Det var hennes tredje natt i grottan och totalt den sjunde natten om man räknade med natten hon for.

Det hade varit så svårt för henne att fara.

Hennes föräldrar som grät och hennes syster som höll om henne så hårt.

Och blicken från Bengt.

Än en gång kände hon hur tårarna kom så hon bet ihop.

Best hade visat henne vägen den där första natten.

Det hade gått mycket smidigare att ta sig fram än hon nånsin trott.

Själva resandet hade en välsignelse i sig eftersom hon då inte kunde sakna alla så mycket.

Men vad hade hon förväntat sig?

Detta var första gången hon var ifrån byn och ifrån sina föräldrar.

Den första soluppgången hade varit så vacker att hon för ett ögonblick inte kunde andas.

Den värsta kylan var över för vintern och det var inte länge innan det skulle bli vår.

Hon visste inte hur länge hon skulle vara ensam.

Detta var inte en resa, detta var hennes skolning.

Men platsen hade inte vart den rätta hur vacker den än var.

Dom hade vilat en stund och sen gett sig av igen.

På kvällen hade dom slagit läger vid en sjö.

Dom hade pimplat och fått sig lite fisk som dom delade på som kvällsmat. Hon ville inte röra maten hon hade med sig i onödan. Skogen var hennes skafferi.

På natten hade dom sovit tätt intill varandra i ett resetält hon hade med sig.

Det hade inte varit så varmt men dom hade klarat sig.

Utmattad hade hon somnat och haft en drömlös natt.

Morgonen hade vart så kall att hon knappt visste vad hon skulle göra.

Elden hade brunnit ut och det hade tagit allt för lång tid att få igång den igen.

Hon lärde sig.

Det tog betydligt längre tid för dom att komma iväg.

Trött och frusen hade färden gått långsamt framåt, fortfarande med Best som visade vägen.

Den natten hade hon gjort ändringar i brasan så när morgonen kom fanns det fortfarande glöd kvar, men natten hade fortfarande vart i kallaste laget. Det behövdes mer isolering från snön.

Stärk av att hon lärde av sina misstag och att ha fått i sig varm dryck och mat nästan direkt hade gjort dom båda på bättre humör.

Det var en vacker dag och Best fällde en stor hare som sprungit i snön.

Hon suckade missnöjt över att hon varit tvungen att lämna det vackra kanin skinnet men det hade inte vart praktiskt att ta med. Men hela kanien i övrigt tog hon reda på. Inte nog med att det blev en riktigt smaklig måltid för henne och Best men det blev oxå bitar till gryta och en stärkande buljong som var bra att starta dagen med efter kyliga nätter.

Den natten hade hon samlat ihop granris att lägga under tältet för att ytterligare skydda mot fukt och kyla som envisades med att tränga sig igenom den tjocka tältbotten. Ytterligare grenar satte hon runt tältet och skyfflade på isolerande snö.

Varm, torr och mätt hade hon legat där och inte kunnat sova.

Pressen kändes allt för stor och hon saknade sin familj så mycket.

Hur skulle hon kunna lära sig nåt här? Själv?

Best hade slickat bort hennes tårar.

Han fanns alltid vid hennes sida.

Hon var tvungen vara stark.

Hon var tvungen härdaut.

Detta var hennes utmaning.

Hon hade beslutat sig för att dagarna skulle hon göra allt för att lära sig mer om hennes förmåga och göra det bästa hon bara kunde av sin resa utan mål, bara en kort stund på kvällen fick hon tillåta sig själv att sakna sin familj.

Det var ju oxå för deras skull hon var här.

Vart nu här var någonstans.

Den natten hade hon drömt.

Vackra drömmar.

Skrämmande drömmar.

Drömmar om kärlek och drömmar om död.

Kriget kom allt närmare.

På morgonen hade det varit oväntat behagligt i tältet.

När dom hade kommit ut och satt sig vid elden hade hon kännt hur solens strålar värmde.

Temperaturen var kanske behagligare men färden blev svårare.

Den lilla släden som åkte bakom Best skar gång på gång igenom snön och fastnade i nån sten eller kvist eller nåt annat som hade legat gömd under snön.

Liv hade oxå snavat och ramlat.

Det gjorde henne rädd.

Vad skulle hända om hon blev skadad?

Hon var ju alldeles själv där ute i skogen.

Grottan hade kommit som en välsignelse från gudarna.

Det var en gammal jaktgrotta förstod hon av spåren av en eldstad.

Den var inte så stor att den skulle bli kall och dragig men nog stor för att hon och Best skulle kunna bo där bekvämt under en längre tid.

På kvällen hade dom suttit framför brasan.

Hon hade längtat efter Bengt och undrat hur han hade det.

Tillslut kunde hon se honom framför sig i elden.

Han såg så ensam och ledsen ut.

Utan att tänka sig för hade hon sträckt ut handen för att trösta honom bara för att bränna sig på lågorna.

Snyftande föll hon i sömn.

Dom följande dagarna hade hon ägnat att få grottan i ordning.

Hon kände att det var menat att dom skulle stanna här ett tag.

Och nu var det den tredje natten i grottan.

Det var fortfarande endel kvar att göra innan den skulle kännas som ett "hem" men Liv var nöjd ändå.

Det fanns gott om fisk i närheten och kaniner och fåglar.

Snart skulle snön vara borta och hon skulle kunna hitta nötter, rötter skott och annat att dryga ut sin kost med.

Hon log.