Hur går man vidare med sitt liv när man faktist vet med 100% säkerhet att det finns en fortsättning efter döden?

Och inte nog med det, Du väljer själv hur den fortsättningen kommer att bli beroende på hur du lever nu.

Mannen hade sagt att det största hotet inte var hat våld krig och sånt som man skulle kunna tro, utan likgiltighet.

Så jag såg till att bry mig.

Inte så mycket för att jag kände mig på nåt sätt tvingad för att hamna i himlen eller nåt.

Jag började faktist läsa bibel efter jag pratat med mannen men kom fram till att bibeln gav inte mig nåt.

Och jag behöver inte tro på bibeln för att vara en bra person.

Men jag ville visa att jag hade hört det han hade sagt och jag brydde mig.

Inte bara om mig utan alla andra där ute oxå.

Världen är bra mycket större än bara jag.

Och bryr jag mig kanske jag lyckas få någon annan att by sig oxå.

Så jag gjorde allt för att engagera mig.

Men när man bara är en person kan man bara gör sååå mycket.

Man måste leva för sig själv oxå inte bara andra.

Om man bränner ut sig så är man inte till hjälp för nån.

Och det var precis vad jag gjorde.

Första året på gymnasiet hade jag så många bollar i luften att jag knappt hann med att andas.

Skolarbetet blev lidande och jag tappade lite fotfästet om mig själv.

Jag hade i all min strävan efter att hjälpa andra finnas där tappat bort mig själv.

Vem var jag egentligen?

Det var då jag träffade Hanna och Harriet.

Jag satt och grät i ett hörn i källaren på skolan. Kände mig fullständigt vilse.

-Vi funderade just hur länge du skulle orka utan att bryta ihop sa Hanna och räckte fram en näsduk.

-Du måste leva lite själv oxå, sa Harriet och hjälpte mig på fötter.

-Jag har så mycket att göra snyftade jag föga 6igt med snoret rinnande från näsan..

-Det enda du behöver göra, sa Hanna, är att komma med oss till fiket och ta en stooooor latte och slappa en stund.

-Men jag har lektion om 20min sa jag.

-Det är lika bra du gör som hon säger, sa Harriet. Det var nämligen inte en förfrågan. Det var en order!

-Japp, sa Hanna. Så torka näsan fixa makeupen så går vi.

Till min förvåning så började jag skratta och följde med dom.

Det bästa val jag nånsin har gjort för vi har vart vänner sen dess.

Och vilka vänner sen.

Det var faktist Hanna som fick mig att börja måla. Jag har alltid älskat att måla men mina lärare har aldrig tyckt att jag var säskilt duktig så mina betyg i bild var inget att hurra för.

Jag lyckades aldrig lära mig dom olika stilarna.. Kunde inte säga vilken konstnär som målade vad under vilken period och jag brydde mig inte heller.

För att inte tala om skuggning..

Suuuck.. Vet inte huuuur många samtal jag och mina lärare pratade om det.

Det Hanna såg i det jag målade var inte att det var perfekt.. Hon såg mina brister och var inte rädd för att säga vad hon tänkte, men vad hon såg var att jag målade en känsla. Och DEN fanns i allt jag målade.

Harriet lärde mig att dels säga nej till mig själv men oxå att säga ja till livet.

-Vad är livet till för om inte levas?, sa hon..

Och hon hade förstås rätt.

Naturligtvis ville jag fortfarande visa världen vikten av att bry sig.. Vikten av känslor. Vikten av att räcka ut en hand åt nån.

Vi blev dom tre musketörerna.

Vi höll ihop i alla väder.

Och det behövdes verkligen.

För livet är inte alltid så lätt att leva.

Om ni inte redan har förstått det så är Hanna och Harriet ett par.

Och trots att vi lever i ett modernt sammhälle så är det tyvärr inte alla som accepterar "den sortens relation". Har aldrig förstått mig på såna om jag ska vara ärlig.

Spelar väl ingen roll vilken läggning man har så länge det är av egen fri vilja och man inte tränger sig på nån?

När Harriets föräldrar fick veta hur det var så kastade dom helt sonika ut henne på gatan.

Hon var inte välkommen längre.

Hur tänker endel egentligen?

Hur kan man göra så mot sitt eget barn?

Lev ditt liv som JAG vill annars dra???

Förstår ni hur himla övergiven hon måste ha kännt sig?

Hur illa ens föräldrar än är så är dom ju ändå ens föräldrar.

Det är ju dom man ska kunna lite på i alla väder.

Om man inte kan lite på dom vem ska man då kunna lita på?

Men vi fanns där.. Jag och Hanna.

Och inte bara det.

Mina föräldrar fanns oxå där och så även Hannas.

Vi tog hand om henne.

Och slutligen skaffade vi tre våran första lägenhet tillsammans..

Nu vill jag ju inte få det att låta som om livet var perfekt för det var det inte.

Det är inte så lätt att dela lägenhet även om man är vänner.

Framförallt inte när två är konstnärer som behöver utrymme och en är trummis.

Men har sagt att livet är lätt att leva?

Jag brukar säga att livet är som en dans på rosor..

VARNING FÖR TAGGAR.

Men vi klarade det.

Men jag berättade aldrig för dom om vad jag hade vart med om.

Den biten höll jag för mig själv.