Tova satt i hopkuren brevid Liv och tittade på henne med sina blina ögon.

Tova kunde förstås inte se att Liv var så blek att hon mer liknade en vålnad än den färgstarka person hon egentligen är, eller hur hennes kropp darrade under filtarna för att kroppen skulle få upp värmen.

Men hon kunde se Livs själ eller färger.

Hon lade huvudet på sned och funderade.

-Är Liv av Trollen? frågade Tova sina föräldrar.

-Nej svarade Rava. Varför undrar du det?

-Hennes färger påminner mer om trollen än om människornas, eller nåt annat folk.

-Hur vet du hur människors eller andras folks färger ser ut? Du har ju bara bott med oss, undrade Lafr.

-Jag bara vet, sa Tova.

-Hur ser hennes färger ut? undrade Rova.

-Som naturen, sa Tova. Brunt, grönt, orange, men hon har oxå många andra färger.

-Hur ser människors färger ut? frågade Lafr intresserad.

-Hm, det beror lite på, sa Tova och tänkte efter. Men dom har lite ljusare färger. Dom är mer som våren och våra färger mer som hösten.

Tova tittade från Liv till Best som låg tätt brevid Liv och sov utmattad.

Hon kunde se  hur Livs färger gick över i Best och hur Bests färger gick över till Liv.

Dom hade ett band som var så starkt att Tova nästan kunde ta på det.

Hon var inte säker på att det var en väsignelse eller förbannelse. Men hon föredrog att se det som en välsignelse, även om det kunde kosta dom båda mycket smärta längre fram i livet.

Tova lät sina händer vandra över Livs färger.

Dom sjöng för henne.

Tova sjöng mjukt till deras toner.

Hon sjöng för Liv att hon var räddad och att det var dags att vakna.

Hon sjöng att Best hade klarat sig och att dom båda var i trygghet.

Liv kunde höra hur rösten kallade på henne.

Hon var fortfarande kvar i det kalla mörka stället som vägrade släppa sitt grepp.

Hånfulla röster jagade  henne genom tunnlar av is.

Hon fick se bilder på brinnande förvridna kroppar.

Mödrar som höll sina trasiga mördade barn i famnen.

Det var så mycket smärta och så mycket blod.

Himmlen öppnade sig och istället för ett stilla silverregn var det blod.

Blod som dränkte hela världen.

Liv sprang och spran och sprang.

Rösten jagade henne, skrattade åt hennes rädsla. Hånade henne för hennes svaghet.

Men den andra rösten sjöng.

Bit för bit smälte kylan undan.

Blodet slutade falla.

Den onda rösten blev allt svagare.

Tillslut var allt hon hörde sången.

Hon var räddad.

Hon och Best var i trygghet.

Liv öppnade ögonen och mötte Tovas blinda men så seende blick.

-Hej sa Tova.

-Det är du som är rösten, sa Liv.

-Jag är nog mer än en röst, skrattade Tova.

Liv som genast hade sett förbi Tovas lite annorlunda yttre skrattade.

-Jo det är du verkligen, sa hon. Du har räddat både mig och Best.

-Äsch, sa Tova lite förläget. Jag visste ni skulle komma med vårfloden. Men ni hade ju kunnat välja ett mindre dramatiskt sätt, kan jag tycka. Det blev lite väl blött.

Liv skrattade.

-Nästa gång kommer jag den vanliga vägen, lovade hon.

-Jag antar att du är hungrig, frågade Rova och kom fram med en stor skål med varm soppa.

Liv gjorde stora ögon. Detta var första gången hon såg TROLL.

Hon rodnade. Här var hon inför sina räddare och hon glor som en fåne.

-Oroa dig inte, sa Rova. Det är inte varje dag man möter ett nytt folk.

-Tack för att ni räddade våra liv, sa Liv. Och jag vill gärna ha lite soppa. Den doftar underbart.

-Vi har lite mat åt Best oxå, sa Lafr och kom fram med ett fat med rester åt Best som nosade ett ögonblick innan han kastade sig över maten.

-Hur visste ni vart vi var nånstans, frågade Liv.

-Stjärnorna sa att du var på väg, sa Tova.

-Det var ju tur för oss, sa Liv.

Hon tittade sig om i rummet hon låg i.

Hon hade aldrig sett ett Troll tidigare och ännu mindre vart hemma hos någon.

Som väntat var allt förstås betydligt större än hos en människa, men hon var förvånad över hur väl genomtänkt allt var och hur hemtrevligt och inbjudande det var.

Alla möbler och tyger visade stor omtanke och värme. Dom var praktiska men ändå väldigt vackra, med massor av små detaljer och vackra färger.

-Är vi verkligen under marken? frågade hon.

-Javvist svarade Rova. Nästan alla troll föredar att bo åtminstone delvis under marken.

-Men det känns så öppet och ljust, sa Liv faschinerad av det underbara hemmet.

-Vi inspireras av naturen, sa Lafr.

-Jag är väldigt glad över att få vara i erat hem, sa Liv.

Best moffade instämmande och slickade Tova i ansiktet så hon fnissade.

-Vi ska låta er vila ut en stund i lugn och ro, sa Rova och tog i handen. Du är fortfarande ganska svag och behöver sova ordentligt.

-Men sen ska vi prata, sa Tova.

-Sen ska vi prata, lovade Liv.

Best lade sig till rätta med huvudet på Livs bröstkorg.

Innan dom hade stängt dörren efter sig sov dom båda djupt och i trygghet.