Natten var slut och en ny dag hade tagit sin början.

Och inte bara en ny dag.

Kanske oxå ett nytt liv.

Tack och lov var jag fortfarande sjukskriven så jag behövde inte ringa jobbet och säga att jag inte kunde komma..

Jag kunde ju inte vara på ett dagis med halsen full av strypmärken.

Dessutom behövde jag rensa mina tankar.

Jag var dels fortfarande rädd, arg och bitter över att ha blivit satt i den situationen och sen som jag kände det mer eller mindre övergiven.

Men det var bara en del av vad jag kände.

Jag kände mig STARK!

Jag hade hamnat i en ohygglig situation och inte nog med att jag hade klarat mig jag hade tagit kontroll över den.

Men den stora fråga är,.... Är detta det liv jag vill ha?

Har jag styrkan att gå igenom fler situationer där jag slits mellan dom levande och döda?

Orkar och framförallt VILL jag ljuga för mina vänner om hur jag mår och vad jag har upplevt?

Skulle jag kunna berätta sanningen för dom?

Skulle det ens vara rättvist mot dom? Förutsatt att dom trodde mig alltså och inte fick mig inspärrad.

Det handlar ju inte bara om att jag ser döda eller folk som tar hand dom.

Det handlar ju om tro.

Liv efter döden.

Och det är väl inte rätt av mig att påtvinga dom vad jag vet?

Ändra deras syn på verkligheten?

Från tro till att veta är det ett stort steg.

Men det känns ju inte rätt att undanhålla vad jag vet heller.

Jag känner mig som en svikare och lögnare efter allt dom har gjort för mig.

Det är ju klart att vi har alla rätt till våran egna privata sfär och våra hemligheter.

Bara för att man har en hemlighet så innebär ju inte det nödvändigt vis att man på nåt sätt är oärlig.

Ibland kan ju en hemlighet oxå vara att hålla fast i nåt som gör en till en själv.

Förstår ni hur jag tänker?

Och även om jag tar bort mina vänner ur ekvationen.

Är det ett liv jag vill ha?

Självklart att bara för att man ser döda så behöver man ju inte engagera sig, men det hindrar ju inte dom från att engagera MIG vare sig jag vill eller inte som jag just har fått bevisat.

Jag är ingen hjältinna.

Jag har inga superkrafter.

Jag är ingen räddare i nöden eller spännings sökare.

Jag är bara alldagliga lilla jag.

Jag vill måla.

Kanske tom börja skriva.

Skaffa tonvis med barn. Nja men två iallafall..

Jag är vuxen nu.

Jag har min framtid att tänka på.

Ett jobb att gå till.

Räkningar att betala.

Och i den ingår inga spöken!

Eller?