Jag tror min familj och mina vänner var oroliga för mig ett tag.

Dom hade ju sett mig bräcklig efter vår döda klasskompis för att inte tala om englandsresan.

Och nu hade jag inte bara fått veta att jag mest troligt aldrig skulle kunna få egna barn, det hade tagit slut med Måns oxå.

Men jag förvånade dom (och mig själv) med att kunna hanter "mitt nya liv" rätt bra ändå.

Klart att nu var jag ju inte jätte jippi på en gång och det hade nog vart märkligt i så fall.

Jag sa upp mig från dagiset. Jag klarade inte av att se barnen springa till sina föräldrar och kasta sig i deras famn. Det gjorde på tok för ont.

Men jag hade min familj, mina underbara vänner och Lady L.

Och hon var mitt ljus.

Istället för dagiset fokuserade jag nu all min energi på mitt jobb som tecknare och mina tavlor.

Jag målade ur mig min sorg och min längtan och fick mig faktiskt inte bara mer jobb med mer inflytande (nu fick jag även börja skriva texter till bilderna oxå) men jag fick oxå en utställning på ett nyöppnat kafe alldeles i närheten av där jag bor.

Kanske låter lite fjantigt men min lägenhet är inte långt ifrån det område där jag växte upp som barn.

Jag har aldrig haft nåt större behov av att ge mig ut i den stora vida världen.

Jag trivs här..

Detta är hemma för mig och kommer alltid att vara det oxå.

Hur som helst.

En utställning på ett kafe hör ju inte direkt vanligheterna till men detta kafe var annorlunda på det sättet.

Det drevs av en mor och dotter och dom hade ofta utställningar av lokala förmågor både i tavlor, smycken och annat.. Dessutom hade hon en kväll i veckan där hon hade kvällsöppet och lokala band fick komma och visa upp sig.

Det blev snabbt en favorit ställe för oss kreativa själar och med den varma miljön kände jag mig genast som hemma.

När jag hade min utställnig där så gick jag omkring och tittade och fann några foton som ägaren satt upp på hennes familj.

Det var såna små detaljer som var hela charmen med hennes kafe.

Det var en jätte fin bild på henne och hennes dotter och barnbarn när dom hade inviging.

Nästa foto fick mig att nästan ramla baklänges.

Jag trodde först att jag sett fel så jag gick iväg.

Men jag var snart tillbaka igen..

Jag tittade och tittade och tittade.

Och jo.

Det var han.

Mannen som hade räddat mig på lekparken för så länge sen.

Men det var nåt som inte stämde.

Jag fick det inte att gå ihop.

Enligt vad som stod under fotot hade han dött för bara några få år sen.

Men han räddade mig när jag va typ tre.

Det måste ju vara fel person?

Det kunde ju inte vara han?

Så minndes jag vad Jens hade sagt engång när vi hade pratat.

Tiden betyder inte så mycket när man är död.

Men kunde det verkligen stämma?

Men jag var säker.

Det var han.

Vid ett tillfälle kom hon fram till mig.

Hans mor.

Hon hade sett mig titta på bilderna och undrade om jag kände nåt av hennes barn.

Jag rodnade lite när jag se nej.

Men vi började prata och jag fick henne att berätta om sin son.

Hon berättade hur vilsen hon hade varit efter hans död.

Hur mycket hon saknat honom.

En förälder ska aldrig behöva begrava sina barn sa hon.

Men en natt hade han kommit till henne i en dröm.

Han hade alltid vart lite "vilse" medan han levde sa hon.

Men nu verkade han ha funnit frid.

Han hade en sorts lugn i ansiktet som hon aldrig hade sett innan.

Och han hade sagt att han älskade henne och bett henne gå vidare med sitt liv och vara lycklig.

Och efter det sa hon. Då var det som om någon hade väckt henne ur en dvala.

Och hon hade börjat leva igen.

Och hittat kafet..

Jag tog hennes hand.

Tittade henne i ögonen och berättade min historia.

Jag berättade om olyckan, parken och om hur han hade hittat mig och följt mig till lasarettet där jag kunde gå tillbaka till min kropp och återförrenas med min familj.

Hon trodde mig konstigt direkt.

Hon fick tårar i ögonen och strök mig över kinden.

Tiden betyder inte så mycket när man är död sa hon.

Jag gav henne en stor kram.

Utställningen i sig blev riktigt lyckad och fick oväntat bra kritik i dom tidningar som hade vart på plats.

Jag sålde alla utom en som jag skänkte till kafet.

Det var en tavla som föreställde lekparken.

Kändes som om det var här den hörde hemma.

Jag kände mig så lättad efter det.

Livet fylldes på nytt med glädje och en tro på framtiden.

Jo jag var ju fortfarande ledsen över att aldrig kunna få barn.

Den saknaden skulle jag nog alltid få leva med.

Men det finns ju så många andra barn där ute.

Så många barn som inte har någon som älskar dom, skyddar dom eller tar hand om dom.

Så varför kunde jag inte adoptera någon av dom när tiden var inne?

Jag log för mig själv.