Tova satt i hopkuren brevid Liv och tittade på henne med sina blina ögon.

Tova kunde förstås inte se att Liv var så blek att hon mer liknade en vålnad än den färgstarka person hon egentligen är, eller hur hennes kropp darrade under filtarna för att kroppen skulle få upp värmen.

Men hon kunde se Livs själ eller färger.

Hon lade huvudet på sned och funderade.

-Är Liv av Trollen? frågade Tova sina föräldrar.

-Nej svarade Rava. Varför undrar du det?

-Hennes färger påminner mer om trollen än om människornas, eller nåt annat folk.

-Hur vet du hur människors eller andras folks färger ser ut? Du har ju bara bott med oss, undrade Lafr.

-Jag bara vet, sa Tova.

-Hur ser hennes färger ut? undrade Rova.

-Som naturen, sa Tova. Brunt, grönt, orange, men hon har oxå många andra färger.

-Hur ser människors färger ut? frågade Lafr intresserad.

-Hm, det beror lite på, sa Tova och tänkte efter. Men dom har lite ljusare färger. Dom är mer som våren och våra färger mer som hösten.

Tova tittade från Liv till Best som låg tätt brevid Liv och sov utmattad.

Hon kunde se  hur Livs färger gick över i Best och hur Bests färger gick över till Liv.

Dom hade ett band som var så starkt att Tova nästan kunde ta på det.

Hon var inte säker på att det var en väsignelse eller förbannelse. Men hon föredrog att se det som en välsignelse, även om det kunde kosta dom båda mycket smärta längre fram i livet.

Tova lät sina händer vandra över Livs färger.

Dom sjöng för henne.

Tova sjöng mjukt till deras toner.

Hon sjöng för Liv att hon var räddad och att det var dags att vakna.

Hon sjöng att Best hade klarat sig och att dom båda var i trygghet.

Liv kunde höra hur rösten kallade på henne.

Hon var fortfarande kvar i det kalla mörka stället som vägrade släppa sitt grepp.

Hånfulla röster jagade  henne genom tunnlar av is.

Hon fick se bilder på brinnande förvridna kroppar.

Mödrar som höll sina trasiga mördade barn i famnen.

Det var så mycket smärta och så mycket blod.

Himmlen öppnade sig och istället för ett stilla silverregn var det blod.

Blod som dränkte hela världen.

Liv sprang och spran och sprang.

Rösten jagade henne, skrattade åt hennes rädsla. Hånade henne för hennes svaghet.

Men den andra rösten sjöng.

Bit för bit smälte kylan undan.

Blodet slutade falla.

Den onda rösten blev allt svagare.

Tillslut var allt hon hörde sången.

Hon var räddad.

Hon och Best var i trygghet.

Liv öppnade ögonen och mötte Tovas blinda men så seende blick.

-Hej sa Tova.

-Det är du som är rösten, sa Liv.

-Jag är nog mer än en röst, skrattade Tova.

Liv som genast hade sett förbi Tovas lite annorlunda yttre skrattade.

-Jo det är du verkligen, sa hon. Du har räddat både mig och Best.

-Äsch, sa Tova lite förläget. Jag visste ni skulle komma med vårfloden. Men ni hade ju kunnat välja ett mindre dramatiskt sätt, kan jag tycka. Det blev lite väl blött.

Liv skrattade.

-Nästa gång kommer jag den vanliga vägen, lovade hon.

-Jag antar att du är hungrig, frågade Rova och kom fram med en stor skål med varm soppa.

Liv gjorde stora ögon. Detta var första gången hon såg TROLL.

Hon rodnade. Här var hon inför sina räddare och hon glor som en fåne.

-Oroa dig inte, sa Rova. Det är inte varje dag man möter ett nytt folk.

-Tack för att ni räddade våra liv, sa Liv. Och jag vill gärna ha lite soppa. Den doftar underbart.

-Vi har lite mat åt Best oxå, sa Lafr och kom fram med ett fat med rester åt Best som nosade ett ögonblick innan han kastade sig över maten.

-Hur visste ni vart vi var nånstans, frågade Liv.

-Stjärnorna sa att du var på väg, sa Tova.

-Det var ju tur för oss, sa Liv.

Hon tittade sig om i rummet hon låg i.

Hon hade aldrig sett ett Troll tidigare och ännu mindre vart hemma hos någon.

Som väntat var allt förstås betydligt större än hos en människa, men hon var förvånad över hur väl genomtänkt allt var och hur hemtrevligt och inbjudande det var.

Alla möbler och tyger visade stor omtanke och värme. Dom var praktiska men ändå väldigt vackra, med massor av små detaljer och vackra färger.

-Är vi verkligen under marken? frågade hon.

-Javvist svarade Rova. Nästan alla troll föredar att bo åtminstone delvis under marken.

-Men det känns så öppet och ljust, sa Liv faschinerad av det underbara hemmet.

-Vi inspireras av naturen, sa Lafr.

-Jag är väldigt glad över att få vara i erat hem, sa Liv.

Best moffade instämmande och slickade Tova i ansiktet så hon fnissade.

-Vi ska låta er vila ut en stund i lugn och ro, sa Rova och tog i handen. Du är fortfarande ganska svag och behöver sova ordentligt.

-Men sen ska vi prata, sa Tova.

-Sen ska vi prata, lovade Liv.

Best lade sig till rätta med huvudet på Livs bröstkorg.

Innan dom hade stängt dörren efter sig sov dom båda djupt och i trygghet.

Det närmade sig vår men det kom inte som någon överraskning när vintern kämpade emot och kastade ut en sista snöstorm som den gör varje vinter innan våren äntligen vinner striden.

Men det är skillnad att uppleva en storm i tryggheten av sin familj och vänner.

Människan har alltid vart tryggare i grupp och så även nu.

Liv och Best drabbades hårt av stormen som jagade hem dom från deras utflykt.

Trots att Liv hade sett på molnen och kännt i vinden att den var på gång så hade hon inte riktigt den erfarenheten som behövs för att veta hur lång tid dom hade på sig och hur ansträngande det skulle bli att skynda fram i den hala, våta och tunga snön.

Kraftiga vindar fick träden att böjja sig hotfullt och den vinande snön som piskade mot deras ögon gjorde det svårt att följa sina steg tillbaka.

Kisande med ögonen gjorde Liv en förrödande missbedöming och hon gled ner mot den strömma bäcken som precis hade öppnat sig.

Förtvivlad slet hon längs den branta backen efter nåt att gripa tag i men fingrarna bara sland på det hala underlaget.

Best kastade sig efter henne men rasade även han.

Och sen slog dom i det kalla kalla vattnet.

Vattnet var så kallt att Liv trodde hon först slagit i en isvägg.

Hon kunde inte röra sig eller tänka.

Dom tunga kläderna tyngde ner henne och hon såg hur ytan kom allt längre bort medan dom åkte iväg med det strömma vattnet.

Best kämpade förgäves för att nå fram till Liv.

Hon kunde se himlen genom det böljande vattnet och tänkte lite långsamt att om hon nu skulle dö så var det ändå en vacker syn.

-Liv?

Hon flöt omkring i ett töcken av väta, kyla. Men vänta kylan var borta. Hon var varm. Sååå varm.

-Liv?

Hon kämpade för att få av sig kläderna. Hon höll på att förgås av hettan.

Hela hon brann.

-LIV! rösten lät hård nu. Du måste få av dig kläderna och börja simma.

-Vem är du? frågade Liv rösten i sitt huvud. Och varför är det så varmt?

-Liv, vi behöver dig. Hjälp är på väg men du måste kämpa för oss. Rösten lät bedjande.

-Det är så varmt, mumlade Liv. Tankarna var så förvirrade, som ett kalejdoskop av färger och intryck.

-LIV! Du kan inte överge Best! Rösten var hård igen.

Liv röck till. Hon skulle väl aldrig överge Best? Vad pratade dom om för dumheter?

-Liv, du måste vakna och kämpa, vi är snart framme. KÄMPA LIV!

Rösten gled bort.

Liv blinkade. Och blinkade. Bilden var dimmig.

Sen såg hon Best.

Han kämpade ferbrilt för att komma fram till henne genom isflak och stammar i dom hetsiga vågorna.

-Beeeeeest, Liv skrek till när hon såg Best träffas av en stock och försvann under ytan.

Liv slet av sig kläderna och kämpade mot vågorna mot Best.

Om och om igen dök hon i den kalla vattnet för att få tag ihonom.

Kroppen borde egentligen ha gett upp för länge sen men Liv kämpade vidare.

Hon fick tag i Bests nackskinn och försökte slita upp honom mot ytan.

Han var så tung.

Hon skulle inte orka.

Gång på gång gled han ur hennes grepp men hon slet och drog i honom.

Till deras räddning kom en stock flytande i vattnet.

Liv lyckades på nåt sätt få upp Bests överkropp på stocken och grabbade tag i honom och den för allt hon hade.

Nu måste dom bara ta sig till land.

Men bäcken var bred och djup av vårfloden och hon kände inte till området.

Varje gång hon trodde hon skulle kunna ta dom närmare stranden så ändrades strömmen eller så slog dom emot en sten eller nåt annat och åkte vidare.

Liv var rädd.

Då får hon höra röster.

Plötsligt var där fullt av stora figurer runt om dom och kämpade mot vågorna, strömmen och kylan och fick dom upp.

Liv tittade upp mot en av dom stora skuggfigurerna.

-Tack, flämtade hon innan allt blev svart.

Tiden i grottan gick både fort och långsamt ibland.

Vissa dagar kunde hon inte förstå vad hon gjorde där, var allt ett fruktansvärt misstag? borde hon ge sig av?

Andra dagar bara visste hon att det var precis där hon skulle vara.

Men VAD hon skulle göra där, vad hon skulle lära sig vara svårare att lista ut.

Men hon var där.

Och hon skulle stanna.

Hon kunde inte svika sin familj, sin by, Bengt eller den stora älvmodern.

Den stora älvmodern.

När hon tänkte på henne så kände hon sig tryggare.

Den stora älvmodern hade inte skickat iväg henne om det inte varit nödvändigt.

Så hon skulle stanna här tills hon hade lärt sig vad det nu var hon skulle lära sig här.

Grottan var riktigt trevlig så det gick ingen nöd på varken hon själv eller Best.

Det fanns gott om villebråd så ingen av dom skulle behöva svälta.

Det var en vacker plats.

Dom tillbringade dagarna med att göra små upptäcktsfärder eller bara sitta och titta på naturen.

Hon blundade och andades.

In och ut.

In och ut.

Ett djupt andetag och så höll hon det.

Och så andades hon ut och öppnade ögonen.

Det var som om nån hade tagit en filt från hennes ögon.

Som om något hade hindrat henne från att se hela livet men nu såg hon.

Hon skulle kanske aldrig till fullo kunna förklara vad exakt det var hon såg men det var som om hon kunde se helheten.

Allt hade ett samband.

Precis som hennes far hade försökt förklara för henne när hon var liten.

Det var nu inte så att hon såg vart enda liv som fanns i skogen men hon kände närvaron av dom.

Djuren som låg i ide och snart skulle börja röra sig oroligt eftersom våren var på väg.

Snön hade redan börjat sjunka undan och hon kunde känna temeraturen ändras.

Men det var inte bara det.

Hon kände hur naturen liksom vaknade.

Hon kunde nästan se hur livet pulserade där inne i jord och mull.

Hon log för sig själv.

Hon kände sig fri.

Best som kände av hennes glädje skuttade runt i snön.

Hon skrattade åt honom och kastade en snöboll som han fångade.

Sen såg han så förnärmad ut när den gick sönder direkt när han bet i den.

Hon skattade ännu mer.

Best rusade fram till henne och kastade sig i hennes famn.

Stor som han är slog han förstås om kull i snön (vilket säkert var meningen oxå) och dom rullade runt i snön och skrattade och bara njöt av livet.

Men en tanke grodde ändå lite oroligt inom henne.

Denna nya kunskap.

Hur skulle den kunna hjälpa?

Det var hennes tredje natt i grottan och totalt den sjunde natten om man räknade med natten hon for.

Det hade varit så svårt för henne att fara.

Hennes föräldrar som grät och hennes syster som höll om henne så hårt.

Och blicken från Bengt.

Än en gång kände hon hur tårarna kom så hon bet ihop.

Best hade visat henne vägen den där första natten.

Det hade gått mycket smidigare att ta sig fram än hon nånsin trott.

Själva resandet hade en välsignelse i sig eftersom hon då inte kunde sakna alla så mycket.

Men vad hade hon förväntat sig?

Detta var första gången hon var ifrån byn och ifrån sina föräldrar.

Den första soluppgången hade varit så vacker att hon för ett ögonblick inte kunde andas.

Den värsta kylan var över för vintern och det var inte länge innan det skulle bli vår.

Hon visste inte hur länge hon skulle vara ensam.

Detta var inte en resa, detta var hennes skolning.

Men platsen hade inte vart den rätta hur vacker den än var.

Dom hade vilat en stund och sen gett sig av igen.

På kvällen hade dom slagit läger vid en sjö.

Dom hade pimplat och fått sig lite fisk som dom delade på som kvällsmat. Hon ville inte röra maten hon hade med sig i onödan. Skogen var hennes skafferi.

På natten hade dom sovit tätt intill varandra i ett resetält hon hade med sig.

Det hade inte varit så varmt men dom hade klarat sig.

Utmattad hade hon somnat och haft en drömlös natt.

Morgonen hade vart så kall att hon knappt visste vad hon skulle göra.

Elden hade brunnit ut och det hade tagit allt för lång tid att få igång den igen.

Hon lärde sig.

Det tog betydligt längre tid för dom att komma iväg.

Trött och frusen hade färden gått långsamt framåt, fortfarande med Best som visade vägen.

Den natten hade hon gjort ändringar i brasan så när morgonen kom fanns det fortfarande glöd kvar, men natten hade fortfarande vart i kallaste laget. Det behövdes mer isolering från snön.

Stärk av att hon lärde av sina misstag och att ha fått i sig varm dryck och mat nästan direkt hade gjort dom båda på bättre humör.

Det var en vacker dag och Best fällde en stor hare som sprungit i snön.

Hon suckade missnöjt över att hon varit tvungen att lämna det vackra kanin skinnet men det hade inte vart praktiskt att ta med. Men hela kanien i övrigt tog hon reda på. Inte nog med att det blev en riktigt smaklig måltid för henne och Best men det blev oxå bitar till gryta och en stärkande buljong som var bra att starta dagen med efter kyliga nätter.

Den natten hade hon samlat ihop granris att lägga under tältet för att ytterligare skydda mot fukt och kyla som envisades med att tränga sig igenom den tjocka tältbotten. Ytterligare grenar satte hon runt tältet och skyfflade på isolerande snö.

Varm, torr och mätt hade hon legat där och inte kunnat sova.

Pressen kändes allt för stor och hon saknade sin familj så mycket.

Hur skulle hon kunna lära sig nåt här? Själv?

Best hade slickat bort hennes tårar.

Han fanns alltid vid hennes sida.

Hon var tvungen vara stark.

Hon var tvungen härdaut.

Detta var hennes utmaning.

Hon hade beslutat sig för att dagarna skulle hon göra allt för att lära sig mer om hennes förmåga och göra det bästa hon bara kunde av sin resa utan mål, bara en kort stund på kvällen fick hon tillåta sig själv att sakna sin familj.

Det var ju oxå för deras skull hon var här.

Vart nu här var någonstans.

Den natten hade hon drömt.

Vackra drömmar.

Skrämmande drömmar.

Drömmar om kärlek och drömmar om död.

Kriget kom allt närmare.

På morgonen hade det varit oväntat behagligt i tältet.

När dom hade kommit ut och satt sig vid elden hade hon kännt hur solens strålar värmde.

Temperaturen var kanske behagligare men färden blev svårare.

Den lilla släden som åkte bakom Best skar gång på gång igenom snön och fastnade i nån sten eller kvist eller nåt annat som hade legat gömd under snön.

Liv hade oxå snavat och ramlat.

Det gjorde henne rädd.

Vad skulle hända om hon blev skadad?

Hon var ju alldeles själv där ute i skogen.

Grottan hade kommit som en välsignelse från gudarna.

Det var en gammal jaktgrotta förstod hon av spåren av en eldstad.

Den var inte så stor att den skulle bli kall och dragig men nog stor för att hon och Best skulle kunna bo där bekvämt under en längre tid.

På kvällen hade dom suttit framför brasan.

Hon hade längtat efter Bengt och undrat hur han hade det.

Tillslut kunde hon se honom framför sig i elden.

Han såg så ensam och ledsen ut.

Utan att tänka sig för hade hon sträckt ut handen för att trösta honom bara för att bränna sig på lågorna.

Snyftande föll hon i sömn.

Dom följande dagarna hade hon ägnat att få grottan i ordning.

Hon kände att det var menat att dom skulle stanna här ett tag.

Och nu var det den tredje natten i grottan.

Det var fortfarande endel kvar att göra innan den skulle kännas som ett "hem" men Liv var nöjd ändå.

Det fanns gott om fisk i närheten och kaniner och fåglar.

Snart skulle snön vara borta och hon skulle kunna hitta nötter, rötter skott och annat att dryga ut sin kost med.

Hon log.

Tova stod ute i vinternatten.

Hennes ansikte vänt upp mot stjärnorna, armarna utsträcka åt sidorna och handflatorna vända uppåt som om hon var redo att fånga nånting.

Hon blundade och förde huvudet från en sida till den andra.

Hon lyssnade.

Sen sprack hon upp i ett stort leende och dansade runt runt runt i snön medan hennes skratt klingade som kristall.

-Mor!, Far!, ropade hon.. Liv kommer! Liv kommer.

Lafrs stora gestalt gled fram från trädens skuggor.

-Vad säger du mitt lilla hittebarn? frågade han och lyfte upp Tova över axlarna.

Hon skrattade av förtjusning.

-Liv kommer. LIV kommer!

-Är du säker? frågade Lafr.

-Det är klart jag är, sa Tova. Dom sa ju det!

-Vem sa det? undrade Lafr.

-Stjärnorna förstås, sa Tova med ett tonfall som sa att nu tyckte hon pappa va bra dum ändå.

-Då är det bäst vi skyndar oss hem till mor så hon får veta det.

-Sååååå bråttom är det inte, sa Tova fundersamt. Hon måste ju få ha lite äventyr först.

-Jasså? Det måste hon? 

-Jaaaa det är väl klart, sa Tova.

-Då behöver inte mor bädda extra sängen på en gång då, sa Lafr. Det blir hon säkert glad att höra nu när det ändå är mitt i natten och små hitte barn ska sova! Han låtsades låta sträng.

-Pappa?

-Ja?

-Kan du berätta?

-Berätta vad?

-Du vet!

-Vet jag?

-Jaaaaa.

-Hm... Jag måste nog ha glömt. Han låtsades fundera.

-Pappa....

-Ja?

-Va du är fånig.

-Man blir så när man hittar en liten skatt som du. 

-Kan du berätta?

-Är du inte less på att höra den historien än?

-Näääää, sa Tova.

-När du ligger nedbäddad i sängen så ska jag och mor berätta.

-Lovar du?

-Jag lovar!

-På alla skatter i jorden?

-På alla skatter som finns i jorden, sa Lafr och sa trollens ed.

Med Tova fortfarande på axlarna gick dom ner i stugan.

Även om troll egentlien bor i hålor i marken så känns det alltid mer som en stuga än en håla eller grotta.

Troll har en stor passion för inredning.

Mor Rava stod vid elden och rörde i en gryta som puttrade.

-Jasså? Nu passar det att komma hem, sa Rava och låtsades låta sträng.

-Mor, mor, bubblade Tova. Liv kommer, Liv kommer.

Rava tittade på Lafr.

-Är det sant? frågade hon.

-Tova säger så, svarade han.

-När kommer Liv? frågade Rava Tova.

-Hon kommer med vårfloden, sa Tova och mumsade på ett äpple hon hade norpat åt sig.

-Vintern är snart slut, bekräftade Lafr. Alla tecken tyder på det.

-Då är det bara vi väntar och lyssnar, sa Rava. Hon vände blicken mot Tova som hade mumsat färdigt på äpplet och gäspade stort. Nu är det dags för somliga att sova, tror jag minsann, sa hon.

-Vem ska sova? unddrade Tova och gnuggade ögonen.

-Små hitte barn som heter Tova ska sova ifall hon vill höra "sagan", sa Lafr.

Rava lyfte försiktigt upp den lilla flickan och gav henne en puss på den kalla bleka kinden.

-Sov gott min lilla skatt.

-Gnatt mamma, mumlade Tova. Älskar dig!

-Älskar dig oxå min lilla snöprinsessa.

Lafr bäddade försiktig ner Tova i den mjuka varma sängen.

-Du lovade pappa.

-Jag gjorde ju visst det, log Lafr. Är du redo?

-Jaaaa, mumlade Tova.

Historien om Tova

-Det var en gång ett stort lufsigt troll som hette...Hum.. vad hette han nu igen.

-Men pappa då, fnissade Tova.

-Javisst ja, han hette ju Rafl?

-Nääääää.

-Hm... Flar?

-Pappa.....

-Jaja.. Lafr var det visst.

Och Lafr var upp över öronen förälskad i en vacker trollflicka som heter?

-Rava, fyllde Tova i.

-Rava, berkäftade Lafr.

-Och eftersom troll har stora öron så var han oxå riktigt kär.

Tova fnissade.

Hur som helst hade han sån tur att Rava såg honom och tyckte att jo visst, han kanske inte var så ful ändå.. Trots dom stora öronen menar jag.

-Pappa, du har inte så stora öron, skrattade Tova.

-Dom är större än dina, kontrade Lafr.

-Jag är ju så liten, fnissade hon.

-Ja det förstås. 

-Fortsätt nu... tyckte Tova otåligt.

-Rava och Lafr var alltså båda upp över sina stora öron förälskade i varandra, fortsatte han sagan.

Dom var såååååå kära att dom beslöt sig för att förenas.

-Jag vill oxå förenas när jag blir stor, mumlade Tova.

-Det vill jag oxå att du ska bli, sa Lafr.

Lafr och Rava var så lyckliga när dom bildade sitt gemensamma hem. Det var i en så vacker del av skogen. Men det allra vackraste saknade dom fortfarande.

-Vad saknade dom? undrade Tova fast hon hade hört historien tusen gånger.

-Dom saknade någon att älska. Dom ville såååå gärna ha ett barn.

-Mmm, mumlade Tova och lät allt tröttare.

-Men Lafr och Rava kunde inte få en liten trollunge hur mycket dom än försökte och önskade.

-Dom var ledsna, suckade Tova.

-Jo det var dom, sa Lafr. För dom hade så mycket kärlek att ge och ingen att ge den åt.

Men en mörk och kall vinternatt, precis som den här, var Rava ute i skogen för att titta till djuren, när hon fick höra ett märkligt ljud.

Försiktigt smög hon närmare. Hon hade ingen aning om vad det märkliga ljudet kunde vara för något.

Tänk om det var ett stort, farligt hemskt monster? 

-Men det var ju bara jag, sa Tova under täcket.

-Det var det vackraste barn som Rava nånsin hade sett. Och hon lår där alldeles ensam under stjärnorna i en korg. Rava förstod att stjärnorna hade sett hur mycket hon hade längtat efter ett barn och därför skänkte dom oss dig.

-För jag är eran skatt? mumlade Tova allt sömnigare.

-Du är den vackraste skatt i hela världen.

-Pappa?

-Vad är det min lilla snöflinga.

-Jag vet att det bara är en saga, men jag älskar er för att ni berättar den så.

-Det är ingen saga för oss, sa Lafr. Och nu ska du sova.

-Gnatt pappa.

-Gonatt gullunge.

Lafr smög sig ur rummet för Tova hade redan hunnit somna.

-Hon blir aldrig less på den där historien, sa Rava medan hon fortfarande rörde om i grytan.

-Men nu börjar hon bli nog stor för att veta att den inte är helt sann.

-Tror du hon förstår?

-Att någon lämnade bort henne? Att hon hade kunnat dö om i inte hittat henne? Vem vet vad stjärnorna berättar för henne?

Rava torkade en tår.

Första gången man såg Tova så kände man sig som oftast lite illa till mods.

Även om hon bodde hos trollen och dom älskade henne som en av deras egna så var hon ett människo barn.

Redan från det hon var liten hade dom vetat att hon inte var som alla andra människor. Det var nåt fel på henne.

Hennes hy var nästan lika ljus som snön och så genomskinlig att man såg ådrorna under huden som ett spndelnät. Hennes huvud hade bara fäckar av hår som var lika vitt och glänsande som snöflingor. Ögonen var onaturligt stora för att vara människa och hade samma färg som istapparna. Hon var blind.

Men allt som behövdes var att Tova log så blev man blind för alla hennes yttre "brister" och allt man såg var ett vackert barn med en vackrare själ. Tova var väl medveten om att hon var "annorlunda" men det var inget som störde henne. Alla var ju annorlunda på sitt vis. Och även om hon inte kunde "se" som vanliga folk så hade hon en inre syn. Tova hade förmågan att se själar och att lyssna på stjärnorna. Nu är det ju inte så att stjärnorna faktiskt pratar utan så att när Tova står ute i natten när stjärnorna glimmar så fångar hon upp dom vibrationer livet skickar ut.

Tova var nattens barn förutom skogens.

Hennes ljusa tunna hud gjorde henne allt för känslig för solens strålar.

Men hon hade natten. Och eftersom hennes syn inte var som andra folk så njöt hon lika mycket ändå.

Och varför skulle hon inte göra det? 

Detta var ju så hennes värld såg ut.

Man kände aldrig medlidande med Tova.

Man var aldrig ledsen för hennes skull.

Istället så smittades man av hennes glädje och hennes stora hjärta.

Istället för att tycka att Tova levde ett fattigt liv så kände man sig rikare för att man hade mött henne.

Och Tova lyssnade på natten.

Och hon visste att ett stort äventyr var på väg.