Så vi satt där.

Han och jag.

En levande en död.

Ingen av oss sa nåt.

Först var det en tung tryckt tystnad.

Det jag hade sagt hängde som en blöt filt över oss.

Jag var så arg, så besviken på livet, så besviken på döden oxå.

Jag ville ha hämd!

Han sa inget.

Inga dömmande blickar. (alltså även om han nu inte har nåt ansikte så kan man ju ändå "se" om nån tittar på en.)

Inga försök till att övertala mig att tänka annorlunda.

Inga hot om evig förbannelse om jag fortsatte mitt tankesätt.

Inga löften om att "Gluggen" skulle få sitt straff efter döden.

Det var han, jag och tystnaden.

Sen kändes inte tystnaden lika tung längre.

Hatet inom mig ersattes av en sorts tomhet.

Han tittade på mig men sa inget.

Han visste att jag började tänka om men han pressade mig inte.

Tomheten ersattes så småningom av sorg.

Jag började gråta.

Han höll om mig.

Vi satt där.

Jag torkade mina tårar.

Tog ett djupt andetag som darrade av tillbaka hållen gråt.

Han hjälpte mig upp från golvet.

Hans hand var sval.

Han bleknade bort och försvann innan jag hann säga tack.

Men jag vet att han kände hur tacksam jag var.

Finns det hopp finns det liv.

Och framtiden kändes inte lika mörk längre.

Vi skulle vara förbannade, ledsna, tomma, arga.

Vi skulle sörja, och så småningom le och när vi minst anade skulle vi skratta igen.

Vi skulle inte glömma men vi skulle gå vidare.

Jag gick tillbaka till mina vänner.