Älvorna återvände hem innan gryningen.

Dom klarar inte av att vara hemifrån längre stunder utan att bli rastlösa.

Ting blev kallad till den stora älvmodern för att uppdatera hur det hade gått.

Ting var nervös.

Med älvors mått var hon en ung kvinna på väg att bli vuxen.

Det var snart dags för henne att ta sig ett *namn.

-Jag har ett uppdrag åt dig, sa den stora älvmodern efter Ting hade berättat hur det hade gått.

-Jag är redo, sa Ting.

-Jag tänker skicka dig till Dvärgarna.

-Dvärgarna?

-Det stora hotet kommer fortare än jag hade trott. Hos dvärgarna finns en stor krigare som heter Dwarg. Ni två måste ge er av för att finna Liv. Hon och Best måste påbörja sin skolning fortare än vi hade önskat.

-Men varför ska jag följa med?

-Dvärgar har inte samma förmåga att läsa naturen som vi har. Även om Dwarg är den största av dom levande krigarna så behöver han dig. Det gör Liv oxå.

-När ska jag fara?

-Ni ska inte fara själv.

-Vem ska mer följa med?

-Vättarna skickar en av deras strörsta affärsmän med er. Mäster Esa.

-AFFÄRSMAN? Ting kunde knappt tro sina öron.

-Även om Dwarg kan krig så har vättarnas affärsmän en större förståelse när det kommer till att läsa människor och det är en kunskap som Liv kommer att få användning av. Vättarna anser att i krig kan det vara lika viktigt att kunna läsa sin motståndare som att slåss mot denne. Och jag är böjd att hålla med. Den stora älvmodern blickade bort mot något bara hon kunde se.

Jag ser så många trådar vävas samman.

Vi kommer att finna nya vänner,

så mycket kärlek,

så mycket vänskap.

Och så fruktansvärt mycket död.

Vättarna har hållit råd och dom kommer att skicka sina krigare för att lära stridskonst till dvärgarna.

Alverna och människor ska prata med Trollen.

-Kommer trollen klara av att ta till vapen? undrade Ting.

-Ibland är det bästa vapen inte ett sånt som dödar, var allt den stora älvmodern svarade.

-När ska vi rycka våra vingar?

-Inte förrän det är dags. Inte förrän ondskan har visat sitt ansikte. Först måste vi förbereda naturen. När så många älvor *rycker sina vingar samtidigt kan naturen uppröras, vi måste ordna en cermoni så att det blir så smärtfritt som möjligt. Präserna och Trollkarlarna kommer att samla till möte med trollen för att se vad som kan göras. Naturen får inte skadas mer än absolut nödvändigt.

-Vet dvärgarna om att jag är på väg?

-Ja, men jag kan varna om att Dwarg inte sätter nån större tillit varesig till dig eller Mäster Esa.

Ting suckade.

-Det är därför jag skickar dig, Ting.

-Varför mig?

-Detta är din tråd i väven. Detta är din uppgift. Det är dags för dig att ta dig ett namn. Efter detta kommer du ha det.

-Är jag verkligen redo?

-Vi måste alla vara redo.

*Älvor åldras inte på samma sätt som dom övriga folken och det gör att dom inte mognar på samma sätt som dom övriga folken. Älvor föds med ett namn, ett barn namn, som dom bär med sig tills det är dags för dom att växa upp. När en älva anses vuxen tar hon sig ett annat namn som hon har fått antigen av en utmaning eller bara genom mognaden. Älvor finner sina namn på olika sätt och i olika åldrar.

*Älvor är direkt knytna till naturen. Om en älva blir sjuk så drabbas naturen, på samma sätt blir älvorna sjuka om naturen blir sjuk. När en älva rycker sina vingar är hon inte en älva längre och det påverkar natuen. Iregel sker detta bara pga att dom finner kärleken utanför sitt folk och därmed måste rycka sina vingar för att kunna vara med sin kärlek och kunna bilda familj. Eftersom liv föder liv så är det inte bara en negativ påverkan på naturen. Varje gång ett barn av en älva föds (även utanför folket) så stärks naturen.  Älvor kan bara skaffa barn om dom finner sin livskamrat. Genom historien har det aldrig förr hänt att en älva (och framförallt inte en hel arme) har ryckt sina vingar av någon annan anledning, och med det vill man försäkra sig om att naturen inte tar nån skada. Älvor kan aldrig få tillbaka sina vingar.