Efter många långa diskussioner så var mötet över för dagen.

IsaMabirse var uppe med prinsen i hans kammare.

Dom var båda utslitna av att ha kommit direkt från resande fot in i dessa allvarliga samtal.

Prinsen tittade sig omkring.

Han hade fått en stor kammare som var vackert inredd i hans folks färger med en stor härlig säng som såg fruktansvärt inbjudande ut efter den långa dagen.

Bådas packning fanns i rummet.

-Det har vart en lång dag, sa prinsen. Bäst vi får sova ut ordentligt för jag gissar att morgondagen inte blir lättare.

-Ja min prins.

-Isa, du behöver inte kalla mig "min prins" när vi är ensamma. Det vet du.

-Ja min prins.

-Varför är du så kall?

IsaMabirse gav honom en skarp blick.

-Hur kan du fråga en sån sak? Har du glömt bort vem jag är? Har du glömt bort vem DU är?

-Det vet du att jag inte har.

-Hur kan du då fråga varför jag är så kall?

Hon gick fram till honom.

-Du om någon borde veta  hur försiktig vi måste vara. Minsta lilla felaktiga tanke, minsta lilla felaktig nyfiken fråga kan omkullkasta allt och det vet du, fortsatte hon.

-JA JAG VET, sa prinsen.

-Mar, tror du inte jag hellre hade velat tänka på hur mycket jag längtar efter dig? Hon stod alldeles nära honom. Tror du inte jag längtar efter att få känna din kropp emot min? Hon drog dom handskbeklädda fingrarna genom håret som lockade sig i hans nacke.

Han suckade.

Med läpparna mot hans kind viskade hon, tror du inte jag vill vara nära dig lika mycket som du vill vara nära mig?

Hon tog ett steg tillbaka.

-Vi har lovat din far att hålla vår relation hemlig medan vi är här.

-Min far, spottade prinsen ur sig.

-Vad tror du skulle hända om dom övriga fick veta att inte nog med att du är gift med en sanninsläsare utan att du dessutom har gjort det mot din fars godkännande?

-JAG BRYR MIG INTE OM VAD MIN FAR TYCKER!

-Nu ljuger du, sa hon med mild röst. Vi lovade din far att vi skulle hålla äktenskapet hemligt till efter kriget.

-Jag vet vad vi lovade. Men det var fel. Vi har vart gifta länge nu.

-Jo, sa hon. Men inte alltid av kärlek som du kanske minns.

-Jag ångrar ingenting.

-Det gör inte jag heller, men vi behöver din fars godkännande. För rikets skull om inte för din fars skull.

Han gick fram och höll henne tätt intill sig.

-Det får det att verka som jag skäms över dig, sa han. Som att du inte är värd att älskas. Som om vi gör nåt fel.

-Vi vet...

IsaMabirse blev avbruten av en knackning på dörren.

Dom steg snabbt ifrån varandra och IsaMabirse gjorde allt för att kontrollera sina tankar och känslor ifall nån skulle råka fråga henne något.

-Kom in, sa prinsen.

Dörren öppnades och där stod drottningen med ett brev i handen.

-Ursäkta att jag stör, började hon. Men några dagar innan er ankomst mottog vi ett brev från din far. Jag ville vänta tills efter mötet med att lämna över det.

Prinsen mottog brevet med förvånad blick.

Min son

Jag har länge vetat att döden väntar bakom dörren.

Jag har levt ett långt liv så jag räds inte slutet.

Jag har vart välsignad med så många skatter i mitt kungarike, men ingen av dom skatterna kan mäta sig med dig min son.

När detta brev når dig är mitt liv avslutat och ditt nya liv som Kung har börjat.

Men vet att jag lämnar dig med bara en sorg i mitt hjärta.

Jag skulle aldrig ha vart så envis och försökt hindra dig att finna samma äktenskapliga lycka som jag delade med din mor.

Jag hoppas du kan förlåta en envis gammal gubbe som inte tidigare välkomnade IsaMabirse i familjen.

Från början tyckte jag att du var en ung spoling som inte visste ditt eget bästa när du gifte dig med henne.

Men under åren har jag kunnat se att kärleken ni delar är både ömsesidig och äkta.

Och IsaMabirse är en kvinna jag med stolthet vill kalla min dotter.

Jag har ordnat så att när ni återvänder så gör ni det inte bara som kung utan som kung och drottning med min välsignelse.

Jag är ledsen att min felriktade stolthet har stått i vägen för er lycka.

Men när jag lämnar detta liv så gör jag det med vissheten om att min älskade son har någon som älskar och vänar om honom lika mycket som jag skulle göra.

Jag har skickat med din mors halsband som en gåva åt din hustru, vår nya drottning. Jag vet att din mor skulle älska henne lika mycket som jag har insett att jag gör.

Värna om varandra och värna om vårt rike.

Och minns att jag älskar dig.

Kung Nasadeth av Yss.

Med tårar i ögonen räckte Maarakhus brevet till IsaMabirse.

Hon läste brevet och han kunde höra hur rörd hon blev.

-Ni avgör själva hur ni vill framföra detta till dom övriga, sa drottningen. Det var ett önskemål från din far att jag skulle göra ordning ett passande rum för en nybliven kung och hans drottning. Jag hoppas att det är till belåtenhet.

-Det är underbart, sa den nyblivna kungen. Jag är väldigt tacksam för den omtanke ni har visat.

-Jag vill inte säga hur ni ska göra, men det vore bra om ni delade med er av nyheten så fort som möjligt. Det är näst intill omöjligt att hålla det hemligt, framförallt inte när IsaMabirse nu kommer att tituleras drottning av tjänarna.

-Vi ska naturligtvis göra det vi nästa tillfälle, sa Maarakhus.

-Jag ska lämna er åt era funderingar, sa drottningen. Jag beklagar uppriktigt din fars död. Han var en stor man och en större kung. Jag är säker på att han kommer att sörjas.

-Tack drottning, sa Maarakhus.

Sen var dom ensamma igen.

IsaMabirse tog sin make i famnen och höll honom hårt intill sig medan han sörjde sin far.

Redan samma kväll kallade Maarakhus till möte med dom andra.

-Jag ber om ursäkt till att jag har kallat på ser så sent efter dagens långa och allt för tunga möte. Jag inser att vi alla hellre hade varit i våra kammare och vilat och förberett oss för morgondagens möten. Men jag känner att detta inte kan vänta så jag vill få det ur vägen så fort som möjligt så vi kan gå vidare med viktigare saker. Även om detta är nog så viktigt. Han tog ett djupt andetag. Min far, Kung Nasadeth av Yss har avlidit och därmed gjort mig till kung.

Ett förvånat mummel blandades med uppriktig medkänsla.

-Men fortsatte han. Det är inte allt. Som ni kanske vet så räddade jag IsaMabirse ur fångenskap hos min egen farbror, och dödade honom.

Nu hördes fler mummel. Dom flesta hade hört nån sorts version av hur det hela hade gått till. Men ingen visste sanningen.

-Men vad ni inte vet, fortsatte han. Är att jag då gjorde henne till min hustru.

Nu var rösterna så höga att han var tvungen vänta en bra stund innan han kunde fortsätta.

Men just som han skulle ta till orda igen tog IsaMabirse hans hand.

-Detta är min historia att berätta sa hon och blickade ut över dom övriga.

Alla lyssnade uppmärksamt.

IsaMabirse tog ett djupt andetag. Maarakhus visste inte vad hon skulle göra. Detta var hennes historia och hon ville berätta den på sitt sätt.

Hon började med att ta av sina långa handskar och lät dom falla till marken.

Hennes ljusa nästan genomskinliga händer fångade allas blickar.

Dom tydliga ådrorna försvann innanför ärmen på den långa kappan.

Hon öppnade kappan och lät den falla till marken.

Hon stod helt blottad framför dom iklädd i bara dom minsta underkläder för att visa så mycket som möjligt.

Först hördes ett förvånad mummel över hennes fräckhet.

Sen över hennes ovanliga utseende.

Hennes nästan blåvita hy med det långa lockiga silverfärgade håret. Ögonen som var så ljust blå att dom nästan var helt färglösa. Blå och röda ådror som var som ett spindelnät över hela hennes kropp.

Så blev det tyst.

Dom såg en kropp som var en karta på ett långt liv i fruktansvärda plågor.

Runt hennes tunna hals gick ett tjockt taggigt djupt ärr.. Som om någon hade försökt strypa henne.

Nu förstod man varför hennes röst lät så raspig.

Kring handlederna och fötterna kunde man se tydliga märken efter vad som verkade vara kedjor eller rep. Hon hade hållts kedjad som ett djur.

Sen fortsatte det med ärr efter knivar och piskor.

Ingen sa ett ord.

Alla var som förstenade i sitt medlidande och ilska över att någon hade kunnat behandla en människa på ett sånt fuktansvärt sätt.

Tårar rann för fleras kinder utan att dom ens märkte det.

Dom få kvinnorna som fanns i rummet såg även andra ärr.. Ärr som bara en kvinna får. Men dom sa inget.

Även en sanningsläsare måste få ha sina hemligheter.

IsaMabirse lät blicken vandra genom rumet.

-Detta är min kropp, detta är min historia.