Tiden i grottan gick både fort och långsamt ibland.

Vissa dagar kunde hon inte förstå vad hon gjorde där, var allt ett fruktansvärt misstag? borde hon ge sig av?

Andra dagar bara visste hon att det var precis där hon skulle vara.

Men VAD hon skulle göra där, vad hon skulle lära sig vara svårare att lista ut.

Men hon var där.

Och hon skulle stanna.

Hon kunde inte svika sin familj, sin by, Bengt eller den stora älvmodern.

Den stora älvmodern.

När hon tänkte på henne så kände hon sig tryggare.

Den stora älvmodern hade inte skickat iväg henne om det inte varit nödvändigt.

Så hon skulle stanna här tills hon hade lärt sig vad det nu var hon skulle lära sig här.

Grottan var riktigt trevlig så det gick ingen nöd på varken hon själv eller Best.

Det fanns gott om villebråd så ingen av dom skulle behöva svälta.

Det var en vacker plats.

Dom tillbringade dagarna med att göra små upptäcktsfärder eller bara sitta och titta på naturen.

Hon blundade och andades.

In och ut.

In och ut.

Ett djupt andetag och så höll hon det.

Och så andades hon ut och öppnade ögonen.

Det var som om nån hade tagit en filt från hennes ögon.

Som om något hade hindrat henne från att se hela livet men nu såg hon.

Hon skulle kanske aldrig till fullo kunna förklara vad exakt det var hon såg men det var som om hon kunde se helheten.

Allt hade ett samband.

Precis som hennes far hade försökt förklara för henne när hon var liten.

Det var nu inte så att hon såg vart enda liv som fanns i skogen men hon kände närvaron av dom.

Djuren som låg i ide och snart skulle börja röra sig oroligt eftersom våren var på väg.

Snön hade redan börjat sjunka undan och hon kunde känna temeraturen ändras.

Men det var inte bara det.

Hon kände hur naturen liksom vaknade.

Hon kunde nästan se hur livet pulserade där inne i jord och mull.

Hon log för sig själv.

Hon kände sig fri.

Best som kände av hennes glädje skuttade runt i snön.

Hon skrattade åt honom och kastade en snöboll som han fångade.

Sen såg han så förnärmad ut när den gick sönder direkt när han bet i den.

Hon skattade ännu mer.

Best rusade fram till henne och kastade sig i hennes famn.

Stor som han är slog han förstås om kull i snön (vilket säkert var meningen oxå) och dom rullade runt i snön och skrattade och bara njöt av livet.

Men en tanke grodde ändå lite oroligt inom henne.

Denna nya kunskap.

Hur skulle den kunna hjälpa?