Dom följande dagarna var i fullständigt kaos.

Utredningar.

Laga trasiga instrument.

Hanna fick sin kompetens ifrågasatt och var alldeles förstörd.

Två spelningar blev inställda när dom tvivlade på säkerheten.

Pressen jagade oss.

Ville utmåla Hanna som nån omogen barnunge som inte borde komma i närheten av nåt elektroniskt.

Hanna var förkrossad.

Och jag skämdes.

Jag kunde inte säga vad jag hade sett.

Hur skulle nån kunna tro mig?

Jag försökte övertyga henne om att det inte var hennes fel.

Hon tittade gav mig en märklig blick och jag rodnade.

Hon sa inget.

Men det gjorde hennes blick.

Naturligtvis visade utredningen som gjordes att Hanna inte på något sätt hade med branden att göra.

Även OM nåt av hennes system hade vart felaktiga så låg dom inte på samma säkringar osv för att lamporna skulle ha xploderat som dom hade gjort.

Allt dom kunde konstatera var att det hade skett nån sort xtrem överbelastning men dom hittade aldrig nån orsak.

Konstigt va???

Hur som helst var våran tid i england snart slut och vi förberedde oss för våran sista konsert innan hemresan.

Vi var både lättade och ledsna.

Sommaren i england hade var underbar trots allt.

Vi hade beslutat oss för att avsluta kvällen lite annorlunda.

I vanliga fall brukade dom avsluta med deras tyngsta politiska låt When all the angels have left, men ikväll skulle dom avsluta med en ny låt som vi hade skrivit under resan.

En hyllning till Ellen. Våran klasskompis som tog bort sig.

Vi kände oss nervösa.

Det var mycket mer folk än vanligt.

Vad är det dom säger? Det finns ingen negativ publicitet?

Hur som helst.

Det var fullkomligt fullpackat.

Jag satt i ett bord nära baren.. Perfekt koll över scenen.

Hanna var bakom och höll koll på allt..

Eftersom dom skulle sluta lite annorlunda var det endel att fixa.

Och så drog dom igång.

Dom öppnade med den starka "The hate machine" fortsatte med "Closed boarders, closed minds".

Publiken var vild och den syntes att bandet andades ut.

Sen var det dags för sista låten innan pausen.

Jenni Gii (sångerska och gittarist) drog igång "When all the angels have left".

When all the angels have left är en mörk bitter låt som handlar om hur människan fullständigt förstört jorden. Vi är korrupta, själviska, våldsamma och lever på en död ödslig planet som vi har skapat själva.

Änglarna har sett vårt destruktiva beteende och trots att dom försökt rädda oss så har vi inte lyssnat.

Och nu har dom övergett oss att leva i vår egen missär.

Hennes hesa/skrikiga röst passade den bittra låten perfekt.

Och sen var det dags för finalen.

-When all the angels have leeeeeeeft, hördes jennis hesa röst medan hon och Lenie Xp (den andra gittaristen) drog sig bakåt.

Ljuset på scen dämpades och blev blod rött.

Allt som syntes på scen var bassisten Åhman som stod på ena kanten med ett tuuuung bas melodi och Harriet på den andra med en virel trumma och slog en Marsh takt medan hon och Åhman allvarligt stod och marscherade på stället.

Bakom dom har det åkt ner en stor duk och i det blodröda skenet dyker det upp fruktansvärda bilder på krigshärjade länder, svältande barn, misshandlade kvinnor, döda kroppar medan den ena fruktansvärda statestiken efter den andra åker förbi.

Publiken är alldeles tysta.

Dom bara tittar.

Läser.

Och förfäras.

Eftersom vi är i england och inte i sverige så avslutas låten lite annorlunda än hemma.

Hemma avslutas den med orden;

It is time

2 make a change

Och under den deras web adress.

Eftersom vi nu var i england och dom inte är så intresserade av svensk politik (får man anta) så avslutade vi i stället med it is time 2 make a change och loggan men omarbetad.. (oroa er inte.. vi har deras fulla tillstånd att göra så.)

Tystnaden var total.

Och sen blev dom alldeles galna.

Perfekta avslutet för pausvilan.

Bakom scen skrattade vi av lättnad..

Det hade gått PERFEKT.

En sån stark politisk låt är aldrig lätt att förutsäga hur publiken ska reagera.

Snart var det dags att gå upp på scenen igen.

Låt på låt på låt.

Och sen den stora finalen.

-This is our new song for this tour, hörs Jenni Giis röst.

It is very special to all of us.

I hope you like it!

It's called,

Lights out!

Publiken skrek.

Jenni sjöng.

Hennes röst var mörk och sorgsen när hon sjöng om hopplösheten Ellen måste ha kännt, sorgen vi delade.

Publiken tände sina tändare.

Sen kom dom aslutande raderna.

Jenni höll ett ljus i sin hand och ljuset på scen var milt.

-What could she see in the mirror?

When the lights in her eyes had burned out?

When her future seemed so black,

that she couldn't even shout?

Lights out. (Jennis röst hade knappt vart en viskning mot slutet och när hon sjungt den sista tonen blåste hon ut ljuset hon höll och scenen blev svart)

Publiken skrek.

Författarens kommentarer.

Jag vill börja med att skicka ett stort tack till Rättvise partiet socialisterna som har lånat mig sitt namn.

Jag hoppas verkligen att jag gör dom rättvisa.

För er som vill veta mer om dom tycker jag ni ska kolla in

http://www.socialisterna.org/

och

http://offensiv.socialisterna.org/