Det närmade sig vår men det kom inte som någon överraskning när vintern kämpade emot och kastade ut en sista snöstorm som den gör varje vinter innan våren äntligen vinner striden.

Men det är skillnad att uppleva en storm i tryggheten av sin familj och vänner.

Människan har alltid vart tryggare i grupp och så även nu.

Liv och Best drabbades hårt av stormen som jagade hem dom från deras utflykt.

Trots att Liv hade sett på molnen och kännt i vinden att den var på gång så hade hon inte riktigt den erfarenheten som behövs för att veta hur lång tid dom hade på sig och hur ansträngande det skulle bli att skynda fram i den hala, våta och tunga snön.

Kraftiga vindar fick träden att böjja sig hotfullt och den vinande snön som piskade mot deras ögon gjorde det svårt att följa sina steg tillbaka.

Kisande med ögonen gjorde Liv en förrödande missbedöming och hon gled ner mot den strömma bäcken som precis hade öppnat sig.

Förtvivlad slet hon längs den branta backen efter nåt att gripa tag i men fingrarna bara sland på det hala underlaget.

Best kastade sig efter henne men rasade även han.

Och sen slog dom i det kalla kalla vattnet.

Vattnet var så kallt att Liv trodde hon först slagit i en isvägg.

Hon kunde inte röra sig eller tänka.

Dom tunga kläderna tyngde ner henne och hon såg hur ytan kom allt längre bort medan dom åkte iväg med det strömma vattnet.

Best kämpade förgäves för att nå fram till Liv.

Hon kunde se himlen genom det böljande vattnet och tänkte lite långsamt att om hon nu skulle dö så var det ändå en vacker syn.

-Liv?

Hon flöt omkring i ett töcken av väta, kyla. Men vänta kylan var borta. Hon var varm. Sååå varm.

-Liv?

Hon kämpade för att få av sig kläderna. Hon höll på att förgås av hettan.

Hela hon brann.

-LIV! rösten lät hård nu. Du måste få av dig kläderna och börja simma.

-Vem är du? frågade Liv rösten i sitt huvud. Och varför är det så varmt?

-Liv, vi behöver dig. Hjälp är på väg men du måste kämpa för oss. Rösten lät bedjande.

-Det är så varmt, mumlade Liv. Tankarna var så förvirrade, som ett kalejdoskop av färger och intryck.

-LIV! Du kan inte överge Best! Rösten var hård igen.

Liv röck till. Hon skulle väl aldrig överge Best? Vad pratade dom om för dumheter?

-Liv, du måste vakna och kämpa, vi är snart framme. KÄMPA LIV!

Rösten gled bort.

Liv blinkade. Och blinkade. Bilden var dimmig.

Sen såg hon Best.

Han kämpade ferbrilt för att komma fram till henne genom isflak och stammar i dom hetsiga vågorna.

-Beeeeeest, Liv skrek till när hon såg Best träffas av en stock och försvann under ytan.

Liv slet av sig kläderna och kämpade mot vågorna mot Best.

Om och om igen dök hon i den kalla vattnet för att få tag ihonom.

Kroppen borde egentligen ha gett upp för länge sen men Liv kämpade vidare.

Hon fick tag i Bests nackskinn och försökte slita upp honom mot ytan.

Han var så tung.

Hon skulle inte orka.

Gång på gång gled han ur hennes grepp men hon slet och drog i honom.

Till deras räddning kom en stock flytande i vattnet.

Liv lyckades på nåt sätt få upp Bests överkropp på stocken och grabbade tag i honom och den för allt hon hade.

Nu måste dom bara ta sig till land.

Men bäcken var bred och djup av vårfloden och hon kände inte till området.

Varje gång hon trodde hon skulle kunna ta dom närmare stranden så ändrades strömmen eller så slog dom emot en sten eller nåt annat och åkte vidare.

Liv var rädd.

Då får hon höra röster.

Plötsligt var där fullt av stora figurer runt om dom och kämpade mot vågorna, strömmen och kylan och fick dom upp.

Liv tittade upp mot en av dom stora skuggfigurerna.

-Tack, flämtade hon innan allt blev svart.