få äta och finna styrkan, men Liv hade sagt att avfallet från deras egna måltider skulle räcka mer än väl) och sjungit för honom så nu skulle han snart vara frisk och stark igen.

Ingbry, Hagar och tvillingarna mådde efter omständigheterna uttmärkt och förberedde sig för hemresan.

Dom skulle vänta ytterligare några dagar för att rusta släden, låta hundarna vila ut ordentligt efter stormen men det skulle oxå bli en namngivar cermoni innan dom åkte.

Traditionellt så ordnas den av far och morföräldrarna men efter vad som hade hänt kändes det tryggare att döpa barnen innan färden hem igen.

En namngivar cermoni innebär inte bara att man ger barnen sina namn utan enligt tradition skyddar den oxå mot ondska.

Innan man har sitt namn är själen fri och kan korrupteras.

När namngivar cermonin hålls och hur den genomförs är därmed olika från by till by.. Alla har sina egna traditioner.

Extra speciellt skulle det bli under denna cermoni eftersom barnen skulle tvättas med det vatten som var kvar från silversjön.

Barn tvättas alltid som en del av cermonin (just det är lika i alla byar.) för att tvätta bort allt som kan ha skadat dom (deras själar) under deras tid som oskyddade.

Andra tvättade dom för att rena dom inför presentationen för guden och gudinnan (namn är viktiga och har ofta en speciell betydelse och i vissa traditioner innebär en namngivar cermoni att man oxå presenterar barnen för guden och gudinnan)

I särskilda fall har det hänt att en person har "vuxit ur sitt namn" och därmed byter och ingår en ny namngivar cermoni men då handlar det som oftast om präster eller trollkarlar möjligen färdigskolade trubadurer.

Under en namngivar cermoni mottags oftast gåvor för föräldrar och barnen för att hjälpa med deras framtid.

Det kan vara allt ifrån praktiska saker som skallror, vaggor, kläder, husgeråd till föräldrarna men oxå råd om barnaskötsel huskurer och liknande.

Liv är en gåva men oxå ett ansvar.

Man hade gemensamt beslutat att man ville hålla namngivar cermonin i samlingshuset inte bara för att alla ville vara med utan oxå för att jaga bort känslan av ondska och otrygghet som fortfarande fanns där.

Eftersom alla arbetade tillsammans mot ett gemensamt mål gicka arbetet fortare och smidigare än vad man hade räknat med.

Gemenskap ger värme.

Värme ger trygghet.

Trygghet ger kärlek.

Familj är allt.

I dvägarnas gruvor brann eldarn.

Hos trollen färgade man håren.

Folken rustar för krig.

Liv rusade fram till Best som fortfarande låg orörlig där han föll efter att ha blivit biten av en av ormarna när han försökte skydda den nya familjen.

Liv visste inte vad hon skulle göra.

Det var Best som låg där.

Hennes Best.

Hennes baby på ett sätt.

Hon böjde sig ner och tog han stora huvud i sina händer.

-Titta på mig Best, viskade hon.

Runt om henne började människorna komma i ordning efter all kalabalik och nu var dom nästan lika oroliga för Best som Liv var.

Han hade börjat som en Best som egentligen inte borde ha fått leva, till att bli en hjälte.

Dom flesta hade nära till gråten när dom såg Liv sitta där med Bests orörliga kropp i famnen.

-Best, kallade Liv om och om igen.

-Best kom tillbaka till mig.

Bengt kom fram med en filt som han lade över Livs axlar.

Hon tog bort filten och bredde den om Best istället.

-Best, viskade hon medan tårarna rann över hans ansikte och ner i den tjocka pälsen.

Hon begravde ansiktet i pälsen och snyftade.

En våt tunga försökte slicka bort hennes tårar.

Best försökte mödosamt komma tillbaka.

Han hade hört hur Liv hade kallat på honom.

Han hade skyndat, skyndat, skyndat och nu var han äntligen hos sin Liv.

Nu var det knappt ett ögat torrt i hela samlingshuset.

Ingbry vågade sig fram och gav det stora djuret en varm kram.

-Tack, sa hon med tårarna rinnande för hennes kinder. Du räddade våra barn. Du räddade oss alla.

Best buffade henne med nosen.

Runt om skrattade man lättat.

Bengt och Tor kom med en snabbt ihopbygd bår att forsla Best på hem igen.

Samlingshuset hade förlorat större delen av taket under striden och det låg bråte och glassplitter överallt.

Eftersom det värsta verkade vara över var det dags för alla att återvända till sina hem.

Ingbry, Hagar och tvillingarna skulle bo med Liv och hennes familj tills dom var starka nog att resa hem.

Best såg ganska obekväm ut där han låg på båren.

Han ville inte ligga still där, han ville gå brevid Liv som han alltid gjorde.

Liv tittade bara på honom, han slokade med huvudet och låg stilla.

Elsbeth och Elba hjälpte Ingbry med barnen.

Hagar gick långsamt brevid, alldeles omtumlad efter sina upplevelser.

Han hade blivit pappa! Inte bara pappa utan far till tvillingar. Tvillingar som ingen hade trott skulle födas levande. Och här var dom. Två perfekta små varelser som nu var i hans vård. Hans och Ingbrys.

Han var så full i tankar att han först inte hörde Liv fråga om han inte ville hålla barnen.

Han bara tittade på henne och funderade vad hon försökte säga.

Hålla dom.

Hålla vad?

Han försökte ordna sina tankar.

Sen sprack han upp i ett stort, stolt och lättat leende.

-JAG HAR BLIVIT PAPPA, ropade han och gav Ingbry en blöt puss och tog några danssteg.

JAG HAR BLIVIT PAPPA.

-Sluta nu gapa, pappa, sa Ingbry leende. Du skrämmer dina barn, som du fortfarande inte har hållt i.

Med ett litet fånigt leende satte sig Hagar ner och tog försiktigt emot de små liven.

-Hej där, viskade han åt dom så som tittade allvarligt på honom. Det är jag som är eran pappa.

Ingbry skrek och kastade sig av och an.

Hon gjorde allt för att hålla tillbaka barnen innan Hagar kom fram.

Liv hade gett henne en avslappnande dryck men för att skona barnen och Ingbry hade den varit svag och inte gjort så mycket effetk som man hade hoppats på.

Liv satte sig vid elden och tittade i lågorna.

Hon försökte känna efter Best.

Hon fick en bild av hur dom skyndade fram genom den vinaden stormen.

Gång på gång körde dom fast i dom allt djupare drivorna men dom kämpade.

På grund av den kraftiga stormen och det kompakta mörkret kunde Liv först inte avgöra vart dom var, men strax fick hon se en hoppfull syn.

-Skynda er ut och tänd så många lyckor ni bara kan undvara, ropade hon.

Dom är snart framme.

Ingbry suckade av lättnad.

Nu fanns det hopp.

Inne i städerna låg paniken tjock.

Stormen och mörkret hade nu pågått i flera dagar.

Barnen var rädda och så även om vuxna även om dom försökte hålla god min åt dom små.

Dom flesta hade hade samlats hos nära och kära.

Det är lättare att hålla känslan av trygghet uppe när man är bland vänner än ensam.

Prästerna hade försökt lugna folket, men förgäves. Dom hade fått stränga order om att inte berätta vad som pågick. 

Det sista som behövdes var ytterligare panik eller att nån övermodig ynglig eller desperat skulle försöka trotsa stormen och bege sig till Sommarlunda i tron att dom kunde hjälpa till.

Best staplade in på gården.

Dom var hemma.

I samlingshuset drog man en djup suck av lättnad när en trött och sliten Hagar staplade in genom dörren hjälpt av två män.

Tor och Bengt bar dom två krusen och Best lunkade sakta efter.

Hagar gick genast fram till Ingbry och gav henne en kyss.

Hon log genom värkarna.

Liv tog krusen och förberedde sig.

Hon började med att ösa upp vatten i en skål som var för att tvätta Ingbry. I andra skålar var vattnet dels för dryck inte bara för Ingbry utan även för Hagar och Liv.

Silvervattnet skulle binda dom samman och all deras kraft skulle behövas om dom skulle kunna besegra mörkret och rädda barnen.

Vattnet var oxå för att tvätta tvillingarna när dom väl kom ut. Vattnet skulle skydda dom den första tiden mot ondskan som låg i luften.

Kvinnorna gjorde dom traditonsenliga förberedelserna.

Hagar, Ingbry och Liv drack ur vattnet.

Vinden skakade huset.

Ingbry skrek.

Nu skulle det börja.

I träd gården gick den stora älvmodern i tankar.

Folken hade lämnat dom och älvorna var ensam kvar.

Ondskan hade ännu inte nått hit. 

Hon smekte dom ståtliga träden.

Hon kände naturen genom barken.

Den var i plågor.

Älvor är bundna till naturen som naturen är bundna till älvorna.

Hon höll fram sin hand.

Den darrade lätt.

Ondskan påverkade även henne.

Hon började känna sig urholkad.

Hennes vingar var inte lika glänsande och spänstiga som dom brukar.

En älvas vingar är hennes stolthet men oxå ett teckens på hennes hälsa.

Vingarna ska ha spänst och glans.

Den gamla älvmodern kände hur kroppen blev allt tröttare.

Träden sträckte ut sina grenar och tog försiktigt emot hennes kropp när hon medvetslös föll ihop.

Hagar baddade Ingbrys panna.

Hon var så varm.

Liv sjöng och höll sina händer ovanför magen.

När fostervattnet gick så tog det inte lång tid innan det första skriket hördes.

-Det blev en flicka, sa Elsbeth. Hon är så vacker. ett perfekt litet flickebarn.

Ingbry och Hagar log mot varandra.

Liv fortsatte sin sång och vinden ven allt hårdare.

Ett ögonblick senare hördes ytterligare ett skrik.

-En stor och stark gosse minssan, sa Elba med gråten i halsen.

Man tog hand om barnen och efterbörden på traditionsenligt vis.

Efterbörden och navelsträngarna skulle ligga på en vit duk så man kunde undersöka den och sen begrava den vid ett träd. En gåva till naturen.

Liv föder liv.

Barnen tvättades i silvervattnet och räcktes sedan till dom stolta och lättade föräldrarna.

Dom levde.

Vinden ökade och slet loss delar av taket.

Skrik hördes och Hagar skyddade Ingbry och barnen med sin kropp.

Liv sträckte ut sin hand och hennes armband flätade ett skyddande tak över den nyblivna familjen.

Bengt försökte skydda hennes kropp mot fallande bräder.

En hånfull röst skrattade i vinden.

Sen verkade allt hända på en gång.

Resterna av taket slets loss och paniken var total.

Människor sprang skräckslaget omkring bland fallande bråte och ondskan som virvlade runt i rumet.

Sen hör dom hur Ingbry skriker i vild panik.

På duken där efterbörden borde ha legat med navelsträngarna låg nu två stora ormar och dom var på väg mot barnen.

Den ena ormen högg efter den lilla gossen men Best kastade sig fram och fick bettet i bogen.

Han föll livlös ihop på marken utan ett ljud.

Liv sträckte ut sin hand och armbandet blev en förlängning av henne.

Hon fångade dom båda ormarna och knäckte deras nackar i en rörelse och slängde in dom i elden.

Hon sträckte ut händerna i luften.

Armbandet bildade ett nät över dom som fanns kvar där inne och hon sjöng.

Hon sjöng om årstiderna, OM livet och kärleken. Familjen och vänskapen. Ljuset i allas hjärtan.

Och det verkade faktiskt som om det blev ljusare.

Eller var det bara inbillning.

Ondskan kom närmare men Liv bara sjöng. 

Hon hade en styrka i sitt inre.

Hon kände stödet från inte bara människorna i byn men utan från naturen själv.

-Du har kanke vunnit denna strid, hånade rösten i vinden.

Men kriger har inte ens börjat än.

Solen trängde igenom dom tunga molnen och stormen bedarrade.

I träd gården reste sig den stora älvmodern mödosamt upp.

Hon tackade träden för deras hjälp.

Hon prövade sina vingar.

Dom kändes spänstiga.

Första striden var vunnen.

I samlingshuset var man nära hysteri.

Fönstrena skallrade.

Man hörde röster.

Plötsligt gick alla fönster i tusen bitar och glassplitter blandades med snön.

Och det blev mörkt.

Först blev det knäpptyst utöver stormens vinande.

Sen kunde man höra hur Ingbry skrek av skräckblandad smärta.

Liv höjde händerna och i handflatorna hade hon två ljusklot.

-Spika för fönstrena, komenderade hon. Se till att elden kommer igång så fort som möjligt. Blev någon skadad av glaset?

Det fanns några lättare skador men inget man inte kunde ta hand om själv.

Liv kastade in ett av eldkloten som fick brasan att tända till igen.

-Vi viker oss inte, skrek Liv ut i stormen. Ni får varken Ingbry, Hagar eller barnen. Ni kan lika gärna ge er av.

En röst skrattade hånfullt i stormen.

-Flicka lilla, du som inte ens har blivit kallad än.. Du som inte ens vet VAD du är, tror du att VI är rädda för  DIG? 

Ett lugn spred sig i Liv.

-Ja må inte ha blivit kallad än, sa hon. Men tvivla inte på att jag vet VEM jag är, För det vet jag! Jag är LIV och dom är under MITT beskydd!

Rösten i stormen skrattade.

-Nå väl "Liv", hånade rösten. Vi får se hur mycket "liv" det är kvar här sen!

Skrattande lämnade han samlingshuset.

Liv rusade fram till Inbry som flämtade.

-Hagar, viskade hon om och om igen. Rädda barnen. RÄDDA BARNEN....

Hagar och spannet hade satt av hemåt igen.

Stormen ven lika hotfullt som innan men nu hade dom hopp och det lilla hoppet gjorde att dom alla fick nya krafter.

Måtte dom bara hinna i tid.

Han hade bilden kvar i sitt inre av att se Ingbry ligga där i verkar. Måtte dom bara hinna i tid.

Mörkret och stormen höll fortfarande sitt grepp och han visste inte om det var dag eller natt.

Allt han visste var att Ingbry behövde honom.

Skynda, skynda, skynda.

I den stora träd gården (inte trädgård) höll dom olika folken på att komma i ordning.

Aldrig tidigare hade någon satt sin fot här som inte var älva.

Stämningen var tryckt.

Den stora älvmodern tittade ut över folken.

Hennes min var bister.

-Folk, började hon. 

Tystnaden lade sig omedelbart.

-Det är med sorg i hjärtat jag har kallat er hit till träd gården för allra första gången.

Det nickades runt om i den stora salen.

-Naturen är i uppror, fortsatte hon. Vi är ALLA under attack. Mörkret har lagt sig över våran värld och borta i Sommarlunda kämpar en ensam kvinna själv för allas våran framtid.

Upprörda röster hördes.

-Lugn, sa den stora älvmodern och höjde sina händer. Denna kvinna är mycket starkare än någon nånsin kunnat ana, sa hon. Aldrig tidigare har det funnits någon med hennes förmågor.

Ett hav av viskningar böljade i salen. En ny förmåga? Vem är hon? VAD är hon?

Älvmodern tittade ut över folken.

-Hon heter Liv, fortsatte hon som svar på folkens frågor. I sitt inre var hon ändå lugnad över att se alla här. Representanter från Troll, älvor, dvärgar, vättar, alver och människor stod sida vid sida. Hon har även en följeslagare, fortsatte hon. Hon har en vargblandning som heter Best som även han har magiska gåvor till följd av att Liv räddade honom när hon fick sina förmågor. Vi står vid ett avgörande, sa hon och tystnade för att orden skulle gå in. 

Tystnaden var total.

-ÄVEN om Liv vinner mot mörkret denna gång så är detta bara en första strid i ett krig som ännu inte har brutit ut.

-Vad kan vi göra? frågade trollens sändebud.

-Det är dags vi smider vapen av Siljen*!, kom det från dvärgarnas sändebud.

-Siljen får inte smidas som vapen, sa vättarnas sändebud. Det är emot lagen!

-Vi måste sammarbeta, sa den stora älvmodern. Vi måste skydda våra folk och naturen.

I samlingshuset skrek Ingbry. 

Best skyndade fram genom stormen.

Skynda, skynda, skynda.

-Vi måste använda oss av ljuset vi alla bär inom oss, sa den stora älvmodern. Vi måste lita på våran intre styrka. Vårda våra relationer med folken, naturen och livet. Det är inte en slump att flickan heter Liv, fortsatte hon. Hon är gudarnas skapelse. 

Nu hördes ett myller av röster. Gudarnas skapelse. Det har inte hänt sen folken skapades i sitt ursprung.

Den stora älvmodern lyfte än en gång sina händer för att dämpa rösterna.

-Krigens vindar må blåsa, sa hon. Och mörkret må ligga tjockt över oss. Men vi måste sätta vår tillit till Liv och gudarna. MEN, vi måste rusta för KRIG. Hon tittade skarpt på dom en och en. Aldrig förr i vår historia sen våran skapelse har vi stått inför ett liknande hot. Allas vår framtid står och väger på vad som kommer att hända. Jag säger inte att det blir ett krig idag, eller ens imorgon. Det kan dröjja flera år innan hotet kliver ur mörkret och ett fullskaligt krig bryter ut.

Men vi måste förbereda oss NU, sa hon med kraft bakom vartenda ord.

Jag har pratat med dom styrande över sjöarna och prästerna, helarna och trollkarlarna.

Hon drog efter andan.

Nästa mening skulle bli den svåraste att säga.

-Lagen har ändrats. Siljen SKA smidas till vapen!

*Siljen är en ovanlig metall som dvärgarna bryter långt inne i bergen. Den ser ut som silver och behandlas som järn men Siljen är så stark att det finns inget som skyddar mot ett vapen av silje, förutom ett brynje som också är av Siljen. Eftersom det är en så stark och ovanlig metall så bestämde dom styrande över sjöarna tillsammans med den stora älvmodern, representanter från alla folken, prästerna, helarna och trollkarlarna att Siljen aldrig skulle tillåtas att brytas för vapen.