Är ni besvikna på mig nu?

För att jag bara vill leva ett vanligt "svensson" liv?

Och inte ett liv fullt med spänning och döda?

Jag varnade er från början att jag inte är nån "Melinda Gordon" eller nån annan tv karaktär.

Innan ni dömmer mig allt för hårt så tänk efter.

Hur skulle jag få mitt liv att gå ihop?

Hur ska man orka vara med sina vänner när man ljuger för dom hela tiden?

För man kan ju inte berätta sanningen.

Det är inte rätt mot dom.

Alla vill inte veta vad som händer efter döden.

Och hur uppmuntrande är d egetligen att veta att när du dör så finns ansiktslösa människor där ute som väntar på dig?

För att inte tala om eventuella otrevliga spöken.

Jamenar.. Jag dog nästan.

Och Jens och "hans vänner" bara stod där och tittade på.

Detta är inte det liv jag vill ha.

Jag har aldrig drömt om spänning osv.

Inte på den nivån iallafall.

Men det innebär ju inte att jag förnekar mig själv eller det jag "kan".

Och om nån behöver min hjälp så självklart att jag ställer upp.

Det är ju sån jag är.

Det behöver jag inga krafter för.

Men jag tänker inte gå ut och leta efter äventyr..

Det är inte vem jag är.

Så livet gick vidare.

Harriet började skriva små artiklar och krönikor för offensiv.

Hon hamnade i hetluften mer än en gång på grund av hennes starka åsikter om framförallt feminsim och homofobi.

Hon har alltid haft starka åsikter och hon vägrar låta sig tystas.

Hanna började designa silversmycken.

Dom var mjuka i formen. Väldigt kvinnliga och kärleksfulla men hon hade även smycken för män som inte alls blev feminin trots hennes estetik.

Jag är såååå avundsjuk på henne.

När hon arbetar med ja.. egentligen oavsett vad hon arbetar med..

Det är som att se poesi.

Jag jobbade på dagiset och gjorde endel arbeten för olika förlag.

Mina tidigare småjobb hade gett resultat och jag började göra mig ett namn.

Jag var ju inte särskilt stor men det var en början.

Jag jobbade särskilt ofta för ett förlag.

Och det var där jag träffade Måns.