Tova stod ute i vinternatten.

Hennes ansikte vänt upp mot stjärnorna, armarna utsträcka åt sidorna och handflatorna vända uppåt som om hon var redo att fånga nånting.

Hon blundade och förde huvudet från en sida till den andra.

Hon lyssnade.

Sen sprack hon upp i ett stort leende och dansade runt runt runt i snön medan hennes skratt klingade som kristall.

-Mor!, Far!, ropade hon.. Liv kommer! Liv kommer.

Lafrs stora gestalt gled fram från trädens skuggor.

-Vad säger du mitt lilla hittebarn? frågade han och lyfte upp Tova över axlarna.

Hon skrattade av förtjusning.

-Liv kommer. LIV kommer!

-Är du säker? frågade Lafr.

-Det är klart jag är, sa Tova. Dom sa ju det!

-Vem sa det? undrade Lafr.

-Stjärnorna förstås, sa Tova med ett tonfall som sa att nu tyckte hon pappa va bra dum ändå.

-Då är det bäst vi skyndar oss hem till mor så hon får veta det.

-Sååååå bråttom är det inte, sa Tova fundersamt. Hon måste ju få ha lite äventyr först.

-Jasså? Det måste hon? 

-Jaaaa det är väl klart, sa Tova.

-Då behöver inte mor bädda extra sängen på en gång då, sa Lafr. Det blir hon säkert glad att höra nu när det ändå är mitt i natten och små hitte barn ska sova! Han låtsades låta sträng.

-Pappa?

-Ja?

-Kan du berätta?

-Berätta vad?

-Du vet!

-Vet jag?

-Jaaaaa.

-Hm... Jag måste nog ha glömt. Han låtsades fundera.

-Pappa....

-Ja?

-Va du är fånig.

-Man blir så när man hittar en liten skatt som du. 

-Kan du berätta?

-Är du inte less på att höra den historien än?

-Näääää, sa Tova.

-När du ligger nedbäddad i sängen så ska jag och mor berätta.

-Lovar du?

-Jag lovar!

-På alla skatter i jorden?

-På alla skatter som finns i jorden, sa Lafr och sa trollens ed.

Med Tova fortfarande på axlarna gick dom ner i stugan.

Även om troll egentlien bor i hålor i marken så känns det alltid mer som en stuga än en håla eller grotta.

Troll har en stor passion för inredning.

Mor Rava stod vid elden och rörde i en gryta som puttrade.

-Jasså? Nu passar det att komma hem, sa Rava och låtsades låta sträng.

-Mor, mor, bubblade Tova. Liv kommer, Liv kommer.

Rava tittade på Lafr.

-Är det sant? frågade hon.

-Tova säger så, svarade han.

-När kommer Liv? frågade Rava Tova.

-Hon kommer med vårfloden, sa Tova och mumsade på ett äpple hon hade norpat åt sig.

-Vintern är snart slut, bekräftade Lafr. Alla tecken tyder på det.

-Då är det bara vi väntar och lyssnar, sa Rava. Hon vände blicken mot Tova som hade mumsat färdigt på äpplet och gäspade stort. Nu är det dags för somliga att sova, tror jag minsann, sa hon.

-Vem ska sova? unddrade Tova och gnuggade ögonen.

-Små hitte barn som heter Tova ska sova ifall hon vill höra "sagan", sa Lafr.

Rava lyfte försiktigt upp den lilla flickan och gav henne en puss på den kalla bleka kinden.

-Sov gott min lilla skatt.

-Gnatt mamma, mumlade Tova. Älskar dig!

-Älskar dig oxå min lilla snöprinsessa.

Lafr bäddade försiktig ner Tova i den mjuka varma sängen.

-Du lovade pappa.

-Jag gjorde ju visst det, log Lafr. Är du redo?

-Jaaaa, mumlade Tova.

Historien om Tova

-Det var en gång ett stort lufsigt troll som hette...Hum.. vad hette han nu igen.

-Men pappa då, fnissade Tova.

-Javisst ja, han hette ju Rafl?

-Nääääää.

-Hm... Flar?

-Pappa.....

-Jaja.. Lafr var det visst.

Och Lafr var upp över öronen förälskad i en vacker trollflicka som heter?

-Rava, fyllde Tova i.

-Rava, berkäftade Lafr.

-Och eftersom troll har stora öron så var han oxå riktigt kär.

Tova fnissade.

Hur som helst hade han sån tur att Rava såg honom och tyckte att jo visst, han kanske inte var så ful ändå.. Trots dom stora öronen menar jag.

-Pappa, du har inte så stora öron, skrattade Tova.

-Dom är större än dina, kontrade Lafr.

-Jag är ju så liten, fnissade hon.

-Ja det förstås. 

-Fortsätt nu... tyckte Tova otåligt.

-Rava och Lafr var alltså båda upp över sina stora öron förälskade i varandra, fortsatte han sagan.

Dom var såååååå kära att dom beslöt sig för att förenas.

-Jag vill oxå förenas när jag blir stor, mumlade Tova.

-Det vill jag oxå att du ska bli, sa Lafr.

Lafr och Rava var så lyckliga när dom bildade sitt gemensamma hem. Det var i en så vacker del av skogen. Men det allra vackraste saknade dom fortfarande.

-Vad saknade dom? undrade Tova fast hon hade hört historien tusen gånger.

-Dom saknade någon att älska. Dom ville såååå gärna ha ett barn.

-Mmm, mumlade Tova och lät allt tröttare.

-Men Lafr och Rava kunde inte få en liten trollunge hur mycket dom än försökte och önskade.

-Dom var ledsna, suckade Tova.

-Jo det var dom, sa Lafr. För dom hade så mycket kärlek att ge och ingen att ge den åt.

Men en mörk och kall vinternatt, precis som den här, var Rava ute i skogen för att titta till djuren, när hon fick höra ett märkligt ljud.

Försiktigt smög hon närmare. Hon hade ingen aning om vad det märkliga ljudet kunde vara för något.

Tänk om det var ett stort, farligt hemskt monster? 

-Men det var ju bara jag, sa Tova under täcket.

-Det var det vackraste barn som Rava nånsin hade sett. Och hon lår där alldeles ensam under stjärnorna i en korg. Rava förstod att stjärnorna hade sett hur mycket hon hade längtat efter ett barn och därför skänkte dom oss dig.

-För jag är eran skatt? mumlade Tova allt sömnigare.

-Du är den vackraste skatt i hela världen.

-Pappa?

-Vad är det min lilla snöflinga.

-Jag vet att det bara är en saga, men jag älskar er för att ni berättar den så.

-Det är ingen saga för oss, sa Lafr. Och nu ska du sova.

-Gnatt pappa.

-Gonatt gullunge.

Lafr smög sig ur rummet för Tova hade redan hunnit somna.

-Hon blir aldrig less på den där historien, sa Rava medan hon fortfarande rörde om i grytan.

-Men nu börjar hon bli nog stor för att veta att den inte är helt sann.

-Tror du hon förstår?

-Att någon lämnade bort henne? Att hon hade kunnat dö om i inte hittat henne? Vem vet vad stjärnorna berättar för henne?

Rava torkade en tår.

Första gången man såg Tova så kände man sig som oftast lite illa till mods.

Även om hon bodde hos trollen och dom älskade henne som en av deras egna så var hon ett människo barn.

Redan från det hon var liten hade dom vetat att hon inte var som alla andra människor. Det var nåt fel på henne.

Hennes hy var nästan lika ljus som snön och så genomskinlig att man såg ådrorna under huden som ett spndelnät. Hennes huvud hade bara fäckar av hår som var lika vitt och glänsande som snöflingor. Ögonen var onaturligt stora för att vara människa och hade samma färg som istapparna. Hon var blind.

Men allt som behövdes var att Tova log så blev man blind för alla hennes yttre "brister" och allt man såg var ett vackert barn med en vackrare själ. Tova var väl medveten om att hon var "annorlunda" men det var inget som störde henne. Alla var ju annorlunda på sitt vis. Och även om hon inte kunde "se" som vanliga folk så hade hon en inre syn. Tova hade förmågan att se själar och att lyssna på stjärnorna. Nu är det ju inte så att stjärnorna faktiskt pratar utan så att när Tova står ute i natten när stjärnorna glimmar så fångar hon upp dom vibrationer livet skickar ut.

Tova var nattens barn förutom skogens.

Hennes ljusa tunna hud gjorde henne allt för känslig för solens strålar.

Men hon hade natten. Och eftersom hennes syn inte var som andra folk så njöt hon lika mycket ändå.

Och varför skulle hon inte göra det? 

Detta var ju så hennes värld såg ut.

Man kände aldrig medlidande med Tova.

Man var aldrig ledsen för hennes skull.

Istället så smittades man av hennes glädje och hennes stora hjärta.

Istället för att tycka att Tova levde ett fattigt liv så kände man sig rikare för att man hade mött henne.

Och Tova lyssnade på natten.

Och hon visste att ett stort äventyr var på väg.