Ni kan ju säkert gissa vilken uppståndelse det blev.

En klass med småungar som hamnar mitt i ett dramatiskt rån där en dessutom avlider under en biljakt.

Det blev förstås polisförhör men vi hade ju förstås inte sett så mycket och så blev d massa interjuver i tidningen osv.

Dom flesta i min klass som var med tyckte ju förstås att det var döööö cooolt. När man är 13 så känner man sig rätt odödlig.

Men inte jag.

Jag var fullkomligt skräckslagen.

Jag hade ju sett dom ansiktslösa som släpade iväg med den döda rånaren.

OCH DOM HADE SETT MIG!

Vad skulle hända nu?

Jag började minnas vad som hade hänt när jag var liten.

Och anledningen att jag hade sett honom var ju för att jag var döende och inte i min kropp så att säga.

Innebar det att jag var döende nu oxå?

Varför skulle jag annars kunna se dom?

Jag kunde knappt andas, så rädd var jag.

Skulle jag dö nu?

Och i så fall.. Skulle dom ta mitt ansikte oxå?

Jag kunde ju inte prata med nån om det heller..

Jamenar.. vad skulle jag säga?

Jag såg 4 ansiktslösa "spöken" som släpade bort rånaren och stal hans ansikte????

Vem skulle tro mig?

Jag vaknade skrikande på nätterna av jätte hemska mardrömmar om att mitt ansikte försvann.

Mina stackars föräldrar och lärare trodde förståss att det var nån märklig form av ptsd och försökte förklara att rånarna kunde inte skada mig osv.. 

Men dom kunde inte förstå varför jag plötsligt var livrädd för allt..

Jag tuggade maten tonvis av gånger för att vara säker på att jag inte skulle sätta i halsen och kvävas.

Minsta lilla sår jag fick var jag säker på att jag skulle få en dödlig infektion.

Tillslut hamnade jag hos en barnpsykolog som försökte få mig att prata om vad d nu var som gjorde mig så rädd..

Men jag kunde ju inte säga nåt till henne heller.

En natt när jag satt fullt påklädd i min säng (så jag skulle hinna ut om hustet tex började brinna) så dyker dyker det plötsligt upp ett ansiktslös spöke upp i mitt rum.

Jag skrek rätt ut men jag förstod att ingen kunde höra mig.. Jag hade råkat kasta en blick på min klocka och den hade stannat.

-Du behöver inte vara rädd. Mannens röst (både rösten och det övriga utseendet gjorde klart att det var en man trots bristen på ansikte) hördes i mitt huvud snarare än kom från honom.. Han saknar ju ändå mun.

-Ska jag dö nu? Frågade jag.

Ska du ta mitt ansikte?

-Varför skulle jag göra det? 

-Jag såg vad ni gjorde med rånaren. Och jag kan se er.. Så jag är väl oxå döende?

-Kommer du ihåg vad som hände på lekplatsen?

-Ja, sa jag. Och då dog jag nästan.

-Kommer du ihåg hur han tog i din hand och sa hej då innan han gick?

Jag tittade på märket på min hand.

-Ja jag minns.

-När han tog din hand så förde han över gåvan av att kunna se oss utan att han visste om det.

-Jaha. Jag funderade. 

-Hade du var någon annan än den du är så hade inget hänt.

-Vad är det för fel på mig?

-Det är inget "fel" på dig. Men du har ett väldigt öppet sinne och öppet hjärta.. Du är väldigt empatisk. Så därför när han tog i dig så öppnade han upp dina ögon på ett sätt du kanske inte var redo för. 

-Så om han inte hade gjort det så hade jag inte kunnat se er?

-Det är mycket möjligt att du hade kunnat se oss ändå så småningom. Men nu blev det så här istället.

-Ska du ta bort det han gjorde?

-Hur skulle vi kunna göra det? Det är ju endel av den du är.. Ungefär som dina blåa ögon. 

-Men jag är rädd.

-Vad är du rädd för?

-För att ni ska ta mitt ansikte oxå.. För att jag ska dö. 

-Vi ska inte ta ditt ansikte.. Och du har såå mycket liv i dig så du ska inte dö.

-Är du säker?

-Alla människor styr sina egna öden. Men vissa har ingen respekt för livet andra människor eller ens sig själva.. Mannen hade själv levt och dött på ett sånt sätt att han detta öde.

-Men.. Jag funderade hur jag skulle uttrycka mig..

-Du behöver inte oroa dig.. Du måste inte vara perfekt.. Du kan mycket väl bli arg, bråka, ljuga tom hata. Känslor är mänskligt och en del av livet. Du ska inte vara rädd att känna eller att göra fel. Hur skulle du annars lära dig saker? Och vad vore livet utan känslor.

Jag funderade och nickade.

-Meeeen.. 

-Det största felet en människa kan göra är att sluta känna.. Det största hotet mot lycka kärlek osv är inte hat krig våld.. Det är likgiltighet. Det är när man slutar bry sig som den riktiga "ondskan" vinner. Och så ar det med den där mannen. Han var hel likgiltig både om sitt eget liv alla runt ikring honom, han var tom likgiltig för dom som var med honom.

-Men varför har inte ni nåt ansikte? Är det bara dom onda som hämtas av er? Jag hade så många frågor som snurrade i huvet.

-Vi är anonyma. Vi har inget behov av ansikten. När man dör och man är redo att gå vidare så möts man av oss. Men beroende på hur du har levt ditt liv så blir det olika på hur man hämtas. Mannen som var likgiltig för allt blev av med sitt ansikte just för den sakens skull, men det betyder inte att tex du skulle få det. Vi är hämtare.. Se oss som en taxichafför, eller en vän som visar vart du ska.

-Utan ansikten så ser ni inte särskilt vänliga ut påpekade jag.

-Det är för att du ser oss genom dina ögon och du lever än. Du ser oss så här eftersom du är inte redo för nåt annat.

-Hmf tyckte jag. 

Jag kunde höra hur han skrattade.

-Känns det bättre nu? frågade han. Du behöver inte vara rädd för oss. 

-Kommer jag att se er fler gånger?

-Ja det kommer du att göra.

-Kan jag prata med er om jag vill? Kommer ni att prata med mig? Ska jag bara glömma att ni finns? Vad ska jag göra???

-Tänk dig att vi är som vilka arbetare som helst.. Föreställ dig att vi är tex poliser.. Så när du ser oss så är vi på ett arbete. Blir det enklare då?

-Joo kanske.

-OM du vill prata med oss så kommer vi. Och om du vill att vi ska prata med dig så kommer vi att göra det oxå. Men det innebär ju inte att det kommer att ske varje dag eller så.. Tiden betyder inte så mycket för oss. Vi lever inte under samma förutsättningar som ni levande gör. Vi flyter runt i tiden dit vi behövs.

Nu var jag mer förvirrad än tidigare men jag kände mig lugnare. Jag skulle inte dö..Det var ingen som var arg på mig och jag skulle inte förlora mitt ansikte. 

-Nu är det dags för mig att gå. Jag vill inte ge dig för mycket att tänka på. Men kom ihåg. Vi är inte farliga, du behöver inte vara rädd för oss..Vi är som vem som helst. Och du är en mycket speciell människa. Lev ditt liv som den du är. Var lycklig, var ledse, var arg, glad och allt där emellan.

Han bleknade bort och försvann och lämnade mig ensam kvar i rummet med mina tankar.