-Ursäkta, drottning. Innan vi fortsätter, får jag säga några ord? frågade IsaMabirse.

-Självklart.

IsaMabirse ställde sig upp. Trots att hon fortfarande var så dold under sin huva att ingen kunde se hennes ansikte kunde alla känna hur hon tittade på dom.

-Det är viktigt för mig att ni förstår att jag inte är här för att dömma någon. Även om man ljuger eller vrider sanningen lite så förstår jag lika väl som alla andra att man har sina orsaker, så jag kommer inte att påpeka varenda lite detalj i vad som sägs. Jag är inte här för min Prins eller hans kungarikes skull. Jag är här enbart för sanningens skull och för att alla ska vara medvetna om allvaret i det hot vi ALLA står inför. Därför är det viktigt att vi är så sanningsenliga som möjligt och inte försöker vrida detta hemska hot till våran egen fördel.

Hon tystnade och satte sig ner.

-Bra sagt, sa drottningen. Detta är ett hot vi alla står inför. Ju fortare vi accepterar detta ju fortare kan vi komma fram med en plan om hur vi ska handskas med denna ondska och hur det kommer att påverka allas våra folk.

-Men är det verkligen våran strid? frågade kung Georgy av Shingsjöslott. Är det inte så att detta är en kamp som ska handla om förmågor? Denna Liv? Kommer vi verkligen måsta blanda oss i och i så fall vad kan vi göra?

-Det var en bra fråga, sa drottningen. Liv och hennes Best kommer att så i första led mot denna ondska som vi fortfarande vet allt för lite om. Men bara för att magi används så kan vi nog alla anta att vi alla kommer att påverkas på ett eller annat sätt. Och vill vi verkligen vara oförberedde i så fall?

-Men vad kan vi göra? Vi vet ju inte ens vad vi har att vänta, fortsatte kung Georgy.

-Vi kan beväpna oss. Dvärgarna meddelar att dom snart kommer ha Siljen vapen och sköldar redo även om det inte kommer att räcka åt alla.. Vi kommer att måsta välja med omsorg dom som kommer att få dessa vapen och sköldar. Vi kan förstärka våra murar och våra gränser. Vi kan skydda våra odlingar så vi försäkrar oss att vårt folk inte behöver svälta. Vi kan bygga upp förråd av hjälpmedel för att kunna vårda sårade och reparera skadada vagnar ect. Det finns mycket vi kan göra. Och det finns mycket vi kan göra tillsammans. Vi har olika styrkor i våra riken. Olika svagheter. Men står vi enade tillsammans blir vi starka!

-Vi behöver hjälp om att skydda våra gränser mot havet, sa prins Maarakhus. Stillheten och ondskan som sprids över havet får mig att tro att dom närmar sig från det hållet. Iallafall delvis, fortsatte han osäkert. Men vi behöver oxå hjälp att ta hand om dom döda som flyter iland. Det är inte bara människor utan även fiskar och havsmonster jag aldrig tidigare har sett och aldrig önskar att få se igen. Han höjde uppgivet armarna. Jag vet ingen råd mot denna sortens ondska.

Det hördes ett svag fladdrande.

-Vi kan hjälpa mot dom döda från havet.

Rösten kom från en av ett flertal älvor som hade flugit in genom ett öppet fönster.

-Detta är ett krig som drabbar alla folken, fortsatte älvan som kallas Ting. Den stora älvmodern har skickat oss för att se vad vi kan hjälpa till med. Vi måste alla stå förenade. Alla folken. Alla drabbas.

-Vi tackar er och den stora älvmodern, sa drottningen och neg djupt.

-Vi älvor har alltid hållit oss undan människors affärer men nu måste vi förrena oss, sa Yber. En av dom mannliga älvorna. Vi kommer att rycka våra vingar och stå brevid er i striden när den fruktansvärda dag kommer.

Ett sus hördes genom rummet.

Man hade aldrig hört talas om älvor som hade ryckt sina vingar annat än när dom har funnit en partner utanför älvsläktet. Och Älvor i strid?

-Vad är det för fruktansvärt mörker som kommer att drabba oss när till och med älvorna gör sig redo för krig? det var en trött åldrig röst som hördes. Kung Aasa av Arshysjöborg var åldrig. Han kom från ett stridande släkte men han hade genom åren gjort sitt folk fredligt och frodande. Och nu skulle han vara tvungen att dra sitt folk ut i strid än en gång.

-Hotet är fegt och lurar i skuggorna! Prins Maarakhus ställde sig upp. Han var sliten av den långa resan. Orolig för sin sjuka far och upprörd över hotet som kom smygande som en tjuv i natten. Rastlös gick han av och an i rummet.

IsaMabirse sträckte sig efter honom och han satte sig ner.

-Förlåt, sa han. Jag tappade fattningen. Det kommer inte att ske igen.

-Det är ingen här som dömmer dig, sa drottningen. Hur någon av oss kan behålla fattningen över denna styggelse förstår jag inte själv.

Hennes röst lät trött.

-Men vi måste vis styrka! Vi måste visa mod! Och mer än det, vi måste sammarbeta!

Tystnaden i rummet var talande.

Hon hade allas uppmärksamhet.

Nu skulle dom planera.