På andra sidan Gränslandshavet såg verkligheten annorlunda ut mot silversjöarna.

Klimatet var hårdare men ändå vackert på sitt sätt.

Det karga landskapet under en himmel som låg under ständig dimma var rik på ett varierat växt och djurliv.

Men det fanns ingen som tog hand om gåvorna landet hade att erbjuda.

Den bördiga jorden låg obrukad.

Det fanns ingen som hade kunnskap om hur man brukade jorden.

Det fanns ingen som tog vara på rikedommarna som dolde sig i bergen, jorden och i växtligheten.

Detta var Matheous skapelse.

Detta var hans rike och hans folk.

Han var guden som skapat detta.

Han tittade ut över folket.

Hans blick förådde inga känslor.

Det var inte så att hans blick visade tecken på hans starka karaktär när det gällde att hålla hans känslor för sig själv, utan det var helt enkelt så att han hade inga känslor att visa.

Folket nedanför honom, som var hans egen skapelse, väckte ingen stolthet i honom, inga känslor av ömhet eller ens en känsla av släktskap.

I hans ögon var dom bara ett redskap som vilket som helst.

Möjligen kunde man då och då få en glimt av något som kunde tolkas som gillande eller kanske stolthet i hans blick, men då var det inte över folket som så, utan mer att han var stolt över sig själv, och över att hans planer gjorde framsteg.

Våldsamma rop hördes när en i folket hade lyckats besegra en motståndare i ringen och slitit av honom huvudet.

Han höll upp huvudet mot Matheous och dom övriga och gav upp ett segervrål.

Han var den nya alfan nu.

Dom andra gav honom en undernådig nick för att visa att dom godtog honom som den nya alfan.

Hans kropp visade inga männskliga drag annat än att han gick på två ben, hade händer och fötter. Dock var dom kloförsedda istället för naglar.

Koppen var mer som en utsträckt katt.

Muskulös och smidig.

Stora kattformade ögon i ett ansikte som såg ut som en grotesk blandning av människa, alv och kattdjur.

Kroppen var fullkomligt hårlös utom på huvudet och ansiktet och hade en mjuk glänsande hud.

Ingen av dom bar kläder annat än höftskynke och en sorts sandaler som tillät dom att använda sina fötter i strid.

Remmarna som gick över kroppen var för vapen.

Han visade upp sina vässade tänder och vrålade.

Dom övriga i flocken vrålade med honom.

Sen kastade dom sig över den döda kroppen, slet den i bitar innan dom åt upp den.

I en liten bur mitt på troget satt en åldrig kvinna.

Runt henne fanns ett svagt skimrande ljus som dom övriga höll sig undan.

Man kunde inte höra det över alla upphetsade röster men hon sjöng.

Ljuset som skrimrade runt henne blev allt svagare.

Matheous gladdes åt hennes försvagade tillstånd.

Han hade fångat ljuset.